De senaste åren har min vikt pendlat något helt vansinnigt. Eller pendlat och pendlat, jag har legat minst 20 kg över min idealvikt hela tiden men den har pendlat mellan att ligga 20 kg över eller 35-40 kg över!
Ja ni fattar!
Skoj är det ju inte och jag känner ju inte ens igen min egen kropps viktmönster sedan de förbaskade minipillren som utlöste detta underliga fenomen, att gå upp i vikt utan att ens "förtjäna" det.
Det svåra är att ju mer man väger desto svårare är det att gå ner har jag upptäckt och kilona letar sig tillbaka vid minsta lilla snedsteg i dieten.
Jag går upp så sanslöst lätt och har så oerhört svårt att få bort minsta gram. Så har det ju aldrig tidigare i mitt liv varit. Om jag bara ansträngde mig lite och gav mig f..n på att gå ner så tog det inte lång tid att nå målet.
Jag lyckades aldrig gå upp i vikt på det här viset heller, HUR JAG ÄN ÅT, det var verkligen inte ens möjligt.
Min vikt har genom tiderna sett ut så här:
16 år: 47 kg
19 år: 70 kg (med en kort kort period där jag t.om var uppe på 74 kg för att jag mådde riktigt dåligt och tröståt, vilket är typiskt mig)
23 år: 63 kg
24 år: Graviditet 1, gick upp 13 kg, gick ner 18 direkt efteråt.
25-29år: 57-61 kg i 5 år efter första barnet.
29 år: Graviditet 2, upp 35 kg, lyckades gå ner till 72 på tre månader
30 år: Graviditet 3, när tvåan var 3 månader, upp 30 kg + de 7 som fanns kvar sedan förra graviditeten.
31 år: Ner till 70 efter barn nr 3, på endast ett par månader med hjälp av helt vanlig kost och lite promenader. Undvek bara onyttigheter.
31 år: Började med minipiller... Gick på fyra månader upp 27 kg
När jag kom till min BM efter 6 månader med minipiller då jag mådde apa, fick nog en riktig depp har jag insett efteråt och hon såg mig så fick hon en chock. Hon sa till mig att genast sluta med pillren.
En av biverkningarna på dessa piller var "ändrad ämnesomsättning". NO SHIT! Jag frågade om min ämnesomsättning skulle bli till sitt normala igen när jag slutat, men det trodde hon tyvärr inte sa hon med beklagande röst.
Så dessa 27-35 kg har jag kämpat med sen dess...
Spelar ingen roll vad jag gör och motivationen går inte att frammana när inget händer så jag tröstäter!
Jag VET att det är korkat och jag vet att det gör saken värre men det är det spelar liksom ingen roll!
Lyckades med hjälp av Cambridge (470 kcal om dagen och ja, jag är jättemedveten om att det är på tok för lite) och långa, riktigt snabba promenader nästan varje dag gå ner till 78 då vi gifte oss, men var ju på tok för fet då oxå med tanke på att min idealvikt är 63 kg. Men så fort bröllopet var över så började jag äta vanlig mat och promenera mindre, även om jag faktiskt fortsatte ett tag och 2 månader senare så hade jag gått upp 17 kg.
Inför semestern då vi skulle till Mallorca lyckades jag gå ner 6 kg. Det tog flera månader, under vilka jag inte unnade mig NÅGONTING ÖVERHUVUDTAGET utan var supersträng mot mig själv, vilket är så fruktansvärt jobbigt och inte håller i längden. Dessa kilon + 2 till fick jag tillbaka under denna enda semestervecka och då frossade vi inte ens, eller åt sötsaker varje dag, utan jag åt god mat, drack öl eller vin till maten och åt ca 4 glassar under veckan.
Ska man verkligen inte kunna det på semestern utan att gå upp TIO kilo!
Visst är detta sjukt?
Kan det vara normalt att plötsligt, efter att ha kunna äta normalt hela sitt liv, och till och med "frossa" i perioder, utan att gå upp i vikt, inte kunna titta på något gott utan att gå upp jättemycket.
Och varför är man så störd att man TRÖSTÄTER för att man är fet? Kan någon förklara det för mig för jag är så jä..la trött på mig själv.
