på att pengar alltid är en bristvara som gör att man ska må dåligt, ha ångest, ont i magen, hjärtklappning och ständig oro inuti.
Eftersom jag nu varit hemma med sonen och haft tillfällig föräldrapenning i en månad så kan jag ju ej ha a-kassa då, utan har istället anmält till fk att jag varit hemma med sonen.
Intyg från skola och läkare skickade jag så prydligt, samma dag som han återvände till skolan igen, exakt på dagen, en månad efter benbrottet.
Vi har fått lägga undan både månadsavgiften till lägenheten 6.737 kr och dagis 1.700 och så några småräkningar på en hundralapp hit och dit.
I a-kassa har jag ut ganska exakt 10.000 kr. Eftersom det inte var exakt 30 dagar utan endast 25, då jag inte räknade med dagarna som min mamma var med honom i Östersund, så förstod jag att jag skulle få mindre och hade räknat ut att jag skulle få 9.400 kr (jag har högre SGI än jag har a-kassa då semesterersättningen inte räknades in i a-kassan medan den gör det hos fk, så jag hade hoppats på ett litet lyft denna månad).
Nu fick jag en chock när jag var inne på fk:s hemsida.
De har handlagt mitt ärende, men trots att SGI:n är uträknad på 365 dagar om året, dvs bör räknas på 7 dagar i veckan när man är hemma, eftersom dom annars får räkna ut den på 260 dagar, så har dom endast räknat med mån-fre, dvs jag får bara betalt för 17 utav 25 dagar!
Jag får 6.500 kr.
Det blir ju så ofantligt mycket mindre än om jag bara skitit i att anmäla det och fortsatt ha a-kassa.
Det gör att vår situation blir helt sjuk och att vi nu måste LÅNA pengar till både dagisavgift, telefonräkning, bredband, tv och en del av bostadsavgiften.
Kan detta verkligen vara rätt?
Ska jag inte få ut för fulla veckor?
Det är ju så SGI:n räknas ut? ALLA dagar i veckan! Så är det när man har föräldrapenning, a-kassa, är sjukskriven osv. Varför är det skillnad vid tfp?
Fy sjutton, jag har så ont i magen att jag inte kommer kunna sova!
Vi har inte ett ruttet öre just nu! Det har varit kasst ända sen julen pga att tvättmaskinen gick sönder och att vi fick en oförutsedd elräkning på 4.500 kr och så pluss alla julklappar, julmat osv (som vi ju hade skurit ner massor på om vi anat att vi skulle få denna slutelräkning).
Vi lever i normala fall så att vi precis klarar oss nu när jag är arbetslös, men dessa utgifter gjorde ju att vi har skjutit elräkningen framför oss varje månad, dvs legat efter med den och den har varit hög nu under vintern, då värmen även är inräknad där. Nu kommer vi alltså att få skjuta elräkningen, som denna månad är på 2.600 kr PLUSS alla de andra räkningar jag listade ovan.
Det är 5.600 kr!
Var hittar vi dom pengarna?
Varför anmälde jag tillfällig vård av barn? För att jag helt enkelt BEHÖVER FLER orosmoment?
Snälla, NÅGON, säg att detta är fel! När jag går in och kollar ärendet så står det ju 25 dagar, men skolan har såklart endast intygat 17 dagar eftersom det var skoldagar. Jag trodde ju dock att jag självklart får för alla dagarna eftersom det funkar så med alla andra ersättningar.
...och så kommer ångesten krypande och jag inser att sömnen inatt blir obefintlig vilket retar skiten ur mig eftersom jag precis tänkt stänga av datorn och komma i säng i någotsånär rimlig tid, när jag kom på att jag baaaara skulle gå in och kolla fk:s hemsida...
DUMT Anja, MYCKET DUMT!!!
onsdag 31 mars 2010
fredag 26 mars 2010
Studiedag & hemgjorda vårrullar
Idag har Emil varit ledig pga studiedag. De små ville gå till dagis eftersom det var påskfest där idag. Det blev en riktigt mysig dag för Emil och mig. Vi åt en frukost bestående av kaffe och croissant till "Smallville", som jag bara inte kan låta bli att tycka om. :-)
Sedan städade jag lite och satte igång med förberedandet av vårrullarna jag planerat att göra till middag. Hade ingen "riktig" vårrulledeg men filodeg fick duga bra, vilket det gjorde. Bladen är verkligen tunna och torkar supersnabbt. En fuktig kökshandduk funkar bra att lägga på arken så att dom inte torkar ut medan man håller på.
Jag gjorde en fyllning bestående av fint skuret fläskkött, purjolök, grovt riven morot, böngroddar, vitkål, färska champinjoner, selleri (stjälk), färsk ingefära, buljongtärning, vitlök, japansk ljus soya, ostronsås, lite chili och en gnutta socker.
Tyvärr blev oljan så het att många av vårrullarna blev lite väl knapriga men oj så mycket godare än köpta vårrullar! Jag åt fem stycken måste jag faktiskt erkänna. Fast jag gjorde dem ganska små så det är kanske ok ;-)
Ikväll har vi haft fredagsmys, som vi alltid har på fredagar. Jag låg bredvid Emil och somnade ifrån filmen. Han sa hela tiden "-Men mamma du tittar ju inte, du sover ju" varpå jag förnekade bestämt "-Nejdå, jag bara vilar ögonen då och då". Han gick inte riktigt på det men jag kunde bara inte hålla ögonen öppna. Nu känner jag mig sådär skum som man gör när man sovit en hel kväll.
Ska plöja nätet och titta lite på inredingsgrejor, vilket roar mig enormt. Har börjat kolla runt på antikhandlares sidor efter pinnstolar, kökssoffor, kistor och en massa annat skoj. Finns så mycket fint!
De små leker uppe i dotterns rum, maken ser på tv och jag och Emil sitter vid datorerna och lattjar. Är nog snart dags för ett glas rött. Emil får påskmust!
Ha en riktigt mysig helg!
Sedan städade jag lite och satte igång med förberedandet av vårrullarna jag planerat att göra till middag. Hade ingen "riktig" vårrulledeg men filodeg fick duga bra, vilket det gjorde. Bladen är verkligen tunna och torkar supersnabbt. En fuktig kökshandduk funkar bra att lägga på arken så att dom inte torkar ut medan man håller på.
