För några år sedan gjorde jag ett test, nej, inte på facebook ;-) om vilken hund som skulle passa mig personlighetsmässigt. Ni vet, sånt där man sitter och gör framför datorn när man slösurfar på kvällarna.
Tydligen är chihuahuan min hund!
Ärligt talat blev jag jätteglad att det blev just chihuahuan, för jag diggar den.
När "Chihuahuan från Beverly Hills" kom såg vi den MÅNGA gånger på
min barnens begäran och den var lika härligt rolig varje gång och vovsingarna är ju så söta att man nästan tuppar av.
Jag har aldrig velat ha hund tidigare. I dagsläget vill jag inte det heller, intalar jag mig iallafall!
Men vet ni!
Jag tror att jag någon gång i framtiden kommer att bli hundägare. Absolut inte till någon stor hund och absolut ingen med mycket päls. Nä, till en jycke som är liten, ursöt och lätt att ta med sig (INTE I EN VÄSKA), som skulle älska ungarna och bli gränslöst älskad tillbaka.
Barnen har sedan dom lärde sig prata, tjatat om en hund och Emil är aldrig lyckligare än när han får vara hos mormor och hennes tre storpudlar. Han är en verklig djurvän. Jag har ju hittills sträckt mig så långt som till en dvärghamster och det är där vi är nu.
Men seriöst!
En underbar liten godbit som röjer runt och biter sönder allting, som ligger med sin varma kropp på ens mage och snusar när man ser på tv. Chihuahuor ska vara väldigt barnvänliga och mycket livliga. De tror de är stora hundar fast de är så små, är fullkomligt orädda och väldigt beskyddande mot sin flock. :-)
Hur sött?
En nätvän har nyligen skaffat en liten Bosse!
http://jofimiel.blogspot.com/2010/09/bosse-fotomodell.html
Jag tittar på hennes inlägg, bilder och filmsnuttar och nästan viker mig av skratt åt denna lilla godbit och blir till och med helt mjuk inuti när jag ser hur han sover i DERAS SÄNG med sin lena skära mage i vädret. Milde himmel! Vad har hänt med mig!
Jag är ju visserligen uppväxt med djur och älskade djur under hela min barndom. Vi hade hund, katter, kaniner och hästar (jag var ju hästtjej), så min avoghet mot att äga djur har ju egentligen varit väldigt "onormal" och något jag har "lagt mig till med" i vuxen ålder. Jag tror att det har lite med min bacillskräck att göra. Ni vet, vissa hundar luktar ju så illa och känns så "fettiga" i pälsen när man tar på dem, fäller massor och sen är det ju det här med att man måste plocka upp deras bajs, haha.
Den tanken håller jag fortfarande på att bearbeta ;-)
Chihuahuor kostar ju så jäkla mycket och det skulle ta så många år att spara ihop till en, att jag kanske har hunnit vänja mig vid bajstanken och stålsätta mig ;-) Å andra sidan kan man väl åka ut i skogen och gå, eller, hehe. Eller nä just det. Då får dom fästingar. Fy fan! För övrigt ska det definitivt vara en hanhund. En hund som löper, NEJ TACK. Där går min gräns.
Är det egentligen bebislängtan?
Jag vet inte...
Vet bara att jag en dag ska bli med
barn chihuahua ;-) Om så maken lämnar mig så ska jag det!
:oD
Nu tror ni att jag skämtar! Men seriöst! Det finns ingen downside...
Man hade tvingats ut mer. Frisk luft och motion. Det behöver jag. Man hade fått så mycket kärlek och glädje och barnen hade fått en liten vän att älska som de fick känna ansvar för och hjälpa till att ta hand om. Vad gör då det extra ansvaret, kostnaderna och det eventuella sabotaget av skor och möbler?
Vem kan motstå detta lilla knyte?
Möt superchihuahuan
Clark! ;-)
Okej älskling, nu säger inte jag att den MÅSTE heta Clark. Den kan heta Kassler eller Gene Vincent eller nånting annat om du vill. För du sa väl ja? Tyckte jag hörde dig mumla där uppifrån. Ska jag tolka det som ett klartecken?
Åh shit älskling! Du är BÄST ;-)
Ps. Tro nu inte att detta är en nyck, eller något hastigt påkommet. Ni som känner mig skulle mycket väl kunna få den vanföreställningen ;-) Detta har grott i min hjärna i åratal och jag har den senaste tiden slukat det mesta jag kunnat finna om dessa små sötnosar på nätet så jag tror inte det finns något ni kan berätta för mig som avskräcker mig ;-)