Så fort jag försöker gå ner i vikt så rör sig vågen kanske 2 kilo relativt normalfort neråt, och det är ju bara vätska, men sedan?! Sedan händer inte mer. Jag är superduktig, står emot allt, rör mig mer än jag brukar och vågen rör sig inte nämnvärt. Efter att det varit så ett tag så ger jag upp. Då orkar jag inte mer. Blir så fruktansvärt ledsen, för inuti den här feta jä..la kroppen är jag fortfarande smal. DETTA ÄR INTE JAG!
Jag vaknar fortfarande på morgnarna och tror att jag är smal och nätt för att fort inse att så inte är fallet och det gör mig gråtfärdig varje dag!
Jag är ett omvänt anorexiafall!
Jag orkar verkligen inte ta itu med det för jag vet att jag bara blir så nedslagen. Jag vet att jag borde röra mig mer men orken, motivationen, den finns inte. För det tar sån tid, det är för svårt, det händer inget, jag har försökt med allt, jag har verkligen ansträngt mig, mer än någon vet.
Men när jag vet att allt kommer tillbaka, hur fort som helst, bara jag får minsta återfall/gör minsta felsteg, då tappar man all sug!
Sedan hade jag verkligen önskat mer uppbackning, mer stöttning, mer "beröm" när man verkligen anstränger sig istället för att få höra "jaja jag vet ju att du ändå sabbar det så du kan lika gärna skita i det".
Idag har jag börjat dagen med sallad, jag har inte haft socker i kaffet på morgonen, vilket är det värsta jag vet, kaffe utan socker, så det vet jag att jag inte fixar, och sötningsmedel spyr jag på.
Men ändå...
Jag drömmer varenda sekund om att få vara smal igen. Har alla mina favoritjeans kvar... Ett par har 27 i midjan om jag inte minns fel. Nu har jag väl säkert 40, har ingen aning men jag har strl 50 i kläder mot 38 som jag hade tidigare!
Allt mitt självförtroende har försvunnit i takt med att fettet lagt sig runt kroppen. Tänk att det har så jä..la stor betydelse. Mardrömmen är att möta folk som känt mig "tidigare", typ klasskompisar osv, på stan. Ser jag nån jag känner så gömmer jag mig, går åt andra hållet.
Varför är FETMA förknippat med så mycket SKAM?
Om jag varit rik så hade jag haft personlig tränare, eget gym, personlig dietist, personlig kock, personlig coach.
Jag hade sett ut som freakin´Jennifer Aniston, var så säker.
Men nu är jag ju en fattig, misslyckad, lågavlönad socionom som för tillfället är arbetslös!
Ja, jag GNÄLLER BIG TIME idag, för jag känner redan nu paniken över att jag är livrädd att inte palla äta bra så att jag kan gå ner åtminstone några kilo, som jag ju redan nu vet, kommer tillbaka så fort jag tar en macka!
Det är f..n inte kul. Det är inget liv.
Jag läser om GBP och inser att jag faktiskt skulle kunna göra detta. Jag är kvalificerad för det nu. Så jä..la illa är det faktiskt.
Det hade räddat mig, det hade gjort att jag inte ens HADE KUNNAT HA DÅLIGA VANOR, vilket väl egentligen är vad jag verkligen hade behövt. Fett- och socker ANTABUS för resten av livet och jag hade sluppit föra över dåliga vanor och tröstätarbeteende på mina barn.
Men jag är så rädd för att bli sövd, så jä..la rädd för att bli opererad och det FINNS ju alltid någon som dör på op-bordet. Varför skulle inte den personen kunna vara jag?
Jag VÅGAR inte... även om jag vet att det troligtvis vore det absolut bästa för mig.
Så som jag mår när jag är fet är f..n inte något jag unnar NÅGON.
Det är ett I-landsproblem, verkligen men det påverkar allt annat. En del av mig är livrädd för att bli kallad på en anställningsintervju för jag klarar inte av att framhäva mig själv när det enda jag tänker på är "shit dom tänker, f..n vad fet hon är" hela tiden. Hela självförtroendet tas över utav vetskapen att man är fet och när man är fet så är man misslyckad!