Jag gjorde en fyllning bestående av fint skuret fläskkött, purjolök, grovt riven morot, böngroddar, vitkål, färska champinjoner, selleri (stjälk), färsk ingefära, buljongtärning, vitlök, japansk ljus soya, ostronsås, lite chili och en gnutta socker.
Tyvärr blev oljan så het att många av vårrullarna blev lite väl knapriga men oj så mycket godare än köpta vårrullar! Jag åt fem stycken måste jag faktiskt erkänna. Fast jag gjorde dem ganska små så det är kanske ok ;-)
Ikväll har vi haft fredagsmys, som vi alltid har på fredagar. Jag låg bredvid Emil och somnade ifrån filmen. Han sa hela tiden "-Men mamma du tittar ju inte, du sover ju" varpå jag förnekade bestämt "-Nejdå, jag bara vilar ögonen då och då". Han gick inte riktigt på det men jag kunde bara inte hålla ögonen öppna. Nu känner jag mig sådär skum som man gör när man sovit en hel kväll.
Ska plöja nätet och titta lite på inredingsgrejor, vilket roar mig enormt. Har börjat kolla runt på antikhandlares sidor efter pinnstolar, kökssoffor, kistor och en massa annat skoj. Finns så mycket fint!
De små leker uppe i dotterns rum, maken ser på tv och jag och Emil sitter vid datorerna och lattjar. Är nog snart dags för ett glas rött. Emil får påskmust!
Ha en riktigt mysig helg!
tisdag 23 mars 2010
Jag ringde...
henne iallafall. Lämnade ett meddelande i hennes röstbrevlåda, då hon ej var anträffbar, så hon ringer förhoppningsvis upp mig snart. Usch. Djupa andetag, djupa andetag...
Yippiiiee!
Jag loggade in på skatteverkets tjänster nyss och är SÅ GLAD! Här kommer skatteåterbäringen VERKLIGEN! :-)
Jag får: 18.550
Maken: 7.360
Tillsammans blir det nästan 26.000 kr!!!
Men självklart är där ett orosmoln. Vi sålde ju bostad förra året. Vi ska skatta 15.000 på det i år, men vår bankkvinna sa, när vi fixade med lånen att vi inte behövde tänka på det då hon redan ordnat det/lagt undan pengar/betalat det? Vi minns inte exakt HUR hon sa, men ATT hon sa det, minns vi båda tydligt.
Grejen är bara den att ingenstans på VÅRA konton går det att se 15.000 så jag hoppas verkligen att hon redan har betalat in pengarna.
Maken ska ringa henne senare. Jag står knappt ut med såna samtal trots att det nästan alltid är jag som ringer dem. Jag skulle i detta fallet troligtvis vara nära att börja gråta om hon inte har ordnat det, samtidigt som jag inte kan var tuff och "krävande" och säga "-Men detta sade du att du redan hade ordnat". Istället säger jag något i stil med -"Jaha ja men tack då, tackar ödmjukast, ooh nej ingen fara, det är helt ok" typ.
Skattepengarna är öronmärkta åt helt andra saker eftersom vi hela tiden trott oss veta att vår bankkvinna ordnat med reavinstskatten (för det är väl så det heter).
Ah va fasen, EFTERSOM hon sa så, så MÅSTE hon väl ha fixat det!
Jag tar alltid ut hemska saker i förskott och arbetar upp en ångest som gör att jag ibland inte ens vågar/vill ta reda på hur det ligger till.
Något att ta upp i terapin tror jag. Ska dit imorgon. Har en knepig läxa tills dess. Ska nog sätta igång med den nu. Om två timmar får jag sällskap av Mille och lille Milian. Ska bli trevligt. Alltid lika kul. Tänk vilken glädje man kan ha utav facebook.
:-)
(nynnar: Money money money ;-)
Eget påskpynt...
Efter att ha inspirerats utav http://www.pickles.no/tova-pskeegg/ så har jag bestämt att jag ska tova påskägg att hänga i påskriset! Så himla fint och färgglatt!
(bilder lånade från www.pickles.no och www.inredningsbloggen.blogg.se )
Man köper kardad ull i olika färger på t ex Panduro, rullar/formar till bollar, som man stoppar in i en strumpbyxa och knyter ihop mellan bollarna. Sedan tvättar man dessa i 60 grader. Då tovar sig ullen. 
När bollarna är våta formar man dem till ägg och låter dem sedan torka, förslagsvis i en äggkartong, innan man sätter snören på dem.
Visst blir det FINT!
(bilder lånade från www.pickles.no och www.inredningsbloggen.blogg.se )
lördag 20 mars 2010
Snodd lista...
Snodde en lista från Jenny...
Tid upp: 11.00
Känsla just nu: Nöjd
Jobb: Vad är det?
Outfit: Riktigt skitig vit lång-t-shirt och trosor
Middag: Fiskgratäng med potatismos
Övriga familjen: De små sover (somnade precis!), äldste sonen är på G att krypa ner i sängen, maken ser på TV.
Premiär: Spacklande av matrummet
Påhälsning: Inte en kotte!
Dricker: Ett glas rött (Sydafrikanskt)
Äter: Inget för tillfället, men alldeles nyss en tjock skiva surdegsbröd med smör på.
Kvällsnöje: Internet
På min tv ikväll: Tittar i princip aldrig på tv, med undantag för reseprogram och "min plats i solen".
Läser: Berlinerpopplarna
Längtar till: måndag då skattebeskedet blir tillgängligt.
Funderar på: Hur jag ska få maken att fortsätta spackla imorgon!
Tid upp: 11.00
Känsla just nu: Nöjd
Jobb: Vad är det?
Outfit: Riktigt skitig vit lång-t-shirt och trosor
Middag: Fiskgratäng med potatismos
Övriga familjen: De små sover (somnade precis!), äldste sonen är på G att krypa ner i sängen, maken ser på TV.
Premiär: Spacklande av matrummet
Påhälsning: Inte en kotte!
Dricker: Ett glas rött (Sydafrikanskt)
Äter: Inget för tillfället, men alldeles nyss en tjock skiva surdegsbröd med smör på.
Kvällsnöje: Internet
På min tv ikväll: Tittar i princip aldrig på tv, med undantag för reseprogram och "min plats i solen".
Läser: Berlinerpopplarna
Längtar till: måndag då skattebeskedet blir tillgängligt.
