SMÄÄÄÄÄLTER...
tisdag 22 februari 2011
Meet the cutest puppy ever!
Denna lille kille är en mix utav BÅDA MINA FAVORITRASER, Chihuahua och Boston Terrier och jag har nog aldrig sett en sötare hund!
SMÄÄÄÄÄLTER...
SMÄÄÄÄÄLTER...
WROM WROM WROM
Jag bestämde mig för att faktiskt ta tjuren vid hornen och försöka få Arbetsförmedlingens godkännande så jag mailade dem och fick alldeles nyss svaret att de godkänner att jag åker iväg och tar mitt körkort med bibehållen a-kassa då det påverkar mina jobbmöjligheter så pass mycket.
YES YES YES!!!
Så lättad jag känner mig nu!
Nu kan barnen dessutom få vara längre dagar på dagis/fritids så att maken slipper fixa barnvakter/sluta tidigare varje dag för att lämna kl.9 och hämta kl.14, som ju är deras tider pga att jag är arbetslös.
SKÖÖÖÖÖNT att inte behöva smussla, trixa, puzzla och ha en klump i magen av rädsla att bli "upptäckt".
Nu är min enda ångest att vara borta från barnen så länge! Gör riktigt ont i bröstet när jag tänker på det!
Jag försökte förklara för minstingen innan idag hur många dagar jag skulle vara borta och hann bara visa upp tio fingrar innan han helt bestört förvred hela ansiktet i gråt, nästan skrek och slängde huvudet ner i sängen. Jag försökte krama honom men han var helt förstörd och snyftade att jag inte får vara borta så länge.
Jag och äldste sonen försökte verkligen hålla oss för skratt när han superledsen och rasande på en gång klängde sig fast vid min hals och gråtande sa: "-Då kommer jag slå dig jättehårt när du kommer hem, om du är borta så länge".
Plutte... :-(
Men det är bara att fokusera. Shit... 3 veckor borta från barnen. Har aldrig någonsin hänt och jag pallar inte riktigt ta in det.
Tänk...
När jag har jobb så har vi kanske råd att ha en egen bil!
Med egen bil skulle jag dessutom ha ännu större jobbmöjligheter, både vad gäller avstånd till jobb och antalet jobb jag hade kunnat ta. Känns som att möjligheterna blir oändliga!
YES YES YES!!!
Så lättad jag känner mig nu!
Nu kan barnen dessutom få vara längre dagar på dagis/fritids så att maken slipper fixa barnvakter/sluta tidigare varje dag för att lämna kl.9 och hämta kl.14, som ju är deras tider pga att jag är arbetslös.
SKÖÖÖÖÖNT att inte behöva smussla, trixa, puzzla och ha en klump i magen av rädsla att bli "upptäckt".
Nu är min enda ångest att vara borta från barnen så länge! Gör riktigt ont i bröstet när jag tänker på det!
Jag försökte förklara för minstingen innan idag hur många dagar jag skulle vara borta och hann bara visa upp tio fingrar innan han helt bestört förvred hela ansiktet i gråt, nästan skrek och slängde huvudet ner i sängen. Jag försökte krama honom men han var helt förstörd och snyftade att jag inte får vara borta så länge.
Jag och äldste sonen försökte verkligen hålla oss för skratt när han superledsen och rasande på en gång klängde sig fast vid min hals och gråtande sa: "-Då kommer jag slå dig jättehårt när du kommer hem, om du är borta så länge".
Plutte... :-(
Men det är bara att fokusera. Shit... 3 veckor borta från barnen. Har aldrig någonsin hänt och jag pallar inte riktigt ta in det.
Tänk...
När jag har jobb så har vi kanske råd att ha en egen bil!
Med egen bil skulle jag dessutom ha ännu större jobbmöjligheter, både vad gäller avstånd till jobb och antalet jobb jag hade kunnat ta. Känns som att möjligheterna blir oändliga!
söndag 20 februari 2011
Lagen om alltings jävlighet?
Dagen efter jag meddelat körskolan, skickat in ansökan om lämp, varit på synundersökning och dessutom fixat "lån" med hjälp av min mamma så får jag brev från den underbara instansen Arbetsförmedlingen med info om att jag kommer att delta i deras aktivitet med jobbcoach från 22 februari och tre månader framåt.