Jag säger inte att det är så, jag VET ju rent intellekutellt att det inte är så och jag skulle själv aldrig nånsin tänka så om någon som är överviktig, men det är så jag tänker om mig själv! Man dömer sig själv på tok för hårt. Så är det väl?
Jag måste gå ner 30 kg om jag ska må bra i mitt psyke, gärna 35 till och med.
Någon som har något bra tips. Hur ska jag motivera mig själv. Har försökt med delmål, belöningar, scheman osv, men när själva LIVET kommer ivägen och skapar tröstätningssituationer hela tiden och man är en jä..la tröstätare, VAD F...N GÖR MAN DÅ?
Vet ni att det första jag tänker när jag vaknar på morgonen är vad jag ska få äta under dagen?
Att det jag längtar efter hela dagen är att alla ska gå och lägga sig så att jag kan få äta mitt tröstgodis/choklad/glass...
Att jag GÖMMER det så att ingen ska hitta det, för att jag skäms/inte orkar höra en massa klagomål från andra om vad jag äter, vilket får mig att må ännu sämre och resulterar i ännu mer tröstätarbehov.
Att jag är en KNARKARE när det gäller sötsaker men ändå inte kan tänka mig ett liv utan socker, som andra som utesluter det ur sin kost.
Att jag önskar att jag inte var så rädd för op, så jag orkade söka hjälp!
Att jag faktiskt inte fattar att jag ens har kunnat gå upp så här mycket för jag var ju SMAL och så jä..la nöjd med mig själv.
Att jag inte har några som helst problem att hålla vikten om jag väl ÄR smal eftersom jag då har något att kämpa för redan.
Att jag inte fattar hur man rent intelligensmässigt kan fatta exakt vad som bör göras men att man i praktiken inte klarar av det!
Detta var ett desperat inlägg som troligtvis avslöjade mer om mig än jag önskat, men så här ser det ut.
De senaste åren i mitt liv så har fetman speglat sig i allt jag gjort, hela mitt beteende, mitt självförtroende, allt... Jag är så IN I BÄNGEN trött på det. Jag har f..n blivit en helt annan person pga att jag SKÄMS ÖVER ATT VARA FET.
Ni som varit/är feta vet troligtvis exakt vad jag pratar om. Men jag tror i ärlighetens namn inte att någon annan kan förstå. För kommentarer som "ja men rör på dig mer, motionera, ät bättre, det tar bara lite tid" dom räcker liksom inte långt.
KBT kanske vore något, än en gång, OM JAG HAFT PENGAR och kunnat ha råd med hjälp den vägen.
Slut på detta deppinlägg...
Nu ska jag ta lite mer sallad, för inte f..n blir jag mätt på sallad. Lär väl äta hela skålen som skulle räcka hela dagen!
Hej så länge från en mycket bitter tröstätare som inte orkar vara fet mer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
17 kommentarer:
Vill bara att alla ska veta att jag inte äter så mycket som det låter. Under dagarna äter jag inga sötsaker alls. Det är först på kvällen jag MÅSTE ha något sött, för annars blir jag tokig.
Jag äter en bra frukost, glömmer ofta lunch, äter ingenting, det är dumt jag vet, sedan äter jag bra middag, det gör vi alltid, nyttigt, allsidigt för det mesta, efterrätt då och då, typ äppelpaj eller kaffe och en chokladbit men definitivt inte alltför ofta. Det går nog i perioder. Det var ett tag sen nu.
Kvällsmat äter jag med barnen, gröt eller macka.
Försöker äta en och annan frukt när vi har det hemma men det glömmer jag oxå ofta.
Inte f..n ska jag GÅ UPP I VIKT VARJE DAG pga detta intag???
Men jag går upp, HELA tiden, stadigt!
Vet att jag borde äta fler mål och att jag verkligen inte borde glömma lunch, att jag ofta tar en portion för mycket vid middagen och att jag då och då skippar kvällsmaten.
Dumt dumt...
Sedan har vi mina nattliga sötintag, de är inte stora men de finns och de är onyttiga. Det är inte varje natt.
glass är min drog! Ben & Jerrys.
