Snopet slut på skidsemestern...

Min äldste son åkte natten till söndag på skidsemester med min mamma, Lasse, hans dotter Sara, min syster Julia och hennes flickvän Emma. Detta var något han längtat efter i ett halvår och räknat ner dagarna till. Det är det mysigaste han vet att få vara med mormor och Lasse och han älskar att åka skidor.

Igår berättade mamma att de knappt hade fått in Emil, att han varit ute från morgon till kväll och att han njuter i fulla drag, har så roligt, skrattar, busar med hundarna och bara har det så GOTT.

På kvällen fick jag ett mms med ett foto på hur de alla satt vid bordet och spelade spel. Emil vann såklart. Vilken turgubbe han är sa min mamma.

Natten till idag sov jag illa. Jag kände mig olustig. Jag bad till och med till Gud att inget ont eller hemskt skulle få hända någon av oss och tänkte främst på Emil. Jag är alltid lite nojjig när han ska åka skidor men försöker att inte visa det eller att ens "tänka" på det. Blev t.om irriterad på mig själv inatt och tyckte att jag var ganska jobbig.

Idag berättade min mamma att hon hade haft jättesvårt att sova i natt och mått dåligt och känt sig skum men inte fattat varför. Hon hade t.om varit tvungen att väcka Lasse. Vi verkar ha lite underliga saker för oss mamma och jag.

Idag på eftermiddagen fick jag ett telefonsamtal av Lasse. Direkt när jag hörde hans röst forstod jag att det var något. Emil var då på väg med ambulans till närmsta sjukhus, 15 mil bort, med ett brutet lårben!

Sara, Lasses dotter var med honom när det hände och hon hade varit så lugn och direkt ringt 112. Emil hade både känt och hört hur benet knäcktes. När Sara ringde till Lasse hörde han hur Emil skrek i bakgrunden. Fy f..n!

Emil som är så duktig på skidorna och så försiktig. Han hade haft koll på var Sara var hela tiden men så hade det plötsligt kommit en grop i backen och ett gupp som han inte hunnit se, det gick ganska snabbt precis här i backen och han flög in i skogen, fastnade i någon rot (om jag förstod rätt) och knäckte benet mot ett träd och fick sin kroppstyngd på benet?

Efter en 1,5 timmas lång ambulansresa med underbar personal, berättade mamma, så kom de fram till sjukhuset där de fick vänta ganska länge på röntgen. Jag satt som på nålar.

Jag och de små var hos Mille och hennes barn vilket var ganska skönt för vi hade fullt upp och jag kunde älta samtidigt som jag var "underhållen" och tiden gick fort!

Mamma ringde efter två timmar och berättade att benet var av, rakt av och att lårbenet hade lagt sig omlott och att Emil skulle opereras. De skulle operera in två metall"pinnar" i hans lårben för att hålla det stabilt och på plats. Dessa kommer sedan att opereras ut.

Han kommer alltså inte att behöva ligga i sträck eller ha gips. Eventuellt bara något stödjande utanpå låret.

Jag lider så med min älskade unge som längtat så grymt efter denna resa men som nu kommer få ligga på sjukhuset i en okänd stad. Jag är så tacksam att hans mormor som han älskar så otroligt mycket är hos honom och så tacksam att det "bara" var ett ben han bröt. Det kunde ju varit mycket värre.

Samtidigt kan jag känna att, om detta nu MÅSTE hända, kunde det inte hänt sista dagen!

Mannen som hämtade honom på scootern, läkaren på fältstationen, ambulanspersonalen, sjukvårdspersonalen på sjukhuset har alla sagt samma sak. "Vilken tapper, otroligt duktig kille". Han är ju det! Har alltid varit! Så grymt fin är han...

Nu rusar tankarna och jag känner att jag för första gången idag, för att jag vet nu att operationen gick bra, att han ligger på uppvaket (men ska sova resten av natten), behöver gråta. För jag vet inte vad jag hade gjort om olyckan gått riktigt illa.

Älskade Emil, du är så fin, så snäll och så underbar. Jag är inte alltid den roligaste mamman och vi bråkar en del ibland du och jag, men jag hoppas att du vet hur innerligt jag älskar dig, min äldste, du vackra unge.