Nu vet ju inte jag hur ofta man har kontakt med jobbcoachen, hur ofta man ska träffa dem, höra av sig till dem osv, men det försvårar ju att faktiskt lyckas åka iväg i 2,5-3 veckor och ta det jäkla körkortet.
Jag tänker inte ens ge mig på att fråga hos arbetsförmedlingen om jag kan få lov att göra detta som komptenshöjande sysselsättning vad gäller jobbsökandet, för jag kan nästan sätta en peng på att jag inte får a-kassa om jag inte befinner mig hemma. Däremot ska de lägga 10.000 kr på mig, för att ge mig en jobbcoach.
Utan a-kassan så kan jag inte åka iväg. Då går vi under. Och om nu en jobbcoach ska hålla på och "jaga" mig under hela resterande tiden jag har a-kassa så skiter sig hela Projektet Körkort.
Så ska jag vara ärlig mot jobbcoachen och tala om mina planer och hoppas att dom inte rapporterar det till Arbetsförmedlingen eller ska jag försöka "hålla mig undan", ev sjukanmäla mig någon av veckorna, vilket är helt omoraliskt och jag kommer må skit, för att flyga under deras radar.
Jag avskyr verkligen sånt här smusslande/smitande. Är världens sämsta lögnare dessutom.
Körkortet är viktigare än någon jobbcoach och krävs mer än något annat när det kommer till mitt jobbsökande då det är just pga detta jag har fallit på sammanlagt 3 intervjuer nu. Jag vill ju göra detta! Jag behöver göra detta! Men jag tror tyvärr inte att Arbetsförmedlingen ser det på samma sätt.
Vad hade ni gjort?
Nu vet ju inte jag hur ofta man har kontakt med jobbcoachen, hur ofta man ska träffa dem, höra av sig till dem osv, men det försvårar ju att faktiskt lyckas åka iväg i 2,5-3 veckor och ta det jäkla körkortet.
Jag tänker inte ens ge mig på att fråga hos arbetsförmedlingen om jag kan få lov att göra detta som komptenshöjande sysselsättning vad gäller jobbsökandet, för jag kan nästan sätta en peng på att jag inte får a-kassa om jag inte befinner mig hemma. Däremot ska de lägga 10.000 kr på mig, för att ge mig en jobbcoach.
Utan a-kassan så kan jag inte åka iväg. Då går vi under. Och om nu en jobbcoach ska hålla på och "jaga" mig under hela resterande tiden jag har a-kassa så skiter sig hela Projektet Körkort.
Så ska jag vara ärlig mot jobbcoachen och tala om mina planer och hoppas att dom inte rapporterar det till Arbetsförmedlingen eller ska jag försöka "hålla mig undan", ev sjukanmäla mig någon av veckorna, vilket är helt omoraliskt och jag kommer må skit, för att flyga under deras radar.
Jag avskyr verkligen sånt här smusslande/smitande. Är världens sämsta lögnare dessutom.
Körkortet är viktigare än någon jobbcoach och krävs mer än något annat när det kommer till mitt jobbsökande då det är just pga detta jag har fallit på sammanlagt 3 intervjuer nu. Jag vill ju göra detta! Jag behöver göra detta! Men jag tror tyvärr inte att Arbetsförmedlingen ser det på samma sätt.
Vad hade ni gjort?
Hur söta?
Det råder inga tvivel om att våra mindre familjemedlemmar verkligen är äkta vintervita dvärghamstrar för deras nästan kritvita päls har på bara några dagar förändrats och blivit mörkare.
Basilika kommer att bli helt mörkgrå (sk agouti) medan jag är osäker på hur mörk Timjan kommer bli.
Titta på sötnosarna!
Den mörkare är Basilika och den ljusare är Timjan:
Basilika kommer att bli helt mörkgrå (sk agouti) medan jag är osäker på hur mörk Timjan kommer bli.
Titta på sötnosarna!
Den mörkare är Basilika och den ljusare är Timjan:
fredag 18 februari 2011
Mögelskola och körkort...