Jag försöker att inte ens titta åt det hållet i affären och jag har lyckats rätt bra på sistone men när jag mår som sämst, känner mig som lägst så är det kört.
:-(
Det var bara ett litet tillägg.
Och ja, jag vet att jag borde röra mig mer, men grejen är ju den att jag mår illa när jag rör mig för att jag då känner min kropp tydligare än om jag är stilla. Japp, fysiskt illa mår jag av fettvalkarna. Så är det! Vill inte känna dom!
Och mina fogar, vi ska inte tala om hur dåligt dom mår över att jag är så här fet!
Jag har så ont, så jä..la ont JÄMT att mitt humör ständigt påverkas.
Inte nog med att jag känner mig misslyckad över att jag är fet, jag är som en jä..la kärring oxå, som har en massa krämpor och inte kan röra sig. Måste gå o lägga mig om jag har dammsugat!
Så promenera är det enda jag klarar av, och det går inte längre rundor.
Jag är sorglig och jag vet om det och det gör mig ännu mer deppig och i ärlighetens namn, bara gneom att skriva om det så vill jag rusa t affären o köpa en chokladkaka och trycka i mig, bara för att jag mår så jä..la dåligt.
Smart! NOT!
Japp Anja, Att du faktiskt är en typisk gbp-kandidat är tydligt! Du vet exakt hur man går ner i vikt, men tröstätandet och sockerbehovet tar ändå överhand. Försök inte göra så stor grej av det, jag vet att man gör det och jag vet EXAKT hur det känns!
Du vet ju att jag förespråkar gbp eftersom jag sett så otroligt många människor få tillbaka sina liv, även jag såklart. Med facit i hand är operationen det absolut bästa jag gjort!!
Lek med tanken va jag vägt idag om jag inte gjorde operationen för 3 år sen?! Ja, jag hade varit en stadigt bit på nästan 200kg förmodligen!
Mitt råd är att gå till vårdcentralen och be om en remiss, under tiden du väntar på att få träffa kirurgen och så läser du på ALLT du kan hitta om operationen.
Jag kan lugna dig med att jag känner ingen som dött och jag har inte hört om några svåra komplikationer heller för den delen.
Det är inte ett antabus, man kan unna sig gott och man kan njuta av god mat precis som förr! Man blir bara mätt fortare!
Klart man är rädd, men vet du vad som fick mig att ändå ta seget.. Att de faktiskt är större risker att drabbas av nåt vid en övervikt än vid operationen!
Ja, du vet vart jag finns om du vill prata...
För du vet att jag vet precis va du går igenom!
kram
Söta, söta du. JA, vilket jävla skit!
Du skrev nått om att ditt psyke skulle må bra om du gick ner 35 kilo. Kanske det är psyket som måste må bra först och kroppen sen. Vad vet jag?
Att det finns sånna där magoperationer är ju bra, men då tar de ju bort din magsäck... Har en körkompis som gjort det och hon rasar förstås i vikt, men hon kan bara äta ca 3 msk mat åt gången för annars spyr hon. Inte heller så kul och en absolut sista utväg.
Du har ju så ont i dina fogar oxå... Jag kan förstå dig för jag kan oxå bara gå promenader. Så fort jag gör nått annat så "går nått i kroppen sönder". Sjukgymnastik är inte så dumt faktiskt. Det tränar ju sakta upp kroppen. Fast sen måste man ju hålla igång det själv på gym och jag fattar om bara tanken på att gå på gym får dig att ta en bit choklad...
Vi har alla våra saker här i livet som vi mår dåligt av. Du har din vikt och jag har min barnlöshet.
Som en väninna till mig sa en gång: "Livet är som en bajskorv och varje dag måste man ta en stor tugga av denna bajskorv." Fint va?! :)
Tänker på dig och hoppas att du en dag finner styrkan att antingen leva som du är eller göra något åt det.
Puss min vän.
Att du MÅSTE ha godsbit på kvällen beror på att du ätit förlite under dagen...
Det gäller att hela tiden kämpa för att blodsockret ska ligga jämt, de är det svåra!
Söta Anja!