Vi vet inte när han kommer hem! Det beror på hur morgondagen ser ut men troligtvis på fredag, om allt går bra och han klarar av vissa saker som att stå och ev gå på kryckor? Ser det ut att ta längre tid än till helgen så skickar de nog hem honom tidigare och lämnar över till vårt lasarett här hemma. De vill iallafall ha honom under uppsikt i ett par dygn. Mamma kunde inte nog berömma personalen på barnsjukhuset där han är. Hon sa att de blivit omhändertagna på ett helt fantastiskt sätt och det känns jättebra!

Sedan kan han ju inte åka bilen hem med mamma och Lasse utan får åka sjuktransport med flygplan. Jag antar att dom skickar med personal så att han kan få hjälp på planet om han tex behöver gå på toaletten eller något annat.

Önskar jag kunnat vara där hos honom.

Jag älskar dig Emil. Nu vill jag verkligen bara krama dig och vara nära dig. Du önskar nog bara att du kunde få vara kvar i stugan med mormor och Lasse, utan brutet ben och få fortsätta åka på skidorna som du tycker så mycket om.

Jag hoppas att du inte ska bli rädd för att åka skidor, efter det här.

Underligt nog så tecknade jag en kompletterande försäkring på hela familjen i onsdags, just för att den specifikt nämnde ersättning vid skidolyckor. Nu känns det väldigt vettigt! Men jag hoppades såklart att den inte skulle komma till användning.

Invigning utav fonduegryta...

Igår bestämde vi oss för att inviga fonduegrytan vi fick i julklapp utav min mamma. Jag tog fram en stor rostbiff på ett drygt kilo ur frysen och maken handlade lite tillbehör så att jag kunde fixa fyra såser och lite annat.

T-röd i brännaren och så igång...

Fy fasen så gott det är! Vi fonduade ;-) köttet och färska champinjoner och hade bearnaise (riktig restaurangbearnaise såklart, alltså Lohmanders) och choronsås (med bas av Lohmanders bearnaise), vitlökssås och BBQ-sås. Jag hade tänkt göra blåmögelostsås oxå men självklart var just den ost jag ville ha, slut i affären så jag hoppade över det.

Barnen var heltförtjusta. Det var första gången de åt fondue och så enkelt som det faktiskt var så lär vi göra om det fler gånger.

Daniel tyckte dock det var lite småjobbigt eftersom han friterade potatis i en kastrull med olja ute i köket och fick springa fram och tillbaka.

Nästa gång ska vi förfritera de hemgjorda pommes frittisarna så man bara kan slänga ner dem en kort stund igen för att hetta upp dem och vips så har man allt klart. Nu blev det ju lite åt gången.

Fondue är verkligen ett mysigt sätt att umgås och sitta och äta länge men jag blev riktigt äckelmätt och det var lite väl mycket fett. Nu använde vi olja. Nästa gång ska jag nog göra en god buljong med lite rödvin och god fond osv.

En annan sak jag velat prova jättelänge är ostfondue! Man blandar tydligen vitt vin, god, smakrik ost och vitlök och kryddar eventuellt med riven muskot. Sedan doppar man allt möjligt gott i den smälta osten. Dregglar bara jag tänker på det. Det får bli snart...

Är väldigt glad över grytan. Tack söta söta mamma :-) Den är så fin oxå!

Något som retade mig var dock att jag GLÖMDE att jag tänkt dricka ett glas rött till maten och istället satt och drack vatten. Men vid närmre eftertanke så gjorde det inte så mycket för jag tog rödvinet här vid datorn istället nu ikväll. Det är trevligt det oxå ;-)

Och så lite bilder...

Thaimat, myskväll med brudarna...

Anna tar för sig :-)

Anna och Stajna

Efter massor av mat, efterrätt och godis!

Busig, glad liten N på besök

...med storasyster C och...

mamma Camilla och lillebror M

...som är sötare än socker!

Detta fotot hittade jag i kameran. Det har maken tagit av dagens middag!

Mitt och barnens kvällsbak. Blev ruskigt goda bollar!

...som försvann i ett NAFS!

