Efter många tankar, många samtal med vänner och maken och ett långt långt möte på arbetsförmedlingen igår så överväger jag just nu att se över mina möjligheter på arbetsmarknaden, inte inom min nuvarande yrkesroll utan jag tittar på allt.
Det finns egentligen ingenting jag inte är intresserad av. Jag känner fortfarande att det finns TUSENTALS saker jag skulle vilja göra så jag sitter nästan fast redan där.
Jag vet vad jag INTE vill och det är att arbeta på något kvinnodominerat, skitsnacksställe där kraven är helt sjuka, där man ska passa in i en stel, tråkig, proper form och där lönerna suger.
Jag vill ha frihet, bestämmande, med hyfsat lagom mycket människokontakt, gärna något jag kan göra framför en dator, något som stimulerar min hjärna. Jag är ju väldigt teoretisk, men även jäkligt praktisk, så egentligen känner jag inte att jag har några begränsingar alls. Jag är intresserad av så vansinnigt mycket och alla jobb verkar roliga på sitt sätt. MEN...
...jag vill inte ta hand om folk!
Där kom det!
Jag har gjort det hela mitt liv och har liksom fortsatt på det spåret eftersom det är vad jag KAN!
Det är kul och givande och man känner stor tillfredsställelse när man gör så att någon annan mår bättre/får det bättre, ja, absolut. Men det är sjukt otacksamt! Då syftar jag inte på att människorna är otacksamma även om vissa är synnerligen otrevliga. Jag menar lönemässigt!
Det är så snett så snett men istället för att gå och vänta på att lönerna ska komma ikapp så tänker jag jaga upp mig en utbildning/ett jobb/en praktik där det finns riktigt goda chanser till jobb direkt och där lönen är hyfsat hög från början.
Fråga mig inte hur, men jag tänker inte acceptera detta längre.
Både maken och min handläggare på arbetsförmedlingen tycker att jag gör rätt i detta. Jag har ju varit arbetslös så pass länge och har bara 3 års erfarenhet av socionomyrket och ju längre tiden går, desto mindre är chanserna att man får jobb inom den branschen även att den är mycket stor.
Min handläggare sa dock att hon inte tycker att min utbildning var bortkastad (även om jag just nu känner att mina studielån känns förbaskat meningslösa) eftersom utbildningen ändå har gett mig mycket. Visst, det är ju sant. Det är ju så jag får försöka se på det! Kanske kan jag ha utbyte av den utbildningen även i andra yrken.
Den 25:e november ska jag på ett 2 timmar långt möte på arbetsförmedlingen eftersom jag nu är berättigad till utbildningar via dom. Sen ska jag ta ställning till vad jag vill.
Egentligen vill jag ha egen verksamhet men jag har tänkt i ett år nu, spånat, kolla upp saker och jag faller redan vid idén! VAD ska man ha för verksamhet?
Att vara intresserad av tusen saker är rätt jobbigt. Önskar att det bara varit ett par saker så att jag kunde vara säker på vad jag vill bli när jag blir stor ;-). Men så är inte fallet.
Jag hoppas att hjärnan ska lyckas bena upp alla möjligheter bättre efter mötet den 25:e för som det är nu så får alla mina idéer och tankar knappt plats i huvudet!
Men, jag känner hopp!
Och framtiden känns rolig.
Och, jag har en man som stöttar mig till 100%. En härlig känsla :-)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag är precis likadan - jag skulle vilja testa det mesta och jag har ingen aning om vad jag vill bli när jag blir stor. Starta eget vill jag också göra - men inom vad? Så många intresseområden, så hård konkurrens... Suck.
Så skönt att du har en man som stöttar dig i vad du gör.. Har man inte det är det inte lätt..
Lycka till med detta också..du fixar det...
Silla, ja det ÄR skönt! En ofattbar känsla för mig nästan. Kan inte med ord beskriva den förändring som skett här hemma på alla plan. Underbart!
Angelica, jag kan bli så vansinnigt avis på folk som redan tidigt hamnar "rätt" och i min ålder liksom har kommit jättelångt, avancerat, har höga löner och allting är ordnat, de har en KARRIÄR och är accepterade, kunniga inom sitt område osv.
Jag hade kunnat stanna inom vården VISST (eller nä egentligen inte pga mitt bäcken) för där var jag skitduktig, uppskattad och väldigt kunnig osv, men det valde jag ju att inte göra.
Efter det har jag egentligen aldrig känt att jag har varit 100%. Trodde jag var den givna socionomien, vilket jag nog är, rent personlighetsmässigt eftesrom jag ÄR en sån person rent privat.
Men VILL JAG VERKLIGEN jobba med det! Tveksamt just nu!
Just det där med så många intresseområden är skitjobbigt.
Jag skulle vilja göra allt från att översätta till att jobba med något ingenjörsaktigt till att bli en datahaj, till att bara sitta i ett arkiv och sortera saker, till att jobba på något ställe typ skattehuset eller lönekontor, till att göra något supercoolt som är mer spännande.
Just i detta NU, skulle jag bara vilja ha ett hyfsat montont jobb som inte kräver allt för mycket, där jag slipper träffa alltför mycket människor och där jag kan på något vis kan bygga upp ett nytt arbets-självförtroende! :-)
Låter som väldigt bra tankar syster! Nyfiken; hur gick mötet? :) <3
Skicka en kommentar