I flera månader har det tvistats om huruvida klimatet på mina barns dagis/skola är hälsosamt. Man har klagat länge på mögellukt och till slut, jag tror det var i september, så satte man igång att riva väggar, byta ut dem och renovera på ca 5-6 olika ställen på skolan. Värst var det på småbarnsavdelningen.
Inte så roligt att veta då de två små gått där sedan de var dryga 1 år gamla. Ikväll kunde man höra på nyheterna och läsa på internet att skolan är så pass mögelangripen och att halterna är så oacceptabelt höga att skolan inom kort kommer att stängas och jämnas med marken.
Då undrar jag ju såklart, när stängs skolan och vart ska mina barn ta vägen?
Äldste sonens klass som är helt fantastiskt, rent ut sagt outstanding med en acceptans och sammanhållning som inte är av denna värld, kommer att få flytta till en annan skola en bit bort har vi hört, men kommer klassen att få hålla samman? Jag får riktigt ont i magen när jag tänker på det! Vi föräldrar har ju krävt att dom skulle få hålla samman upp i högstadiet, men tänk om dom splittras nu?
Dottern som precis börjat skolan och haft såna svårigheter att komma in det men som äntligen börjat må bra i klassen, kommer hon nu tvingas bryta upp och sättas in i en annan klass, någon annanstans?
Frågorna är många...
En fråga som man faktiskt inte ens orkar tänka på är -"Hur har detta påverkat mina barns hälsa?"
Så sjuka som vi varit detta vinterhalvåret har ju varit rent löjligt...
Har detta att göra med att man börjat riva väggar och dra i möglet i september och fram till nu? En mycket allergisk pojke på skolan fick flytta för ett tag sedan, byta skola, då han blev sjuk och fick astmaanfall bara han vistades i lokalerna. Då började jag undra om jag skulle släppa iväg mina barn till dagis/skola överhuvudtaget.
De senaste dagarna har jag klurat och fixat och trixat och nu lyckats finansiera mitt körkort med hjälp av en helt underbar mamma som kommer ställa upp och stå på ett lån åt mig. Jag har bokat internatskola, jag har idag varit och gjort synundersökning, beställt körkortstillståndet och jag åker v.11-13.
Betyder detta nu att barnen kommer att tvingas vara hemma ett tag, tills man hittat lokaler, så att min resa ej blir genomförbar?
Det är ju det lilla i det hela. Barnens hälsa går såklart före allt annat, men nu när jag äntligen hade tagit tag i detta, fixat allt och verkligen är på G så vore det så typiskt.
Jag hoppas verkligen att detta blir av nu. OM så är fallet så kan jag ju passa på att berätta att jag troligtvis (om jag inte kuggar på något av proven) kommer att ha körkort i mitten/slutet av v.13.
Så overkligt, men så efterlängtat, välbehövligt och underbart!
Det jag inte kan förstå och inte ens orkar tänka på är hur jag ska klara att vara borta från barnen i tre veckor. Eftersom det dessutom är i anslutning till min farfars 80-årskalas i Småland och jag kommer åka direkt därifrån uppåt landet, så blir det tre hela helger som jag missar med barnen och helt seriöst, det må låta hur töntigt som helst, men det får mig att gråta och få en stor klump i magen! Speciellt när jag tänker på mammiga minstingen som kramar mig ca 1000 ggr och som säger att han älskar mig minst lika många gånger om dagen.
En sak som är jätterolig med resan är att jag i denna stad känner en helt underbar tjej sedan min tid på forumet Allt för föräldrar. Vi fick båda våra minstingar -05 och har träffats en gång då vi bodde ihop i en stuga en weekend i Enköping med alla Allt-för-föräldrar-mammorna och dessutom genom åren pratat mycket i telefon. Jag kommer troligtvis att bo hos henne de två helger jag är där uppe. Hon var rar nog att erbjuda mig att bo hos henne och hennes barn hela vistelsen, men jag känner mig själv och vet att jag då kommer hitta tusen ursäkter till att inte sätta mig och plugga, så det är bättre om jag bor på internatet med de andra körkortstagarna i veckorna.
Det är fokus som gäller. 2,5 vecka intensiv körning och intensivt pluggande och sen... gulp!
Hörni, nu GÄLLER det! :-) Jag måste fixa detta!
måndag 14 februari 2011
Energiboost!
Något har hänt!