Vardagen flyter på...

och allt går sin gilla gång för att använda ett lite småmesigt uttryck ;-)

Denna vecka har barnen sportlov och äldste sonen blev igår hämtad av min mamma för att i natt köra den 13 timmar långa resan till den skidort de varit på de två senaste åren. Sonen har räknat ner dagarna i över ett halvår nu och jag vet att han njuter i fulla drag men oj vad han saknas här hemma. Gullungen!

Ändå måste jag säga att det är en helt otrolig skillnad när det bara är två barn hemma. Det är lugnare på alla sätt och lekarna slutar inte i kaos, skrik, gråt och tandagnissel. (med detta menar jag definitivt inte att jag önskar att jag bara hade två barn, tvärtom önskar jag ju att jag hade fyra) :-)

Jag tror att ojämna antal är svårare än jämna. Alltid en som blir lite utanför, en som blir påhoppad av två, när dom är på det humöret. Lek med tre är inte alltid helt komplikationsfri.

Igår var vi på barnens yngsta kusins dop. Eller jag ska kanske säga dopfest, för maken var sjuk och kunde inte köra, så jag och barnen tog oss inte till kyrkan som ligger en bit utanför stan utan gick istället bort till festlokalen som är bara 100 m bort, när dopet var över. Det var verkligen trevligt med supergod mat. Tack Maria med familj!

Veckan som följer känns ganska späckad med händelser. Vi ska träffa Anna och Fabian, Jenny och Mika, vi ska till Bjärred och hälsa på Mille och alla barnen och vi ska till badhuset med B och M så tiden kommer gå fort innan älsklingen är hemma igen.

Jag är alltid så orolig när han ska åka skidor och plågar mig själv med tankar på allt möjligt hemskt som kan hända. Kan ligga och arbeta upp mig själv till panik när jag ska sova. Nu tänker jag på hur mycket snö det är och om det då är lavinfara där uppe och känner hur jag nästan blir tokig. Det är bland annat mina såna här lite "tvångsmässiga" grejor jag ska jobba med i terapin.

Jag minns faktiskt inte ens om jag har skrivit om det här tidigare men jag har börjat i kognitiv (beteende) terapi och efter bara en gång kände jag att saker hände, att processer satte igång i huvudet och jag tänkte på saker jag aldrig tänkt på tidigare. Då trodde jag ändå att jag har analyserat sönder allt och tänkt på allting ur alla vinklar som går! En riktigt häftig känsla som gav mig hopp och faktiskt, lite energi.

Har fått två läxor till nästa gång. Jag ska skriva dagbok, varje dag, ta upp om något fått mig att känna något och hur jag beter mig i dessa situationer tex. Sedan ska jag hitta en sak som jag gör för MIG, som får mig att må riktigt bra, en sak som INTE har med intagande av glass, kakor, godis, chips eller annat att göra och så ska jag göra detta varje dag.

Det är mina läxor efter första gången.

Jag ser detta som en investering i mig själv. Det är så många händelser i livet som skapar tankemönster i våra hjärnor och som får oss att ständigt göra samma misstag för att vi förutsätter att det är på ett visst vis. Jag måste ändra dessa tankemönster. Hjärnan ska ju vara så pass flexibel att om man jobbar hårt på det så ska det gå!

Jag måste helt enkelt lära mig att stå upp för mig själv, att inte alltid känna att "folk måste tycka om mig", att skita i vad andra tycker ibland, att sätta mer värde på mig. Jag blir lätt överkörd och jag är trött på det. Riktigt trött! Grejen är den att jag faktiskt inte varit sådan i alla perioder i mitt liv, utan stundtals känt mig riktigt stark och kapabel, men självklart finns där nånting som gör att man kan hamna på botten pga olika händelser och helt tappa tron på sig själv.

En sak som var nästan läskig var en fråga som psykologen ställde om min barndom bara halvvägs in i samtalet, som gjorde mig helt ställd, för det stämde så bra. Tänker inte skriva det här eftersom det inte enbart berör mig, men det var en av de saker som fick mig att börja tänka i hela andra banor än jag tidigare gjort angående varför jag känner som jag gör när det kommer till mig själv och varför jag reagerade så häftigt som jag gjorde och gick ner mig så när jag blev av med jobbet.