Funderar på: Hur jag ska få maken att fortsätta spackla imorgon!
Rött är fint...
...när det handlar om politik men i mitt hem vill jag INTE ha några röda väggar.
En liten bonus som kommer att få mig att tänka på de lurendrejande säljarna, åtminstone LITE mindre. 
DET HAR JAG INTE LÄNGRE!!! :-)
Maken hade nog helt andra planer för kvällen, men jag bönade honom att iallafall ta bort den röda väggen så att jag aldrig mer behöver se den. Så medan jag nattade barnen spacklade han. Snabbt gick det och jag är SÅ mycket nöjdare :-)
Före:
Efter:
En liten bonus som kommer att få mig att tänka på de lurendrejande säljarna, åtminstone LITE mindre.
Före:
Efter:
Lördagsmys
Vår lördag började liksom förra lördagen med att maken åkte ner till stan och köpte det fantastiska surdegsbrödet från St Jakobs bageri. Pålägg blir överflödiga! Det enda man vill ha till detta är smör, ja och så kaffe förstås!
Medan maken åkte iväg och gjorde ett ärende och hälsade på sin mamma passade jag på att röja ur hela matsalshörnan, slita bort listerna, röja ur fönstret, torka av och tejpa papper i fönsterburspråket och på golvet. Jag ställde även fram spannen med spackel, så ikväll ska maken sätta igång att spackla, ÄNTLIGEN.
Jag kommer att gråta och skratta av lycka när den SKITFULA, vidriga, röda väggen och allt det SKITIGA försvinner och ersätts av underbart, rent VITT!
Lovely!
Till middag blev det fiskgratäng och potatismos följt utav godis för de andra och Ben & Jerrys Strawberry Cheesecake till mig. :-)
Just nu sitter maken och retar sig och tjatar mina öron BLODIGA om idioter (som han säger) som kallar allting för shabby chic inne på Tradera. Det är otroligt intressant och jag lyssnar med andakt och försöker komma med deltagande kommentarer då jag förstår att det är väldigt jobbigt för honom.
;-)
Fredagsmys
Morgonen var som vilken annan som helst.
Vi försov oss (dvs jag snoozade för många gånger. Varför uppfanns snoozandet?) och frukosten blev hastig och lustig och vi gick i rask takt, förvisso på gott humör alla tre, under samtal och skratt.
Äldste sonen hade inga nationella prov denna dag så han låg kvar och sov där hemma i väntan på att modern skulle komma tillbaka och tillreda en mysig frukost. Vi har haft det så otroligt mysigt nu när han varit hemma, trots läxor och annat.
Varje morgon har vi ätit frallor (han med kokt skinka och jag med ost), druckit kaffe och tittat på Smallville och Xena. Ja, det är sant! Urmysigt!
Sedan har han gjort skolarbete och jag har städat, röjt kök, vikt tvätt, tvättat mer tvätt innan det är dags att hämta de små, fixa mellis, äta mellis och börja med middagen. Sedan börjar arbetet om, tömma disk, fylla disk, röja kök, dammsuga IGEN, kanske hinna med en maskin tvätt till för att sen natta barn.
Denna fredagmorgon utvecklade sig dock i en riktning som jag inte riktigt hade tänkt mig. Jag lämnade dottern, allt väl, fortsatte med yngste sonen till hans avdelning. Han vill gärna mysa en stund hos mig, busa lite och känna in sig innan han börjar leka. Han satt i mitt knä och jag tyckte mig se något i hans hår. Lyfte lite på håret precis där och ja men VISST...
...En LUSJÄVEL (ursäkta utrycket men dom är så fruktansvärt äckliga)!
Jag tog således med honom hem. Ädste sonen stönade högt när vi kom in genom dörren. Hans sista dag hemma med mig och vi skulle mysa. Inte riktigt hans bild av mys när jobbiga lillebror också kom in genom dörren. ;-)
Det blev jättemysigt ändå! När inte båda de små är med så är det mycket lugnare och de höll sams och var så gulliga mot varandra så. Vi åt frukost bestående av kaffe latte och croissants. Mums tyckte de båda. Glass lyckades vi också mysa med. Jag provade Ben & Jerrys nya jordnötsglasspinne. God!
Sedan kom Jenny och Mika på besök (de brydde sig inte alls om våra löss) så vi fick sällskap.
Jag röjde ur förrådet här nere. Fy vilket jobb, för röran där inne var ganska rejäl. Nu kan man komma åt allt. Allting står på hyllorna och golvet är någorlunda fritt. Hyllor avtorkade och golv dammsugat osv.
SKÖNT!
Jenny hämtade dottern medan jag gjorde klart förrådet och passade lille Knubbe. Jo, det gick faktiskt bra Jenny, han var hur glad som helst, bara skrattade, grät inte eller pep en enda gång. Jag ÄR hemskt ledsen, men han märkte inte ens att du var borta) ;-)
När vårt sällskap gått hem så beställde vi THAIMAT. Så gott!
Tyvärr var det ingen annan i familjen som höll med! Jag blev ganska besviken för jag inser ju att jag inte kommer få lov att beställa detta mer. Maken sa, "-jaha, det här var väl inget speciellt, helt ok men inte mer" och sedan hittade han anledningar att klaga på nästan allt, förutom att där faktiskt var färska grönsaker. Det var positivt, fast han tillade snabbt att han faktiskt är väldigt förtjust i frysgrönsakerna från vår vanliga kinarestaurang. ;-)
Men jag är heltförtjust och tänker inte ge upp detta! :-D
Kvällen avslutades med filmen "Little miss Sunshine", chips med dipp och ostbågar. Barnen skrattade så att dom skrek när tjejen i filmen skulle dansa på slutet. (Kan ha berott på mig, för jag skrattade så jag grät fast det egentligen är sååå hemskt, pinsamt och lite "sjukt").
Återkommer med en berättelse om vår lördag. Missa inte den.
Våra liv är VERKLIGEN spännande ;-) haha
Vi försov oss (dvs jag snoozade för många gånger. Varför uppfanns snoozandet?) och frukosten blev hastig och lustig och vi gick i rask takt, förvisso på gott humör alla tre, under samtal och skratt.
Äldste sonen hade inga nationella prov denna dag så han låg kvar och sov där hemma i väntan på att modern skulle komma tillbaka och tillreda en mysig frukost. Vi har haft det så otroligt mysigt nu när han varit hemma, trots läxor och annat.