Håller med Johanna, du måste kunna få hjälp via vårdcentralen. Har inte någpon erfarenhet av dina problem men de omvända och jag är övertygad om att du behöver hjälp för att må bättre, innebär att du inte tröst äter etc det gäller att stoppa ekorrhjulet. Sök hjälp och får du ett sundare förhållande till dig själv och din kropp så är du på väg...
Ta med ditt inlägg, läkaren kan ha stor hjälp av det då du beskriver bra.
Försök för klara för dem i din närhet att du behöver stöttning inte hån.
Många kramar
Det kunde varit jag som skrivit ditt inlägg.
Jag känner och upplever min vikt på samma sätt och självklart kan/vet man allt om att äta rätt och motionera men att få det att fungera i praktiken är inte alltid så jävla lätt...
Jag önskar så jag kunde hjälpa dig men tyvärr vet jag inte vad som skulle fungera.
Min bror har gjort en gbp-op och han har gått ner över 90 kg och ser jättebra ut nu, mår bra etc.
En manlig Johanna kan man säga.
Jag har svårt att följa dieter etc men har påbörja et psykisk viktnedgång nu som jag sedan efter nyår skall omvandla i praktiken.
Tror att jag behöver den "uppladdningen" för att det skall finnas en chans för mig att gå ner mina 35 extrakilon.
Jag håller tummarna för dig, hoppas att du skall lyckas och ja, om du vill så finns jag här att prata med, bolla ideer eller bara blaj.
Kramar Susanna
Hej Anja!
Känner ganska väl igen mig i din beskrivning.
Räddningen för mig var det som jag tror att du provade ett tag, lågkolhydrat-kost. Omdebatterat, jag vet, men med våra problem fungerar det ypperligt. Man får äta sig mätt på goda saker och suget efter det som man förr gick igång på försvinner, man hittar nya favoriter som faktiskt är tillåtna. Man går ner i vikt, får rätt på sin ämnesomsättning, minskar insulinutsöndringen och man får vara mätt hela tiden. En del som håller på med den här kosten är extremt fanatiska när det gäller allt möjligt, men det behöver man inte bry sig om, man hittar sin egen väg.
Lycka till!
-Maria
Hej Anja! Jag tänkte förespråka LCHF men såg att Maria redan skrivit om det. Visst testade du det, eller någon variant, för ett tag sen? Om man läser om det så är det så logiskt - blodsockret håller sig på en jämn nivå = inget akut sötsug, inget insulinpåslag som "låser upp" fettcellerna och lagrar in fett. Har du tagit blodprover och kollat din sköldkörtelfunktion?? Jag tycker att du ska boka tid på vårdcentralen och göra det, eventuellt be om dietisthjälp och kanske till och med diskutera GBP om du känner att det skulle vara ett alternativ.
Hej Anja!
Ditt inlägg lästa jag i morse, det berörde mig oerhört och jag har tänkt på dig och din situation hela dagen.
Jag tycker att du skriver väldigt mycket ursäkter, bortförklaringar etc. Typ "om jag vore rik skulle jag lätt gå ner i vikt" och sånt. Jag undrar om inte du, som nån annan var inne på, måste ta hand om sinnet och psyket först. Eller i alla fall hand i hand med din vikt. Du mår ju verkligen skit dåligt, och jag känner att din vikt och din kropp är ett resultat av nåt annat, ett symptom snarare än själva diagnosen. Förstår du hur jag menar?
Jag har inga konkreta råd andra än detta: få hjälp. Det här är mer än vad du klarar av själv, för att uppenbarligen är du sorgligt ensam i din kamp och det tycker jag är både tragiskt och otroligt stötande. Du måste må bra för att kunna gå ner i vikt, och du kommer att må bra när du går ner i vikt, en kedja liksom.
Jag skickar di mina varmaste kramar och önskar dig all styrka i världen för att du förtjänar att må bra.
Kram, Maria (Stardust)
Först av allt vill jag säga att du är otroligt modig Anja! Modig som vågar lämna ut dig så pass mycket och berätta hur du _verkligen_ mår. Och jag förstår att det inte är bra.Jag blir otroligt berörd av ditt inlägg.
