De senaste åren har min vikt pendlat något helt vansinnigt. Eller pendlat och pendlat, jag har legat minst 20 kg över min idealvikt hela tiden men den har pendlat mellan att ligga 20 kg över eller 35-40 kg över!
Ja ni fattar!
Skoj är det ju inte och jag känner ju inte ens igen min egen kropps viktmönster sedan de förbaskade minipillren som utlöste detta underliga fenomen, att gå upp i vikt utan att ens "förtjäna" det.
Det svåra är att ju mer man väger desto svårare är det att gå ner har jag upptäckt och kilona letar sig tillbaka vid minsta lilla snedsteg i dieten.
Jag går upp så sanslöst lätt och har så oerhört svårt att få bort minsta gram. Så har det ju aldrig tidigare i mitt liv varit. Om jag bara ansträngde mig lite och gav mig f..n på att gå ner så tog det inte lång tid att nå målet.
Jag lyckades aldrig gå upp i vikt på det här viset heller, HUR JAG ÄN ÅT, det var verkligen inte ens möjligt.
Min vikt har genom tiderna sett ut så här:
16 år:
47 kg
19 år:
70 kg (med en kort kort period där jag t.om var uppe på 74 kg för att jag mådde riktigt dåligt och tröståt, vilket är typiskt mig)
23 år:
63 kg
24 år:
Graviditet 1, gick upp 13 kg, gick ner 18 direkt efteråt.
25-29år:
57-61 kg i 5 år efter första barnet.
29 år:
Graviditet 2, upp 35 kg, lyckades gå ner till 72 på tre månader
30 år:
Graviditet 3, när tvåan var 3 månader, upp 30 kg + de 7 som fanns kvar sedan förra graviditeten.
31 år: Ner till 70 efter barn nr 3, på endast ett par månader med hjälp av helt vanlig kost och lite promenader. Undvek bara onyttigheter.
31 år: Började med minipiller... Gick på fyra månader upp 27 kg
När jag kom till min BM efter 6 månader med minipiller då jag mådde apa, fick nog en riktig depp har jag insett efteråt och hon såg mig så fick hon en chock. Hon sa till mig att genast sluta med pillren.
En av biverkningarna på dessa piller var "ändrad ämnesomsättning". NO SHIT! Jag frågade om min ämnesomsättning skulle bli till sitt normala igen när jag slutat, men det trodde hon tyvärr inte sa hon med beklagande röst.
Så dessa 27-35 kg har jag kämpat med sen dess...
Spelar ingen roll vad jag gör och motivationen går inte att frammana när inget händer så jag tröstäter!
Jag VET att det är korkat och jag vet att det gör saken värre men det är det spelar liksom ingen roll!
Lyckades med hjälp av Cambridge (470 kcal om dagen och ja, jag är jättemedveten om att det är på tok för lite) och långa, riktigt snabba promenader nästan varje dag gå ner till 78 då vi gifte oss, men var ju på tok för fet då oxå med tanke på att min idealvikt är 63 kg. Men så fort bröllopet var över så började jag äta vanlig mat och promenera mindre, även om jag faktiskt fortsatte ett tag och 2 månader senare så hade jag gått upp 17 kg.
Inför semestern då vi skulle till Mallorca lyckades jag gå ner 6 kg. Det tog flera månader, under vilka jag inte unnade mig NÅGONTING ÖVERHUVUDTAGET utan var supersträng mot mig själv, vilket är så fruktansvärt jobbigt och inte håller i längden. Dessa kilon + 2 till fick jag tillbaka under denna enda semestervecka och då frossade vi inte ens, eller åt sötsaker varje dag, utan jag åt god mat, drack öl eller vin till maten och åt ca 4 glassar under veckan.
Ska man verkligen inte kunna det på semestern utan att gå upp TIO kilo!
Visst är detta sjukt?
Kan det vara normalt att plötsligt, efter att ha kunna äta normalt hela sitt liv, och till och med "frossa" i perioder, utan att gå upp i vikt, inte kunna titta på något gott utan att gå upp jättemycket.
Och varför är man så störd att man TRÖSTÄTER för att man är fet? Kan någon förklara det för mig för jag är så jä..la trött på mig själv.
Så fort jag försöker gå ner i vikt så rör sig vågen kanske 2 kilo relativt normalfort neråt, och det är ju bara vätska, men sedan?! Sedan händer inte mer. Jag är superduktig, står emot allt, rör mig mer än jag brukar och vågen rör sig inte nämnvärt. Efter att det varit så ett tag så ger jag upp. Då orkar jag inte mer. Blir så fruktansvärt ledsen, för inuti den här feta jä..la kroppen är jag fortfarande smal. DETTA ÄR INTE JAG!
Jag vaknar fortfarande på morgnarna och tror att jag är smal och nätt för att fort inse att så inte är fallet och det gör mig gråtfärdig varje dag!
Jag är ett omvänt anorexiafall!
Jag orkar verkligen inte ta itu med det för jag vet att jag bara blir så nedslagen. Jag vet att jag borde röra mig mer men orken, motivationen, den finns inte. För det tar sån tid, det är för svårt, det händer inget, jag har försökt med allt, jag har verkligen ansträngt mig, mer än någon vet.
Men när jag vet att allt kommer tillbaka, hur fort som helst, bara jag får minsta återfall/gör minsta felsteg, då tappar man all sug!
Sedan hade jag verkligen önskat mer uppbackning, mer stöttning, mer "beröm" när man verkligen anstränger sig istället för att få höra "jaja jag vet ju att du ändå sabbar det så du kan lika gärna skita i det".