Varje morgon har vi ätit frallor (han med kokt skinka och jag med ost), druckit kaffe och tittat på Smallville och Xena. Ja, det är sant! Urmysigt!
Sedan har han gjort skolarbete och jag har städat, röjt kök, vikt tvätt, tvättat mer tvätt innan det är dags att hämta de små, fixa mellis, äta mellis och börja med middagen. Sedan börjar arbetet om, tömma disk, fylla disk, röja kök, dammsuga IGEN, kanske hinna med en maskin tvätt till för att sen natta barn.
Denna fredagmorgon utvecklade sig dock i en riktning som jag inte riktigt hade tänkt mig. Jag lämnade dottern, allt väl, fortsatte med yngste sonen till hans avdelning. Han vill gärna mysa en stund hos mig, busa lite och känna in sig innan han börjar leka. Han satt i mitt knä och jag tyckte mig se något i hans hår. Lyfte lite på håret precis där och ja men VISST...
...En LUSJÄVEL (ursäkta utrycket men dom är så fruktansvärt äckliga)!
Jag tog således med honom hem. Ädste sonen stönade högt när vi kom in genom dörren. Hans sista dag hemma med mig och vi skulle mysa. Inte riktigt hans bild av mys när jobbiga lillebror också kom in genom dörren. ;-)
Det blev jättemysigt ändå! När inte båda de små är med så är det mycket lugnare och de höll sams och var så gulliga mot varandra så. Vi åt frukost bestående av kaffe latte och croissants. Mums tyckte de båda. Glass lyckades vi också mysa med. Jag provade Ben & Jerrys nya jordnötsglasspinne. God!
Sedan kom Jenny och Mika på besök (de brydde sig inte alls om våra löss) så vi fick sällskap.
Jag röjde ur förrådet här nere. Fy vilket jobb, för röran där inne var ganska rejäl. Nu kan man komma åt allt. Allting står på hyllorna och golvet är någorlunda fritt. Hyllor avtorkade och golv dammsugat osv.
SKÖNT!
Jenny hämtade dottern medan jag gjorde klart förrådet och passade lille Knubbe. Jo, det gick faktiskt bra Jenny, han var hur glad som helst, bara skrattade, grät inte eller pep en enda gång. Jag ÄR hemskt ledsen, men han märkte inte ens att du var borta) ;-)
När vårt sällskap gått hem så beställde vi THAIMAT. Så gott!
Tyvärr var det ingen annan i familjen som höll med! Jag blev ganska besviken för jag inser ju att jag inte kommer få lov att beställa detta mer. Maken sa, "-jaha, det här var väl inget speciellt, helt ok men inte mer" och sedan hittade han anledningar att klaga på nästan allt, förutom att där faktiskt var färska grönsaker. Det var positivt, fast han tillade snabbt att han faktiskt är väldigt förtjust i frysgrönsakerna från vår vanliga kinarestaurang. ;-)
Men jag är heltförtjust och tänker inte ge upp detta! :-D
Kvällen avslutades med filmen "Little miss Sunshine", chips med dipp och ostbågar. Barnen skrattade så att dom skrek när tjejen i filmen skulle dansa på slutet. (Kan ha berott på mig, för jag skrattade så jag grät fast det egentligen är sååå hemskt, pinsamt och lite "sjukt").
Återkommer med en berättelse om vår lördag. Missa inte den.
Våra liv är VERKLIGEN spännande ;-) haha
fredag 19 mars 2010
Thaimat...
Har glömt att berätta något viktigt! ;-)
Jag ÄLSKAR numera thaimat. Då menar jag INTE söt thaibasilika och limeblad för det gillar jag inte. Limeblad måste faktiskt vara något av det vidrigaste jag någonsin känt smaken av.
Så imorgon ska jag överraska familjen med att beställa thaimat till middag!
Jag har frestat maken med en bläckfiskrätt jag åt när jag och min syster beställde thaimat förra helgen. HELT UNDERBAR. Full med underbara bitar av bläckfisk och så god smak. Mums.
Ska bli riktigt gott! Får räkna timmarna och minuterna till imorgon eftermiddag. Tyvärr har dom inte utkörning förrän efter kl.17. Vi som alltid äter innan det! Typ 16.30 eller så.
Vi får klämma i oss en frukt eller en macka innan!
Jag dregglar lite när jag tänker på maten faktiskt!
Mums...
Habegär!
Vill ha...
Jag vill veta vad NI suktar efter!
Jag utmanar alla mina bloggvänner!
Gör ett kollage med tio saker ni gärna skulle se i ert hem, små som stora saker. Skriv gärna en kommentar under detta inlägg så jag vet vem jag ska kika in hos.
Vill ju inte missa!
:-)
Klicka på bilden för att se den i större format
Jag vill veta vad NI suktar efter!
Jag utmanar alla mina bloggvänner!
Gör ett kollage med tio saker ni gärna skulle se i ert hem, små som stora saker. Skriv gärna en kommentar under detta inlägg så jag vet vem jag ska kika in hos.
Vill ju inte missa!
:-)
tisdag 16 mars 2010
Bloggtorka...
Här händer inte mycket. Eller jo, egentligen gör det det, men inget jag vill skriva om. Inte än iallafall.
Äldste sonen gör framsteg och klarar nu nästan att gå på toa själv. Han kan inte lyfta sitt brutna ben (som sedan en knapp vecka är gipsfritt) utan måste använda armarna för att lyfta det. Men han är tapper och duktig.
Igår var vi i skolan i två timmar pga att man sedan förra året har börjat med nationella prov redan i trean och detta började igår. Imorgon ska han dit i två timmar och likaså på torsdag. Nästa vecka är det tänkt att han ska börja helt i skolan.
Jag har börjat promenera lite med en föredetta granne som är ungefär i min situation. Dvs överviktig och lat ;-) Känns alltid bättre när man går med en likasinnad, haha.
Hos psykologen går det bra. Det är jobbigt att gå dit. Läxorna är riktigt tuffa, men det ger iallafall något! Det är skönt.
Jag vill ju gärna att det ska gå mycket fortare och vill ta tag i tusen bitar samtidigt. Främst vikten.
