Ett något udda sportlov...

Hemkomna från sjukhuset för någon timme sedan har vi hunnit äta frukost och mysa lite och sonen har fått önskefrukost bestående utav två croissants.

Jag har kommit ikapp med mina traderaförsäljningar, skickat ut mail om samfrakt och även hunnit slänga in en maskin tvätt.

Det har gått löss på sonens skola LÄNGE, även på barnens förskola och vi har kollat barnen noga och ofta men de har sluppit. Åtminstone tills jag, natten till fredagen, på sjukhuset hölls vaken av att Emil kliade, kliade, kliade, kliade sig i huvudet. Kl.04.45 stod jag inte ut längre utan steg upp, tände lampan och började gå igenom hans hår.

Först såg jag inget utan tänkte släcka lampan igen, men så tyckte jag det rörde sig där inne bland hårstråna. Jag letade febrilt i hårbotten men hittade ingenting. Men så plötsligt så såg jag en. En LUSJÄVEL. Fy f..n, ursäkta uttrycket men jag höll på att spy.

Vi har aldrig behövt befatta oss med de här äckliga små krypen förr och jag kände hur det började klia på hela mig. Ja, det gör det banne mig fortfarande. Så på fredagens progam var punkt 2 att avlusa ungen, vilket inte var lätt eftersom han blivit gipsad på morgonen, vilket var punkt 1.

Eftersom inkubationstiden på löss är två veckor så har han ju fått dem i skolan ca en vecka innan sportlovet, så nu får mamma, Lasse och alla andra kolla sina kalufser regelbundet, så även jag. En avlusningsprocess till stundar om ca 7-8 dagar för att avsluta kuren. När jag satte i medlet så dog dom banne mig i princip direkt. Väldigt tillfredsställande (om man får uttrycka sig så elakt om levande ting).

Gipset som Emil fick på fredagmorgonen går från ankeln till ljumsken i princip, täcker alltså hela benet och är till för att hålla benet helt stadigt, lindra smärta och minska rädsla. Egentligen behöver man det inte när man har spikar inopererade men det gör att barn känner sig tryggare och vågar använda benet mer.

Han ska nu gå på kryckor hemma men åka rullstol i skolan eftersom där kan gå lite vilt till och man inte vill riskera att någon välter honom i korridoren eller ute på rasterna etc.

Enligt läkaren i Östersund skulle Emil vara hemma 2-4 veckor, tills han var smärtfri? Men läkaren Emil fick här i Lund sa att han skulle vara hemma endast en vecka. Jag har mycket svårt att tänka mig att Emil är smärtfri tills dess men vi får väl se! Toalettbesöken är det helt klart värsta och hur sjutton han ska klara dem själv om bara en vecka, i skolan, det vete katten!

(En lite rolig notering: Läkaren Emil fick här i Lund är son till en kvinna jag arbetat för och hon ville att jag skulle gifta mig med honom. Han var då 50 och jag var 24. Hon tjatade en hel del om detta (på honom oxå tror jag?) och det kunde bli ganska awkward ibland, haha. Hon har berättat ungefär allt om hela hans liv för mig, vilket jag inte är säker på att han vet ;-) Jag var lite småförälskad i honom då för 10 år sen och den enda på jobbet som såg skillnad på honom och hans enäggstvilling, baserat på att mitt hjärta inte började slå fortare utav den andre brodern. Rätt häftigt! Nog om det, det var ju 12 år sen, haha, men lustigt!).

Jag måste erkänna att det faktiskt har varit mysigt att ligga på sjukhus (förutom att mitt bäcken har gjort att jag knappt sovit alls) så det var lite kluvet att åka hem. Emil ville inte alls åka hem, han ville stanna på sjukhuset. Han har ju fått ha sin mamma för sig själv, vilket händer extremt sällan hemma och han har sluppit "bråkiga" småsyskon och bara fått ha det lugnt och skönt.

På fredagen var jag och hämtade rullstolen som Emil ska ha ett bra tag framöver och sedan provade Emil att gå med gåbordet (en slags högre "stårullator" som man hänger på). Detta gjorde väldigt ont. Så ett litet steg blev det bara då, sedan fick han vila. Han var nog helt slut efter avlusningsprocessen som var rejält jobbig eftersom vi var tvungna att duscha honom sittande i rullstolen med inplastat gips och en slags "frisöranordning" att lägga huvudet i bakom. Det tog sitt tag att få ut blandningen av kokosolja och anisolja och fy f..n vad det stank. Emil var nära att spy flera gånger. Det var INTE roligt.

På kvällen hade vi myspys och såg film och åt godis. På lördagen tränade vi en hel del med gåbordet. Emil var superduktig! Det gjorde rejält ont och efter ett tag blev han riktigt blek och illamående och vi fick skynda tillbaka till sängen med kräkpåse i högsta hugg men han fixade det och vi klarade lördagen utan något morfin, med endast alvedon som smärstillande. Emil fick låna in ett nintendo till rummet och spelade lite. Sedan såg vi två filmer på kvällen och läste lite högt ur en bok som vi hade med oss.

På söndagen blev det tuffare för Emil för nu var det dags att se till att komma upp ordentligt, gå med gåbordet och även lära sig att hantera kryckkäpparna (jag trodde att det var nåt töntigt uttryck som var felaktigt men det ÄR så det heter. Jag trodde det hette kryckor! Det har jag alltid trott!) och detta gick över förväntan!

Han var riktigt anti kryckkäpparna innan vi provade och sa att "jag kommer inte kunna gå med dem" men det kunde han, nästan direkt. Det var lite vingligt och det gick inte jättelånga sträckor för det var jobbigt för armarna, men han fixade det galant, vilket ju var villkoret för att vi skulle kunna åka hem.

På kvällen kom den söta sköterskan Emily och talade om för oss att hon beställt en taxibuss åt oss till förmiddagen dagen därpå! Yey...

För övrigt ska gipset av om en dryg vecka då Emils ben bör göra så pass mindre ont att han inte behöva vara "rädd" utan gipset. Sedan ska han om några månader operera ut spikarna ur lårbenet.

Hemma ska Emil försöka gå med kryckkäpparna så mkt som möjligt medan han i skolan ska sitta i sin rullstol.

Nu är vi en erfarenhet rikare och jag känner mig väldigt ödmjuk med tanke på hur illa det hade kunnat gå. Ändå har jag vid flera tillfällen blivit både irriterad och t.om arg på Emil, medan vi varit på sjukhuset. Undrar om det är något fel på mig? Eller ÄR det så för alla föräldrar? Kanske beror det till viss del på att vi var tillsammans flera dygn i streck i ett litet rum, att Emil var både ledsen/arg/besviken och lät det gå ut över sin mamma i vissa situationer och att mitt bäcken gjorde så extremt ont att mitt humör påverkades, eller alltihop i kombination.

Hur som helst så tror jag att vi båda haft riktigt mysiga dagar tillsammans. Galet att det ska krävas ett lårbensbrott för att den äldste ska få egentid med en förälder och verkligen bli sedd och hörd. Vi MÅSTE bli bättre på att dela upp barnen ibland och göra saker med bara ett barn! Detta har jag sagt förr och jag tror det är superviktigt, men vi måste GÖRA det oxå!

Nu är det en veckas konvalescens för Emil och nästa måndag är det meningen att han ska gå till skolan. En bildkavalkad från sjukhuset kommer snart i ett nytt inlägg.