Nu har jag inga erfarenheter av ditt problem, men jag är övertygad om att du behöver hjälp. Både med att må bättre psykiskt och med vikten. Försök att få kolla upp sköldkörteln som någon skrev. Det är ganska vanligt med rubbningar i dess funktion och följden kan faktiskt bli en del av de saker du beskriver. Bara för att kunna utesluta åtminstone en sak.
Jag vet inte om det funkar där du bor men här vet jag att man kan få prata med psykolog via bvc, gratis. Det känns som att du har en del att ta tag i på det planet innan du orkar/kan ta tag i vikten. Vårdcentralen borde kunna hjälpa dig vidare med sjukgymnastik (tänker på dina fogar) och där kanske du kan få vidare hjälp med viktnedgång, kost, motivation etc?
Det känns väldigt sorgligt att du är ensam i det här, för ska man ta tag i stora bitar i sitt liv är ju stöd och uppmuntran jätteviktigt. Men jag tror absolut att du fixar det, bara du får hjälp och stöd på vägen! Leta efter viktgrupper på nätet! kanske kan det vara ett sätt att finna stöd i det du står inför? Bara en tanke..
Ditt inlägg är otroligt bra skrivet. Ta med det till vårdcentralen eller den du kommer att kontakta. Det beskriver så otroligt väl dina känslor inför detta, och även ditt beteende kring mat, sötsaker, hur och när du äter osv.
Jag hoppas verkligen att du inte tar mitt inlägg som någon pekpinne om hur du "ska" eller "bör" göra. Jag önskar bara så otroligt mycket att du ska hitta rätt personer för at hjälpa dig med detta. Det kommer kräva massor med arbete på alla plan, men jag är säker på att du fixar detta!
Stor kram!!
Stöd kan man få om stödpersonen ser att det hjälper. Men efter mycket snack från bantaren och ingen verkstad, så kan man inte stödja längre. Speciellt inte när det kommer nya rön varje månad och dyra ersättningar ska till hela tiden. Måltids ersättning dagtid, Ben and Jerrys och annan sötma på kvällstid....Sorry not me.
Hej Anja!
Du skriver verkligen otroligt bra, det är en styrka du har onekligen. Jag är också en socionom som tampas med ätstört beteende och det som hjälpt mig bäst är terapi. Den har fått mig att på djupet förstå att det är upp till mig själv att inse mitt eget värde (alla är perfekta innerst inne, även jag, och således värda att må bra) och att det bara är jag som kan ta hand om mig själv i slutändan. Låter kanske lite krasst om man väljer att se det så, å andra sidan öppnar det för oändliga möjligheter att man inte är beroende av (t.ex sin partner) för att kunna ändra på beteenden man inte mår bra av. Jag är efter ett år i terapi på god väg i rätt riktning även om jag fortfarande tröstäter osv. Skillnaden nu är att jag själv tar ansvar för det och förstår varför det blir så ibland och inte dömer mig själv för att jag använder mig av gammalt invant beteende. Det är en häftig känsla när man kan koppla varför man åt den där chokladbiten på kvällen och det gör det möjligt att minska sådana tillfällen. För mig kan det t.ex vara att jag egentligen hade velat ha en kram av min sambo eller att jag inte lyssnat på mig själv och mina önskemål tidigare under dagen men att jag dämpar detta genom att tugga i mig saker som jag kopplar till snabb tillfredsställelse.
Iallafall, jag tycker som många andra redan skrivit att du ska ge dig själv chansen till att må bra genom att söka professionell hjälp. Det förtjänar du!
/Veronica aka lime på aff
På seminariet i Karlstad i slutet av augusti talade jag med en kvinna som planerade en viktoperation. Jag föreslog naturligtvis att testa lågkolhydratkost en period först, men hon hade redan bestämt sig.
Nu är hon död. Hennes stora kroppspulsåder brast vid operationen. Och hon är långt ifrån ensam.
Livsfarliga operationer
NWT: Kvinna avled av viktminskningsoperation
Det dör svenskar av de här operationerna var och varannan vecka. Enligt artikeln är dödligheten i samband med gastric bypass ca 0,5% i Sverige. Men det känns ofrånkomligen värre när det är någon man träffat.