Men psykologen får hela tiden stoppa mig och säga till mig att ta det lugnt. Sist sa hon till mig att lägga ner det här med vikten. Att inte alls bry mig om den nu, inte ha några ambitioner gällande mat och ätande. Att helt enkelt inte kämpa med den nu, när måendet är så dåligt, då riskerna att misslyckas är så stora då vilket bara spär på känslan av misslyckande.
Så rätt, så enkelt. Egentligen!
Det är ju bara det att jag är jag och jag gör alltid tvärtom!
Men jag ska lyssna på henne för hon är grymt klok och duktig och jag har fullt förtroende för henne och framför allt för den form utav terapi hon använder. (KBT= Kognitiv beteendeterapi).
Nu har våren börjat komma så smått. Smältvatten och lera överallt! Tvättmaskinen går varm, men det känns ändå skönt! Snart är våren verkligen här, med sol och värme.
Det gör mig glad och det ger mig ångest. Jag kan inte förklara det, men känslan av att tiden bara går och jag inte har något jobb är svår. Samtidigt så ska jag ta saker i rätt ordning denna gången. Respektera mig själv och mitt mående. Man ska ju hålla en hel livstid och jag är trött på att göra saker för att tillfredsställa andra. Trött på att offra mig själv.
Nog är nog ;-)
Fasen vilka tråkiga inlägg det blir i denna bloggen! :-D
På måndag kan man kolla på skatteverkets hemsida vad man FÖRHOPPNINGSVIS får tillbaka på skatten. Det ser jag fram emot. ;-)
Förra året fick jag tillbaka 18.000 kr. Jag vet ju att det inte alls blir några sådana summor i år, men man kan ju iallafall hoppas att det blir något!
Bara man inte behöver betala tillbaka! Peppar peppar ta i trä...
I lördags var jag hos min kära syster och hade tjejmys. Fasen vad jag njöt av det! Vi beställde thaimat från ett riktigt bra ställe i stan, som har hemkörning. Jag skippade allt vad thaibasilika och limeblad heter för en utav dessa (jag har inte lyckats utröna vilken) ger maten en smak av tvål/thé?? som gör att jag knappt kan äta. Jag är nästan hundra på att det är limebladen.
Det vi åt var helt underbart!
Sedan tittade vi banne mig på Melodifestivalen, hör och häpna! Jag har inte sett den sedan 1990. Fanns ju egentligen bara ett möjligt alternativ tyckte jag och jag ringde t.om och röstade, haha.
Anna Bergendahl såklart. Vilken röst! Dock ej en schlagerlåt...
Sedan satt vi uppe och babblade, kollade inredningssidor på internet, kära syster lärde mig hur spotify funkar, så nu är jag stolt spotifyare oxå ;-)
Nu ska jag göra läxan till imorgon. Skitjsvårt! Jag har skjutit på den hela veckan bara för att den är så jobbig, men jag måste ju ha något med mig när jag kommer. Jag måste ju ha analyserat, funderat och benat upp, annars gör ju terapin inte riktigt den nytta som den ska.
Förhoppningsvis är vi lusfria nu. Vi har gjort båda behandlingarna klara, alla utom minstingen som inte fick tillstymmelse till lus (peppar peppar) och kammar varje dag. Hittills ingenting. Hoppas det fortsätter så.
Läste att vägglöss är tillbaka i Sverige, troligtvis för att vi reser så mycket. Fy fasen!
Hellre huvudlöss, springmask OCH magsjuka än detta! Urk...
Natti natti...
Äldste sonen gör framsteg och klarar nu nästan att gå på toa själv. Han kan inte lyfta sitt brutna ben (som sedan en knapp vecka är gipsfritt) utan måste använda armarna för att lyfta det. Men han är tapper och duktig.
Igår var vi i skolan i två timmar pga att man sedan förra året har börjat med nationella prov redan i trean och detta började igår. Imorgon ska han dit i två timmar och likaså på torsdag. Nästa vecka är det tänkt att han ska börja helt i skolan.
Jag har börjat promenera lite med en föredetta granne som är ungefär i min situation. Dvs överviktig och lat ;-) Känns alltid bättre när man går med en likasinnad, haha.
Hos psykologen går det bra. Det är jobbigt att gå dit. Läxorna är riktigt tuffa, men det ger iallafall något! Det är skönt.
Jag vill ju gärna att det ska gå mycket fortare och vill ta tag i tusen bitar samtidigt. Främst vikten.
Men psykologen får hela tiden stoppa mig och säga till mig att ta det lugnt. Sist sa hon till mig att lägga ner det här med vikten. Att inte alls bry mig om den nu, inte ha några ambitioner gällande mat och ätande. Att helt enkelt inte kämpa med den nu, när måendet är så dåligt, då riskerna att misslyckas är så stora då vilket bara spär på känslan av misslyckande.
Så rätt, så enkelt. Egentligen!
Det är ju bara det att jag är jag och jag gör alltid tvärtom!
Men jag ska lyssna på henne för hon är grymt klok och duktig och jag har fullt förtroende för henne och framför allt för den form utav terapi hon använder. (KBT= Kognitiv beteendeterapi).
Nu har våren börjat komma så smått. Smältvatten och lera överallt! Tvättmaskinen går varm, men det känns ändå skönt! Snart är våren verkligen här, med sol och värme.
Det gör mig glad och det ger mig ångest. Jag kan inte förklara det, men känslan av att tiden bara går och jag inte har något jobb är svår. Samtidigt så ska jag ta saker i rätt ordning denna gången. Respektera mig själv och mitt mående. Man ska ju hålla en hel livstid och jag är trött på att göra saker för att tillfredsställa andra. Trött på att offra mig själv.
Nog är nog ;-)
Fasen vilka tråkiga inlägg det blir i denna bloggen! :-D
På måndag kan man kolla på skatteverkets hemsida vad man FÖRHOPPNINGSVIS får tillbaka på skatten. Det ser jag fram emot. ;-)
Förra året fick jag tillbaka 18.000 kr. Jag vet ju att det inte alls blir några sådana summor i år, men man kan ju iallafall hoppas att det blir något!
Bara man inte behöver betala tillbaka! Peppar peppar ta i trä...
I lördags var jag hos min kära syster och hade tjejmys. Fasen vad jag njöt av det! Vi beställde thaimat från ett riktigt bra ställe i stan, som har hemkörning. Jag skippade allt vad thaibasilika och limeblad heter för en utav dessa (jag har inte lyckats utröna vilken) ger maten en smak av tvål/thé?? som gör att jag knappt kan äta. Jag är nästan hundra på att det är limebladen.
