Mysdag med de små...

Inatt var jag uppe alldeles för länge så kl. 3.45 ringde jag till dagis, spelade in ett meddelande där jag berättade att jag har barnen hemma idag och har en mysdag med dem. Det är ju delvis sant, för vi har mysigt, men delvis även för att jag insåg att det inte är en chans att jag orkar stiga upp och göra mig iordning tidigt nog för att vara på dagis kl.9.

Vi har haft lite "bråk" och strul med en dagisfröken som tycker att det är viktigare att barnen är med på allting i förskolan, dvs infinner sig prick kl.9, än att de har mysiga, lugna morgnar med sin FÖRÄLDER. Ni vet en sån där människa som tycker synd om sig själv i alla situationer och som frossar i att ge dåligt samvete. Hon har sagt helt vansinnig saker och jag har varit riktigt arg faktiskt.

Nu måste jag berätta om en konversation jag och barnen hade idag vid frukostbordet. Jag vet inte riktigt hur vi kom in på det men vi pratade om att det faktiskt finns människor som inte kan se. Människor som är blinda.

Jag säger -De kan inte se sin mamma och sin pappa, sina syskon eller hur vackert det är ute. Barnen reagerar inte nämnvärt.

Jag fortsätter -De kan inte se sina leksaker, varpå ett högt flämtande kommer från dottern och hon ser chockerad ut med uppspärrade ögon och munnen vidöppen.

Hennes kommentar när hon samlat sig låter så här.

-Nej så hemskt, dom kan inte se allt fint som man kan köpa!!!

Hon verkar tänka på detta en lång stund, medan jag inte vet om jag ska skratta eller gråta utan döljer i princip hela ansiktet bakom min enorma morgonmugg.

Shit, jag har skapat ett monster!