Jag känner det i hela kroppen!
Jag har energi, självförtroendet är höjt, jag orkar göra saker, jag känner att jag klarar av det jag föresätter mig och jag känner att jag VILL saker!
Vad som har hänt har jag ingen aning om. Det är bara så underbart!
Jag kände till och med häromdagen att byxorna satt lösare, trots att jag ätit ganska mycket på sistone då jag, uppgiven och trött och rasande efter dietförsök nr 1034 inte orkade pissa i motvind mer, gav upp och sket i allt. Jag har alltså sedan jul inte alls varit nyttig men ändå fått mer plats i brallorna.
Så jag vägde mig hos min väninna, vars våg jag alltid väger mig på och upptäckte att jag gått ner nästan 5 kg sen jag var hos henne sist för ca 6 veckor sen.
Är det något kemiskt i mitt huvud som har ändrats? Är det helt enkelt så att jag mått så kasst att vikten gått uppåt pga psykiska anledningar. Att jag helt enkelt haft en urusel förbränning för att jag mått skit? Äh jag har ingen aning, jag vet bara att jag välkomnar denna känsla för jag har verkligen inte känt igen mig själv ett bra tag nu. Jag vågar inte hoppas att viktminskningen ska fortsätta för då blir jag kanske bara besviken. Men om den gör det så är det en jäkla bonus :-)
Mitt i detta, när jag börjat känna att jag mår toppen så ringer en före detta kollega, som nu jobbar på en socialförvaltning i en stad som ligger ca 10 minuter bort och erbjuder mig en heltidstjänst, med början IMORGON. Säger att hon tänkte direkt på mig när tjänsten dök upp på hennes arbetsplats, för att hon vet vad jag går för och vilken kompetens jag har och hur insiktsfull och analytisk jag är. Förstår någon hur glad jag blev. Hur mycket det betydde.
Hon sa -"Vi vill ha DIG".
Detta kommer jag leva på LÄNGE.
Jag var helt extatisk, hjärtat slog och lyckan var total. Tills vi pratade lite till och jag insåg att jag skulle behöva körkort för den tjänst hon erbjöd mig. Vi jobbade på avdelningarna bredvid varandra och pratade mycket i egenskap av kollegor och vikarier och såg varandra i arbete hela tiden då avdelningarna var förbundna men hon hade helt missat att jag inte hade körkort.
Så hon sa -"Se till att ta en intensivkurs NU, ta kortet på några veckor så har jag en heltidstjänst här åt dig". Jag tänker inte förlita mig på det, för hon kan såklart inte hålla en tjänst åt mig, det förstår jag ju och det gjorde maken också men han sa "-Go for it" för vi inser ju båda att jag faktiskt måste ta körkortet nu om jag ska kunna få ett jobb. Jag har inte många månader kvar med a-kassa och jag kan i dagsläget bara söka ca 15 % av socionomjobben som finns pga bristen på körkort. Jag söker ju även alla jobb som personlig assistent jag kan finna, där körkort inte krävs. Med körkortet hade jag inom det yrket nästan inte haft några begränsningar alls eftersom jag förutom min socionomutbildning har en undersköterskeutbildning i botten.
Så jag har ikväll suttit och mailat runt till olika körskolor i landet, där dom erbjuder intensivkurs + gratis boende. Jag vill åka iväg och göra det, så att inget distraherar + att jag vet hur jag är och inte kommer vilja övningsköra här hemma ifall någon ser mig. Lite fjantig får man väl vara ;-)
Jag tror faktiskt det är bättre att åka iväg, för upplägget är ju att man kör från 8-18 och sedan har teori på kvällarna i två veckor och däremellan ska man hinna med att plugga teori, vilket man gör på deras datorer och i boken. Vecka två gör man även riskettan och halkkörning, för att någon av de första dagarna på v.3 skriva upp och köra upp.
Hemma är jag alldeles för bekväm och kan lura mig själv och hitta på ursäkter att slippa behöva ge mig ut och ta mig till körskolan för att jag är trött, livrädd (vilket jag kommer vara), hellre vill mysa med familjen, har något annat att hitta på osv, så nä, åka iväg är nödvändigt för mig. Maken och barnen får lite egentid med varandra på köpet :-) Det kan dom behöva med tanke på hur lite tid de har spenderat tillsammans de senaste månaderna.