Det vi åt var helt underbart!
Sedan tittade vi banne mig på Melodifestivalen, hör och häpna! Jag har inte sett den sedan 1990. Fanns ju egentligen bara ett möjligt alternativ tyckte jag och jag ringde t.om och röstade, haha.
Anna Bergendahl såklart. Vilken röst! Dock ej en schlagerlåt...
Sedan satt vi uppe och babblade, kollade inredningssidor på internet, kära syster lärde mig hur spotify funkar, så nu är jag stolt spotifyare oxå ;-)
Nu ska jag göra läxan till imorgon. Skitjsvårt! Jag har skjutit på den hela veckan bara för att den är så jobbig, men jag måste ju ha något med mig när jag kommer. Jag måste ju ha analyserat, funderat och benat upp, annars gör ju terapin inte riktigt den nytta som den ska.
Förhoppningsvis är vi lusfria nu. Vi har gjort båda behandlingarna klara, alla utom minstingen som inte fick tillstymmelse till lus (peppar peppar) och kammar varje dag. Hittills ingenting. Hoppas det fortsätter så.
Läste att vägglöss är tillbaka i Sverige, troligtvis för att vi reser så mycket. Fy fasen!
Hellre huvudlöss, springmask OCH magsjuka än detta! Urk...
Natti natti...
måndag 1 mars 2010
Bildkavalkad från sjukhuset
Här är vi nyligen inlagda på Barnsjukhuset (BUS). Rum nr 4 på avdelning 62.
Emil får en hel påse med godis utav min kära vän Jenny med familj. Det var uppskattat! :-)
Innan gipsning så tvättas såren (ett på var sida om knät) där de satt in spikarna som går upp i femur (lårbenet). Dessa spikar sitter inne i benmärgen och går ut på vars en sida (ja VARS EN, som i vars en, vars två, vars tre, jag kommer aldrig skriva varsin ;-). De kan kännas utanpå och ska tas bort om några månader.
Här kan ni se de oinbjudna hyresgästerna som vi vräkte från Emils hår då de bodde där, helt utan kontrakt och utan att betala någon som helst hyra. Bort bort bort och kom inte tillbaka ;-)
Här gipsas benet...
Klart!
Pasta och köttbullar. Sjukhusmat är ju tyvärr ganska tråkig. Fisken han fick dagen efter var dock helt ok!
Avlusning! Emil tyckte att det stank något fruktansvärt så vi hade fönstret vidöppet hela tiden. Det blev riktigt kallt i rummet men han vägrade låta mig stänga det!
Dörren in till avdelningen
Atriumet/torget på entrévåningen på BUS
En liten tipi (förr fanns här en jättestor tipi men den verkar ha ersatts av denna lilla).
På väg till lekterapin. Vi fick låna nycklarna och fick ha stället helt för oss själva eftersom det var lördag och terapin egentligen inte var öppen! Lyx!
Biljard stod på önskelistan...
Var tvungen att fotografera hur fint där är! Tänk om man fått leka här när man var liten (utan att behöva var sjuk eller skadad då såklart).
Emil piskade sin mamma i biljard trots att hon fuskade så det stod härliga till och puttade till rullstolen när han skulle stöta (heter det så) och trots att hon flyttade kulorna. Fy f..n alltså.
Riktigt roligt hade vi. Många många många skratt :-) Härligt, härliga unge!
Träning med gåbordet! Här fick han in snitsen på hur man ska göra när man går på kryckor, hur man använder benen (benet).
Matsalen, som i princip var precis utanför vår dörr. Här åt/hämtade man frukost, lunch och middag.
Rummet... (det blåa nere i högra hörnet är en soffa som omvandlas till säng, dvs min säng).
Här väntar vi på taxibussen som körde oss hem. Jag hade helt missat att det var kontant betalning endast. Som tur var hade chauffören inga andra passagerare att hämta upp, så han var sjysst nog att köra oss inom en minuten! Jag trodde såklart att dom tog kort, som vanliga taxibilar, men så funkar det tydligen inte med sjukresor.
Hemma! Emil får lämna den dyngsura rullstolen i hallen och gå in med kryckorna. Vi fick ta oss över snödrivor och genom snö och is för att komma in. Emil tyckte det var rätt så läskigt och trodde vi skulle välta flera gånger, men det gick! (jag hade faktiskt koll) ;-)
Ett något udda sportlov...
Hemkomna från sjukhuset för någon timme sedan har vi hunnit äta frukost och mysa lite och sonen har fått önskefrukost bestående utav två croissants.
Jag har kommit ikapp med mina traderaförsäljningar, skickat ut mail om samfrakt och även hunnit slänga in en maskin tvätt.
Det har gått löss på sonens skola LÄNGE, även på barnens förskola och vi har kollat barnen noga och ofta men de har sluppit. Åtminstone tills jag, natten till fredagen, på sjukhuset hölls vaken av att Emil kliade, kliade, kliade, kliade sig i huvudet. Kl.04.45 stod jag inte ut längre utan steg upp, tände lampan och började gå igenom hans hår.
Först såg jag inget utan tänkte släcka lampan igen, men så tyckte jag det rörde sig där inne bland hårstråna. Jag letade febrilt i hårbotten men hittade ingenting. Men så plötsligt så såg jag en. En LUSJÄVEL. Fy f..n, ursäkta uttrycket men jag höll på att spy.
Vi har aldrig behövt befatta oss med de här äckliga små krypen förr och jag kände hur det började klia på hela mig. Ja, det gör det banne mig fortfarande. Så på fredagens progam var punkt 2 att avlusa ungen, vilket inte var lätt eftersom han blivit gipsad på morgonen, vilket var punkt 1.
Eftersom inkubationstiden på löss är två veckor så har han ju fått dem i skolan ca en vecka innan sportlovet, så nu får mamma, Lasse och alla andra kolla sina kalufser regelbundet, så även jag. En avlusningsprocess till stundar om ca 7-8 dagar för att avsluta kuren. När jag satte i medlet så dog dom banne mig i princip direkt. Väldigt tillfredsställande (om man får uttrycka sig så elakt om levande ting).
Gipset som Emil fick på fredagmorgonen går från ankeln till ljumsken i princip, täcker alltså hela benet och är till för att hålla benet helt stadigt, lindra smärta och minska rädsla. Egentligen behöver man det inte när man har spikar inopererade men det gör att barn känner sig tryggare och vågar använda benet mer.