Det talas om att 10 – 15 000 svenskar behöver operationen. Årligen. Det skulle innebära att sjuttiofem svenskar skulle dö om året. Ofta relativt unga. Vid Estoniakatastrofen dog 500 svenskar. Var sjunde år kan fler svenskar ha dött av sin fetmaoperation.
”Jag hade hellre varit överviktig”
Många ser magoperationer som den bästa lösningen på fetma. Men det går inte sällan snett, även om man hör till de 99,5% som överlever. Jag har naturligtvis mött personer som varit nöjda efter sin operation också. Men skrämmande många har svåra besvär. Här är ett exempel från gårdagen:
Gefle Dagblad: Hon blev sjuk efter operationen
”Oskuret är bäst”, sägs det.
Problemet
Det är farligt att vara extremt överviktig också. I längden kan det vara ännu farligare än att opereras. Så operationerna är inte det största problemet.
Det största problemet är att det finns ett så stort behov, efter 20 år med sockrade lightprodukter i affärerna. Jag ser alla dessa gastric bypass-operationer som det tydligaste tecknet på det totala misslyckandet för fett- och kalorisnål västerländsk kost.
Vi har blivit feta på fettfri Coca-cola, och annat fettsnålt skräp.
Lösningen?
Vi får försöka se till att färre personer behöver av de här riskabla operationerna. Mer smör och mindre bröd har ingen dött av.
Vad säger du?
Mer
Svår näringsbrist efter fetmakirurgi
Örebro fetast – operationer lösningen?
Alkoholism efter fetmaoperation
Förlamad efter viktoperation
Magoperationens baksida
”Fetmaoperationer väntas öka kraftigt”
Hjärnkirurgi nya behandlingen mot fetma
Allt om viktnedgång
Svårt gå ner i vikt?
Att rädda någon
Vill du ge någon en chans att undgå samma öde som kvinnan i Karlstad? Om man googlar ”Gastric bypass” får man en lite väl positiv bild idag. Om du länkar till det här inlägget kan det hamna högt vid sökning. Kanske inser då fler nackdelarna.
För mer info om LCHF
www.kostdoktorn.se
Anonym>>> jösses va du samlat på dig!! Får du betalt att skylta om lågkaloridieter eller?
Det dör betydligt fler personer i fettmarelaterade sjukdommar än under en viktoperation. Det dör fler under en galloperation än gbp....om de nu är någon tröst?...
Jag säger inte att op inte kan gå fel, såklart den kan...men att mata någon som faktiskt står inför tanken med att göra en är ju vansinne. Operationen har räddat massor med folk! Och jag blir så less på människor som hela tiden ska tala om hur farligt allt är.
Man får väl se fördelarna mot nackdelarna när man faktiskt testat allt och inte klarar av det.
De är ju fantastiskt om du lyckats gå ner på smör...
jag är en av dom som inte klarade det och kanske inte Anja heller gör det?
Vad är vitsen med skrämselpropagandan?
Du skriver fantastiskt Anja! Du är så ärlig och äkta och jag blir också superberörd! Du ska absolut gå till vårdcentralen och börja där. Dom ger dig remisser till dietist och/eller KBT. Jag gick hos en sådan och man lär sig massor om hur man "tacklar" matmissbruk. Jag är "frisk" idag. och det var när jag kom till en sådan som jag blev det. Går du via vårdcent´ralen kostar det som ett vanligt besök och du är snart uppe i frikort. Därefter bestäms om op eller inte. Du kommer fixa det!! STOR KRAM och ps: du hade jättevackra naglar på blöllopet =)
Jag håller med ovan om att du ska gå till vårdcentralen, och så ska du be dem ta blodprov och kolla bla sköldkörteln.
För mig låter det helt osannolikt att en frisk person går upp 10 kg i fett på en enda vecka genom att äta vanlig mat + fyra glassar.
Ta och ring nu på en gång så att du kan börja med att se om det kanske är något du kan göra åt saken rent hormonellt eller så.
Kram
Hejsan
Har fastnat här på din blogg.
Ser att du är utbildad socionom, manpower söker socionom till landskrona både 75% och 100%, vikariat förvisso men man kan ju alltid kolla.
Tänke bara ge ett litet tips.
Ha en bra helg.
//Sandra
Skicka en kommentar