Visst kostar det en nätt summa, men det kommer troligtvis kännas som de mest välinvesterade pengarna någonsin.
Förstår ni att jag kommer att få det jäkla körkortet! Det tar 2,5 vecka, men sedan har jag det.
För mig låter det nästan overkligt. Jag har varit livrädd för att ta körkort pga en korkad körskollärare jag hade när jag var i 18-årsåldern och gjort det till något omöjligt i huvudet.
Men just nu känns ingenting omöjligt.
Jag SKA göra detta och jag SKA inom kort komma hem genom denna dörren MED en lapp i handen :-)
Watch out världen. Nu är jag tillbaks!
Och vem vet... Kanske lyckas jag t.om bli av med alla kilon jag går och släpar på. En dag kanske jag även kommer vilja börja träna och orka fortsätta med det. En dag...
Ja vad fasen! En dag kanske det här är jag ;-)
Okej, efter en massa kilo och ett stort antal operationer då. ;-)
Vi säger det. Det här är jag 2014, vid världens vackraste strand, min Google Earth-favoritstrand. Jajamen jag har letat mig runt varenda kust i hela världen med hjälp av Google Earth för att hitta den finaste :-)
Titta och njut. Min favoritstrand. Frankrike, Atlantkusten, Bretagne. Kan det bli vackrare?
Och vet ni vad? JAG SKA KÖRA DIT :-D
Jag känner det i hela kroppen!
Jag har energi, självförtroendet är höjt, jag orkar göra saker, jag känner att jag klarar av det jag föresätter mig och jag känner att jag VILL saker!
Vad som har hänt har jag ingen aning om. Det är bara så underbart!
Jag kände till och med häromdagen att byxorna satt lösare, trots att jag ätit ganska mycket på sistone då jag, uppgiven och trött och rasande efter dietförsök nr 1034 inte orkade pissa i motvind mer, gav upp och sket i allt. Jag har alltså sedan jul inte alls varit nyttig men ändå fått mer plats i brallorna.
Så jag vägde mig hos min väninna, vars våg jag alltid väger mig på och upptäckte att jag gått ner nästan 5 kg sen jag var hos henne sist för ca 6 veckor sen.
Är det något kemiskt i mitt huvud som har ändrats? Är det helt enkelt så att jag mått så kasst att vikten gått uppåt pga psykiska anledningar. Att jag helt enkelt haft en urusel förbränning för att jag mått skit? Äh jag har ingen aning, jag vet bara att jag välkomnar denna känsla för jag har verkligen inte känt igen mig själv ett bra tag nu. Jag vågar inte hoppas att viktminskningen ska fortsätta för då blir jag kanske bara besviken. Men om den gör det så är det en jäkla bonus :-)
Mitt i detta, när jag börjat känna att jag mår toppen så ringer en före detta kollega, som nu jobbar på en socialförvaltning i en stad som ligger ca 10 minuter bort och erbjuder mig en heltidstjänst, med början IMORGON. Säger att hon tänkte direkt på mig när tjänsten dök upp på hennes arbetsplats, för att hon vet vad jag går för och vilken kompetens jag har och hur insiktsfull och analytisk jag är. Förstår någon hur glad jag blev. Hur mycket det betydde.
Hon sa -"Vi vill ha DIG".
Detta kommer jag leva på LÄNGE.
Jag var helt extatisk, hjärtat slog och lyckan var total. Tills vi pratade lite till och jag insåg att jag skulle behöva körkort för den tjänst hon erbjöd mig. Vi jobbade på avdelningarna bredvid varandra och pratade mycket i egenskap av kollegor och vikarier och såg varandra i arbete hela tiden då avdelningarna var förbundna men hon hade helt missat att jag inte hade körkort.
Så hon sa -"Se till att ta en intensivkurs NU, ta kortet på några veckor så har jag en heltidstjänst här åt dig". Jag tänker inte förlita mig på det, för hon kan såklart inte hålla en tjänst åt mig, det förstår jag ju och det gjorde maken också men han sa "-Go for it" för vi inser ju båda att jag faktiskt måste ta körkortet nu om jag ska kunna få ett jobb. Jag har inte många månader kvar med a-kassa och jag kan i dagsläget bara söka ca 15 % av socionomjobben som finns pga bristen på körkort. Jag söker ju även alla jobb som personlig assistent jag kan finna, där körkort inte krävs. Med körkortet hade jag inom det yrket nästan inte haft några begränsningar alls eftersom jag förutom min socionomutbildning har en undersköterskeutbildning i botten.