Han ska nu gå på kryckor hemma men åka rullstol i skolan eftersom där kan gå lite vilt till och man inte vill riskera att någon välter honom i korridoren eller ute på rasterna etc.
Enligt läkaren i Östersund skulle Emil vara hemma 2-4 veckor, tills han var smärtfri? Men läkaren Emil fick här i Lund sa att han skulle vara hemma endast en vecka. Jag har mycket svårt att tänka mig att Emil är smärtfri tills dess men vi får väl se! Toalettbesöken är det helt klart värsta och hur sjutton han ska klara dem själv om bara en vecka, i skolan, det vete katten!
(En lite rolig notering: Läkaren Emil fick här i Lund är son till en kvinna jag arbetat för och hon ville att jag skulle gifta mig med honom. Han var då 50 och jag var 24. Hon tjatade en hel del om detta (på honom oxå tror jag?) och det kunde bli ganska awkward ibland, haha. Hon har berättat ungefär allt om hela hans liv för mig, vilket jag inte är säker på att han vet ;-) Jag var lite småförälskad i honom då för 10 år sen och den enda på jobbet som såg skillnad på honom och hans enäggstvilling, baserat på att mitt hjärta inte började slå fortare utav den andre brodern. Rätt häftigt! Nog om det, det var ju 12 år sen, haha, men lustigt!).
Jag måste erkänna att det faktiskt har varit mysigt att ligga på sjukhus (förutom att mitt bäcken har gjort att jag knappt sovit alls) så det var lite kluvet att åka hem. Emil ville inte alls åka hem, han ville stanna på sjukhuset. Han har ju fått ha sin mamma för sig själv, vilket händer extremt sällan hemma och han har sluppit "bråkiga" småsyskon och bara fått ha det lugnt och skönt.
På fredagen var jag och hämtade rullstolen som Emil ska ha ett bra tag framöver och sedan provade Emil att gå med gåbordet (en slags högre "stårullator" som man hänger på). Detta gjorde väldigt ont. Så ett litet steg blev det bara då, sedan fick han vila. Han var nog helt slut efter avlusningsprocessen som var rejält jobbig eftersom vi var tvungna att duscha honom sittande i rullstolen med inplastat gips och en slags "frisöranordning" att lägga huvudet i bakom. Det tog sitt tag att få ut blandningen av kokosolja och anisolja och fy f..n vad det stank. Emil var nära att spy flera gånger. Det var INTE roligt.
På kvällen hade vi myspys och såg film och åt godis. På lördagen tränade vi en hel del med gåbordet. Emil var superduktig! Det gjorde rejält ont och efter ett tag blev han riktigt blek och illamående och vi fick skynda tillbaka till sängen med kräkpåse i högsta hugg men han fixade det och vi klarade lördagen utan något morfin, med endast alvedon som smärstillande. Emil fick låna in ett nintendo till rummet och spelade lite. Sedan såg vi två filmer på kvällen och läste lite högt ur en bok som vi hade med oss.
På söndagen blev det tuffare för Emil för nu var det dags att se till att komma upp ordentligt, gå med gåbordet och även lära sig att hantera kryckkäpparna (jag trodde att det var nåt töntigt uttryck som var felaktigt men det ÄR så det heter. Jag trodde det hette kryckor! Det har jag alltid trott!) och detta gick över förväntan!
Han var riktigt anti kryckkäpparna innan vi provade och sa att "jag kommer inte kunna gå med dem" men det kunde han, nästan direkt. Det var lite vingligt och det gick inte jättelånga sträckor för det var jobbigt för armarna, men han fixade det galant, vilket ju var villkoret för att vi skulle kunna åka hem.
På kvällen kom den söta sköterskan Emily och talade om för oss att hon beställt en taxibuss åt oss till förmiddagen dagen därpå! Yey...
För övrigt ska gipset av om en dryg vecka då Emils ben bör göra så pass mindre ont att han inte behöva vara "rädd" utan gipset. Sedan ska han om några månader operera ut spikarna ur lårbenet.
Hemma ska Emil försöka gå med kryckkäpparna så mkt som möjligt medan han i skolan ska sitta i sin rullstol.
Nu är vi en erfarenhet rikare och jag känner mig väldigt ödmjuk med tanke på hur illa det hade kunnat gå. Ändå har jag vid flera tillfällen blivit både irriterad och t.om arg på Emil, medan vi varit på sjukhuset. Undrar om det är något fel på mig? Eller ÄR det så för alla föräldrar? Kanske beror det till viss del på att vi var tillsammans flera dygn i streck i ett litet rum, att Emil var både ledsen/arg/besviken och lät det gå ut över sin mamma i vissa situationer och att mitt bäcken gjorde så extremt ont att mitt humör påverkades, eller alltihop i kombination.
Hur som helst så tror jag att vi båda haft riktigt mysiga dagar tillsammans. Galet att det ska krävas ett lårbensbrott för att den äldste ska få egentid med en förälder och verkligen bli sedd och hörd. Vi MÅSTE bli bättre på att dela upp barnen ibland och göra saker med bara ett barn! Detta har jag sagt förr och jag tror det är superviktigt, men vi måste GÖRA det oxå!
Nu är det en veckas konvalescens för Emil och nästa måndag är det meningen att han ska gå till skolan. En bildkavalkad från sjukhuset kommer snart i ett nytt inlägg.
Jag har kommit ikapp med mina traderaförsäljningar, skickat ut mail om samfrakt och även hunnit slänga in en maskin tvätt.
Det har gått löss på sonens skola LÄNGE, även på barnens förskola och vi har kollat barnen noga och ofta men de har sluppit. Åtminstone tills jag, natten till fredagen, på sjukhuset hölls vaken av att Emil kliade, kliade, kliade, kliade sig i huvudet. Kl.04.45 stod jag inte ut längre utan steg upp, tände lampan och började gå igenom hans hår.
Först såg jag inget utan tänkte släcka lampan igen, men så tyckte jag det rörde sig där inne bland hårstråna. Jag letade febrilt i hårbotten men hittade ingenting. Men så plötsligt så såg jag en. En LUSJÄVEL. Fy f..n, ursäkta uttrycket men jag höll på att spy.