Just nu ser jag ganska ljust på framtiden, för jag känner att jag kommer fixa detta och att jag kommer gå ur det betydligt starkare än jag gick in.

Sedan måste jag bara skriva att mina vänner är dom bästa som finns! Jag är så grymt tacksam att jag har er! Kan inte fatta hur jag har kunnat få så många, så bra, så nära, så ärliga och underbara vänner. Det är en sån gåva och även om jag inte alltid är världens bästa på att höra av mig så tänker jag på er och jag är så jä..la tacksam över att vi funnit varandra, känt varandra så länge och att vi står varann så nära! Jag älskar er verkligen och värdesätter er så enormt mycket! :-)

(är nästan så man fäller en liten tår och nu kände jag mig nästan som en annan person jag känner, vars statusar på fb jag "himlar" ögonen åt ganska ofta ;-)

Kanske är bäst jag slutar nu, hehe...

Jag borde egentligen göra lite smycken för jag har många beställningar för tillfället, men klockan närmar sig 02 så jag väntar nog till imorgon.

Natti natti

Att se fram emot...

Den här helgen ska jag och två av mina bästa väninnor ha myspysövernattning hos den ena av oss. Jag och A ska ta tåget till S, beställa thaimat/kinamat, dricka vin, äta efterrätt, godis, krypa upp i soffan i myspyskläder, titta på nån gosig film/tv, spela spel och babbla babbla babbla.

Förr gjorde vi sånt ofta!

Jag saknar det något enormt! Varför gör man inte såna saker oftare? Varför måste sånt försvinna för att man blir sambo/bildar familj osv. Min mamma och hennes väninnor gör mycket mer sånt än vad jag gör!

Det får bli bättring på den här fronten minsann!

Jag minns tiden då vi rakade benen tillsammans, gjorde oss iordning tillsammans när vi skulle gå ut, färgade håret på varann, klämde pormaskar på varandra (nej, jag klarade aldrig av det jag VET. Det var tydligen roligt ;-), plockade varandras ögonbryn, sminkade varandra, låg och pratade halva nätterna, fnittrade, lagade mat tillsammans, handlade tillsammans, ältade saker tillsammans, babblade i telefonen i timmar, anförtrodde varandra allt och spånade om framtiden.


Nu är vi i framtiden och fortfarande lika goda vänner även om vi inte pratar lika ofta eller ses lika ofta. Den här helgen har vi allihop räknat ner dagarna till och jag tror vi längtar lika mycket alla tre.

F...n tjejer, jag älskar er!

Det ska bli så jäkla mysigt :-)

Jag vill ha en CROSSTRAINER!

Extreme Fit ct 639


Om min man läser detta inlägg så vet jag precis vad han redan tänker och jag säger inte att jag till 100% vet att han har fel, men jag tror att han, just när det gäller detta, faktiskt har det.


Jag har börjat ta tag i saker i mitt liv som jag troligtvis borde ha tagit tag i för länge sedan, saker i mitt beteende och mitt sätt att tänka, för att kunna må bra och det känns just nu faktiskt som en möjlighet, som att det är inom räckhåll.


Att äta mindre, regelbundet och rätt är inte lätt men jag ska ta tag i kostvanorna. Dock känns inte detta som att det är tillräckligt eftersom jag rör mig alldeles för lite, speciellt sedan jag blev arbetslös. Min viktuppgång har dessutom gjort att jag ogärna går ut och rör mig "in public".


Jag har velat ha en crosstrainer LÄNGE. Ett samtal med min syster och mamma i helgen om just crosstrainers fick mig att verkligen börja plöja nätet. För grejen är ju den att det inte kan vara vad skit som helst, för det ska ju vara en BRA crosstrainer. Annars vet jag precis hur det blir. Den funkar inte som den ska, blir stående, får samla damm eller används slutligen som klädhängare.


Jag vill ha en crosstrainer med stort magnetbromsat svänghjul, som mäter puls, kaloriförbrukning och fettprocent. På PLUS hade dom för ett tag sedan ett program där dom undersökte en crosstrainer och jämförde med andra träningsredskap. Crosstrainern fick betyget MVG och en lustig sak som jag aldrig trott på utan bara skakat på huvudet åt, var att de där plattorna som är på handtagen, som skulle mäta fettprocent och muskelmassa osv, faktiskt fungerade och mätte ackurat! De gjorde en riktig bodyscan på testpersonen för att jämföra! Imponerande... Jag har aldrig trott på det!