Så jag har ikväll suttit och mailat runt till olika körskolor i landet, där dom erbjuder intensivkurs + gratis boende. Jag vill åka iväg och göra det, så att inget distraherar + att jag vet hur jag är och inte kommer vilja övningsköra här hemma ifall någon ser mig. Lite fjantig får man väl vara ;-)
Jag tror faktiskt det är bättre att åka iväg, för upplägget är ju att man kör från 8-18 och sedan har teori på kvällarna i två veckor och däremellan ska man hinna med att plugga teori, vilket man gör på deras datorer och i boken. Vecka två gör man även riskettan och halkkörning, för att någon av de första dagarna på v.3 skriva upp och köra upp.
Hemma är jag alldeles för bekväm och kan lura mig själv och hitta på ursäkter att slippa behöva ge mig ut och ta mig till körskolan för att jag är trött, livrädd (vilket jag kommer vara), hellre vill mysa med familjen, har något annat att hitta på osv, så nä, åka iväg är nödvändigt för mig. Maken och barnen får lite egentid med varandra på köpet :-) Det kan dom behöva med tanke på hur lite tid de har spenderat tillsammans de senaste månaderna.
Visst kostar det en nätt summa, men det kommer troligtvis kännas som de mest välinvesterade pengarna någonsin.
Förstår ni att jag kommer att få det jäkla körkortet! Det tar 2,5 vecka, men sedan har jag det.
För mig låter det nästan overkligt. Jag har varit livrädd för att ta körkort pga en korkad körskollärare jag hade när jag var i 18-årsåldern och gjort det till något omöjligt i huvudet.
Men just nu känns ingenting omöjligt.
Jag SKA göra detta och jag SKA inom kort komma hem genom denna dörren MED en lapp i handen :-)
Watch out världen. Nu är jag tillbaks!
Och vem vet... Kanske lyckas jag t.om bli av med alla kilon jag går och släpar på. En dag kanske jag även kommer vilja börja träna och orka fortsätta med det. En dag...
Ja vad fasen! En dag kanske det här är jag ;-)
Vi säger det. Det här är jag 2014, vid världens vackraste strand, min Google Earth-favoritstrand. Jajamen jag har letat mig runt varenda kust i hela världen med hjälp av Google Earth för att hitta den finaste :-)
Titta och njut. Min favoritstrand. Frankrike, Atlantkusten, Bretagne. Kan det bli vackrare?
Och vet ni vad? JAG SKA KÖRA DIT :-D
tisdag 8 februari 2011
Snabb rapport!
Jag hinner inte blogga just nu!
Jag har fått min iphone 4. ÄLSKAR den! Det gör barnen med :-)
Haha, nä, det är inte riktigt därför jag inte har tid att blogga. Det händer mycket just nu, med barnen, med mig, med livet! Så jag har inte haft ork eller lust helt enkelt.
Fick en kallelse från arbetsförmedlingen idag. Ska dit i övermorgon. Har tydligen fått en ny handläggare! Genast får jag lite ångest och undrar VARFÖR, vad är det nu?
Varför är jag så ångestfylld? Fattar det inte! Jag vet ju att jag inte kan hjälpa att jag är arbetslös men jag känner mig ändå så trängd när dom "jagar" mig. Det må låta knäppt eftersom jag gör vad jag kan, men så känns det.
Nu lite Smallville innan läggdags!
Säsongspremiären var i fredags och avsnittet måste ses om nu! Det är dags. Fyra dagar är en lång tid ;-)
Jag har fått min iphone 4. ÄLSKAR den! Det gör barnen med :-)
Haha, nä, det är inte riktigt därför jag inte har tid att blogga. Det händer mycket just nu, med barnen, med mig, med livet! Så jag har inte haft ork eller lust helt enkelt.