Idag har jag börjat dagen med sallad, jag har inte haft socker i kaffet på morgonen, vilket är det värsta jag vet, kaffe utan socker, så det vet jag att jag inte fixar, och sötningsmedel spyr jag på.
Men ändå...
Jag drömmer varenda sekund om att få vara smal igen. Har alla mina favoritjeans kvar... Ett par har 27 i midjan om jag inte minns fel. Nu har jag väl säkert 40, har ingen aning men jag har strl 50 i kläder mot 38 som jag hade tidigare!
Allt mitt självförtroende har försvunnit i takt med att fettet lagt sig runt kroppen. Tänk att det har så jä..la stor betydelse. Mardrömmen är att möta folk som känt mig "tidigare", typ klasskompisar osv, på stan. Ser jag nån jag känner så gömmer jag mig, går åt andra hållet.
Varför är FETMA förknippat med så mycket SKAM?
Om jag varit rik så hade jag haft personlig tränare, eget gym, personlig dietist, personlig kock, personlig coach.
Jag hade sett ut som freakin´Jennifer Aniston, var så säker.
Men nu är jag ju en fattig, misslyckad, lågavlönad socionom som för tillfället är arbetslös!
Ja, jag GNÄLLER BIG TIME idag, för jag känner redan nu paniken över att jag är livrädd att inte palla äta bra så att jag kan gå ner åtminstone några kilo, som jag ju redan nu vet, kommer tillbaka så fort jag tar en macka!
Det är f..n inte kul. Det är inget liv.
Jag läser om GBP och inser att jag faktiskt skulle kunna göra detta. Jag är kvalificerad för det nu. Så jä..la illa är det faktiskt.
Det hade räddat mig, det hade gjort att jag inte ens HADE KUNNAT HA DÅLIGA VANOR, vilket väl egentligen är vad jag verkligen hade behövt. Fett- och socker ANTABUS för resten av livet och jag hade sluppit föra över dåliga vanor och tröstätarbeteende på mina barn.
Men jag är så rädd för att bli sövd, så jä..la rädd för att bli opererad och det FINNS ju alltid någon som dör på op-bordet. Varför skulle inte den personen kunna vara jag?
Jag VÅGAR inte... även om jag vet att det troligtvis vore det absolut bästa för mig.
Så som jag mår när jag är fet är f..n inte något jag unnar NÅGON.
Det är ett I-landsproblem, verkligen men det påverkar allt annat. En del av mig är livrädd för att bli kallad på en anställningsintervju för jag klarar inte av att framhäva mig själv när det enda jag tänker på är "shit dom tänker, f..n vad fet hon är" hela tiden. Hela självförtroendet tas över utav vetskapen att man är fet och när man är fet så är man misslyckad!
Jag säger inte att det är så, jag VET ju rent intellekutellt att det inte är så och jag skulle själv aldrig nånsin tänka så om någon som är överviktig, men det är så jag tänker om mig själv! Man dömer sig själv på tok för hårt. Så är det väl?
Jag måste gå ner 30 kg om jag ska må bra i mitt psyke, gärna 35 till och med.
Någon som har något bra tips. Hur ska jag motivera mig själv. Har försökt med delmål, belöningar, scheman osv, men när själva LIVET kommer ivägen och skapar tröstätningssituationer hela tiden och man är en jä..la tröstätare, VAD F...N GÖR MAN DÅ?
Vet ni att det första jag tänker när jag vaknar på morgonen är vad jag ska få äta under dagen?
Att det jag längtar efter hela dagen är att alla ska gå och lägga sig så att jag kan få äta mitt tröstgodis/choklad/glass...
Att jag GÖMMER det så att ingen ska hitta det, för att jag skäms/inte orkar höra en massa klagomål från andra om vad jag äter, vilket får mig att må ännu sämre och resulterar i ännu mer tröstätarbehov.
Att jag är en KNARKARE när det gäller sötsaker men ändå inte kan tänka mig ett liv utan socker, som andra som utesluter det ur sin kost.
Att jag önskar att jag inte var så rädd för op, så jag orkade söka hjälp!
Att jag faktiskt inte fattar att jag ens har kunnat gå upp så här mycket för jag var ju SMAL och så jä..la nöjd med mig själv.
Att jag inte har några som helst problem att hålla vikten om jag väl ÄR smal eftersom jag då har något att kämpa för redan.
Att jag inte fattar hur man rent intelligensmässigt kan fatta exakt vad som bör göras men att man i praktiken inte klarar av det!
Detta var ett desperat inlägg som troligtvis avslöjade mer om mig än jag önskat, men så här ser det ut.
De senaste åren i mitt liv så har fetman speglat sig i allt jag gjort, hela mitt beteende, mitt självförtroende, allt... Jag är så IN I BÄNGEN trött på det. Jag har f..n blivit en helt annan person pga att jag SKÄMS ÖVER ATT VARA FET.
Ni som varit/är feta vet troligtvis exakt vad jag pratar om. Men jag tror i ärlighetens namn inte att någon annan kan förstå. För kommentarer som "ja men rör på dig mer, motionera, ät bättre, det tar bara lite tid" dom räcker liksom inte långt.
KBT kanske vore något, än en gång, OM JAG HAFT PENGAR och kunnat ha råd med hjälp den vägen.
Slut på detta deppinlägg...
Nu ska jag ta lite mer sallad, för inte f..n blir jag mätt på sallad. Lär väl äta hela skålen som skulle räcka hela dagen!
Hej så länge från en mycket bitter tröstätare som inte orkar vara fet mer.
En Bosch SGU56E12SKV, en riktigt underbar kompis!
(observera att dom har navel! :-)