Vi har aldrig behövt befatta oss med de här äckliga små krypen förr och jag kände hur det började klia på hela mig. Ja, det gör det banne mig fortfarande. Så på fredagens progam var punkt 2 att avlusa ungen, vilket inte var lätt eftersom han blivit gipsad på morgonen, vilket var punkt 1.
Eftersom inkubationstiden på löss är två veckor så har han ju fått dem i skolan ca en vecka innan sportlovet, så nu får mamma, Lasse och alla andra kolla sina kalufser regelbundet, så även jag. En avlusningsprocess till stundar om ca 7-8 dagar för att avsluta kuren. När jag satte i medlet så dog dom banne mig i princip direkt. Väldigt tillfredsställande (om man får uttrycka sig så elakt om levande ting).
Gipset som Emil fick på fredagmorgonen går från ankeln till ljumsken i princip, täcker alltså hela benet och är till för att hålla benet helt stadigt, lindra smärta och minska rädsla. Egentligen behöver man det inte när man har spikar inopererade men det gör att barn känner sig tryggare och vågar använda benet mer.
Han ska nu gå på kryckor hemma men åka rullstol i skolan eftersom där kan gå lite vilt till och man inte vill riskera att någon välter honom i korridoren eller ute på rasterna etc.
Enligt läkaren i Östersund skulle Emil vara hemma 2-4 veckor, tills han var smärtfri? Men läkaren Emil fick här i Lund sa att han skulle vara hemma endast en vecka. Jag har mycket svårt att tänka mig att Emil är smärtfri tills dess men vi får väl se! Toalettbesöken är det helt klart värsta och hur sjutton han ska klara dem själv om bara en vecka, i skolan, det vete katten!
(En lite rolig notering: Läkaren Emil fick här i Lund är son till en kvinna jag arbetat för och hon ville att jag skulle gifta mig med honom. Han var då 50 och jag var 24. Hon tjatade en hel del om detta (på honom oxå tror jag?) och det kunde bli ganska awkward ibland, haha. Hon har berättat ungefär allt om hela hans liv för mig, vilket jag inte är säker på att han vet ;-) Jag var lite småförälskad i honom då för 10 år sen och den enda på jobbet som såg skillnad på honom och hans enäggstvilling, baserat på att mitt hjärta inte började slå fortare utav den andre brodern. Rätt häftigt! Nog om det, det var ju 12 år sen, haha, men lustigt!).
Jag måste erkänna att det faktiskt har varit mysigt att ligga på sjukhus (förutom att mitt bäcken har gjort att jag knappt sovit alls) så det var lite kluvet att åka hem. Emil ville inte alls åka hem, han ville stanna på sjukhuset. Han har ju fått ha sin mamma för sig själv, vilket händer extremt sällan hemma och han har sluppit "bråkiga" småsyskon och bara fått ha det lugnt och skönt.
På fredagen var jag och hämtade rullstolen som Emil ska ha ett bra tag framöver och sedan provade Emil att gå med gåbordet (en slags högre "stårullator" som man hänger på). Detta gjorde väldigt ont. Så ett litet steg blev det bara då, sedan fick han vila. Han var nog helt slut efter avlusningsprocessen som var rejält jobbig eftersom vi var tvungna att duscha honom sittande i rullstolen med inplastat gips och en slags "frisöranordning" att lägga huvudet i bakom. Det tog sitt tag att få ut blandningen av kokosolja och anisolja och fy f..n vad det stank. Emil var nära att spy flera gånger. Det var INTE roligt.
På kvällen hade vi myspys och såg film och åt godis. På lördagen tränade vi en hel del med gåbordet. Emil var superduktig! Det gjorde rejält ont och efter ett tag blev han riktigt blek och illamående och vi fick skynda tillbaka till sängen med kräkpåse i högsta hugg men han fixade det och vi klarade lördagen utan något morfin, med endast alvedon som smärstillande. Emil fick låna in ett nintendo till rummet och spelade lite. Sedan såg vi två filmer på kvällen och läste lite högt ur en bok som vi hade med oss.
På söndagen blev det tuffare för Emil för nu var det dags att se till att komma upp ordentligt, gå med gåbordet och även lära sig att hantera kryckkäpparna (jag trodde att det var nåt töntigt uttryck som var felaktigt men det ÄR så det heter. Jag trodde det hette kryckor! Det har jag alltid trott!) och detta gick över förväntan!
Han var riktigt anti kryckkäpparna innan vi provade och sa att "jag kommer inte kunna gå med dem" men det kunde han, nästan direkt. Det var lite vingligt och det gick inte jättelånga sträckor för det var jobbigt för armarna, men han fixade det galant, vilket ju var villkoret för att vi skulle kunna åka hem.
På kvällen kom den söta sköterskan Emily och talade om för oss att hon beställt en taxibuss åt oss till förmiddagen dagen därpå! Yey...
För övrigt ska gipset av om en dryg vecka då Emils ben bör göra så pass mindre ont att han inte behöva vara "rädd" utan gipset. Sedan ska han om några månader operera ut spikarna ur lårbenet.
Hemma ska Emil försöka gå med kryckkäpparna så mkt som möjligt medan han i skolan ska sitta i sin rullstol.
Nu är vi en erfarenhet rikare och jag känner mig väldigt ödmjuk med tanke på hur illa det hade kunnat gå. Ändå har jag vid flera tillfällen blivit både irriterad och t.om arg på Emil, medan vi varit på sjukhuset. Undrar om det är något fel på mig? Eller ÄR det så för alla föräldrar? Kanske beror det till viss del på att vi var tillsammans flera dygn i streck i ett litet rum, att Emil var både ledsen/arg/besviken och lät det gå ut över sin mamma i vissa situationer och att mitt bäcken gjorde så extremt ont att mitt humör påverkades, eller alltihop i kombination.
Hur som helst så tror jag att vi båda haft riktigt mysiga dagar tillsammans. Galet att det ska krävas ett lårbensbrott för att den äldste ska få egentid med en förälder och verkligen bli sedd och hörd. Vi MÅSTE bli bättre på att dela upp barnen ibland och göra saker med bara ett barn! Detta har jag sagt förr och jag tror det är superviktigt, men vi måste GÖRA det oxå!
Nu är det en veckas konvalescens för Emil och nästa måndag är det meningen att han ska gå till skolan. En bildkavalkad från sjukhuset kommer snart i ett nytt inlägg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