Tänk att kunna ställa sin crosstrainer framför datorn/tv:n medan man sätter igång en film eller ett avsnitt av Brothers and sisters på kvällen. När jag är HELT ensam, ingen ser. Perfekt! Det är då jag har som mest energi och det är då jag egentligen vill äta!


Om jag istället hade kunnat känna mig nyttig och duktig vid den tidpunkten, på ett "roligt" sätt och dessutom undan för undan kunnat "se resultat" på både kondition och fett/muskelfördelning så hade det varit peppande och underbart!


Vore det inte vettigt att för riktigt överviktiga personer, som av förklarliga skäl inte gärna tränar bland andra för att de känner sig utsatta, pinsamma, skamsna, uttittade och obekväma, ha någon form utav rabatt på såna här svindyra prylar, för folkhälsans skull eller att man t.om kunde få "låna hem dem utav sjukgymnast eller vårdcentral" för att se om det är en träningsform man klarar av/som passar!


Jag vet att vi inte har råd med en crosstrainer men vinner jag på lotto eller nåt så blir det den första sak jag införskaffar!


Team Sportia säljer den som var med på PLUS (bilden) och den ska vara riktigt bra. Min vana trogen har jag självklart läst allt som läsa går om de här mackapärerna. Jag undrar om jag är skadad på något vis som alltid gör så? Kontrollbehov? Äh, nä det tror jag faktiskt inte, men OM jag ska göra något/skaffa något, så vill jag alltid ha det absolut bästa och då skiter jag ett stort stycke i vad det kostar, även om det är en sport att hitta stället där man kan få saken till bäst pris :-)


Inser att mina inlägg på sistone har varit väldigt opersonliga och handlat om hajar, crosstrainers och annat skumt, men jag känner att jag är på väg i tanken. Så småninom, med lite hjälp hoppas jag bli mig själv igen.


Då menar jag inte det "själv" jag varit de senaste åren utan det "själv" jag var innan det, då jag trivdes i min kropp och visste vad jag var värd, vad jag klarade av och kände mig stark. Jag saknar mig själv och undrar var jag varit på sistone och hur jag kunde bli sån här!


Har gjort ett program i datorn med olika viktmål och belöningssystem, med punkter och måltidsscheman. Jag vet att jag är på G. En dag kommer jag vakna och känna att IDAG är det dags. Idag sätter jag igång.


Men jag vill ha stöttning utan att bli "pushad" och det är detta som stjälper mig varje gång. Jag äter ju om jag blir sårad/ledsen/besviken eller mår dåligt. Pusha eller ifrågasätt mig i min kamp och jag sätter igång att äta på stört, speciellt om jag inte kommit igång på riktigt. De senaste åren jag har aldrig kommit långt eller ens kommit igång ordentligt trots all motivation och energi jag trott mig ha, för jag har känt mig stjälpt redan innan jag börjat tro på mig själv.

F..n jag vill ha den där jä..la crosstrainern! Jag fixar inte att "bara" äta rätt. Det händer för LITE då. Och jag klarar inte att ge mig "ut" och träna/synas flåsande och flängande och FETTSKVALPANDE. Jag är inte där ännu!

Det ska vara mer skonsamt för fogarna än att promenera raskt (vilket krävs för att öka pulsen). Åh vad jag önskar mina fogar slapp bära på alla de här extrakilona. Det vore underbart att slippa smärtorna och att känna sig LÄTT igen. Vill inte ner till de 57 jag vägde efter Emil. Men att komma ner till mina normala 63-65 kg igen är min dröm, även om jag hade varit mer än nöjd vid 70 kg.


Drömmer om den dagen, jämt, varje sekund av varje dag!

En halvtimme - en timme om dagen, eller kanske t.om en HEL film vid crosstrainern skulle bli många kalorier och stärka musklerna i hela kroppen. Det vore, om inte annat, en riktigt bra början!

Jag har en känsla av att maken oxå hade velat använda den där crosstrainern om vi hade haft en. Eller vad säger du älskling :-)