Fick en kallelse från arbetsförmedlingen idag. Ska dit i övermorgon. Har tydligen fått en ny handläggare! Genast får jag lite ångest och undrar VARFÖR, vad är det nu?
Varför är jag så ångestfylld? Fattar det inte! Jag vet ju att jag inte kan hjälpa att jag är arbetslös men jag känner mig ändå så trängd när dom "jagar" mig. Det må låta knäppt eftersom jag gör vad jag kan, men så känns det.
Nu lite Smallville innan läggdags!
Säsongspremiären var i fredags och avsnittet måste ses om nu! Det är dags. Fyra dagar är en lång tid ;-)
onsdag 2 februari 2011
På bloggfronten intet nytt
Det är väldigt dåligt med bloggandet just nu!
Till stor del beror detta på att jag söker sjukt mycket jobb just nu. Lusten har verkligen kommit över mig och jag känner ÄNTLIGEN och VERKLIGEN att JAG VILL JOBBA. Jag vill jättemycket!
Denna känsla har jag ju längtat efter och börjat frukta att jag aldrig skulle känna igen. Men det tog väl tid att ta sig igenom de saker jag har jobbat med under det senaste året.
Jag inser mer och mer hur mycket jag bryr mig om vad andra tycker när jag egentligen borde ge fan i människor som inte gillar mig eller som inte tycker att jag duger.
Jag vet ju vad jag går för, att jag är duktig, kompetent, snäll, trevlig, social och allt det där, men så fort någon visar att dom inte tycker att jag är "värd" deras gunst så blir jag osäker. Varför?
Jag har tänkt mycket på det här och även talat mycket om detta med psykologen jag gick hos! Vad GÖR att vissa personer har pondus, att vissa automatiskt signalerar RESPEKTERA MIG medan andra signalerar, "mig kan du köra över".
Jag har testat att fejka ett beteende som inte alls är mitt och få helt annan respons från omvärlden. SÅ himla sjukt!
Om jag struntar i att le mot en människa jag pratar med och istället är allvarlig och lite "kortfattad/ointresserad" så blir den människan så otroligt trevlig, pratsam och "underdånig" medan om jag är mig själv, dvs ler, är trevlig, pratglad, hjälpsam och rar så som jag brukar vara, så får jag inte alls samma uppmärksamma bemötande, utan folk verkar "läsa in" att man inte är någon som behöver respekteras lika mycket. Det är som med hundar och blottade strupar!
HELT SJUKT men så otroligt verkligt. Jag har testat detta flertalet gånger och det är häpnadsväckande!
För tillfället söker jag främst jobb som personlig assistent. Det finns många och jag är säker på att det, åtminstone under en period, hade passat mig utmärkt. Helst skulle jag vilja jobba natt. Inte bara för att det passar min dygnsrytm utan av en hel del orsaker.
1. Vi hade aldrig behövt VAB:a.
2. Barnen hade kunnat komma hem direkt efter skolan varje dag.
3. Jag hade tjänat BETYDLIGT mer pengar
4. Jag har jobbat natt förr och trivdes med "lugnet" och att vara lite ifred och gå och pula vilket jag tror hade passat mig just nu.
5. Det är färre arbetstillfällen. En heltid är 12 nätter ungefär per månad.
6. Vi hade kunnat skaffa hundvalp och den hade inte behövt vara ensam på dagarna alls ;-)
Men fy så få nattjobb det verkar finnas. Jag är ju dessutom mer begränsad när det gäller nattjobben eftersom det då krävs att det är i staden där jag bor. Jag måste ju hinna hem och ge barnen frukost och skicka dem till skolan/ta minstingen till dagis eftersom maken åker hemifrån 6.30. De hade blivit ensamma i en timme ungefär men nu är de stora nog att klara det tror jag.
Ja det är mina tankar för närvarande.
Om ni hör om något nattjobb, VAD SOM HELST i stan, eller har idéer om vart man kan ringa och höra efter intresset, så skriv jättegärna en kommentar här! Alla tips är värdefulla :-)
Jag tittade in här bara för att rapportera om kökets framskridande egentligen och så blev det en lång berättelse istället.
Jo, ni förstår, maken har satt upp alla skåp på ena väggen nu och imorgon tippar jag att han sätter upp dem på andra sidan. Köket är SNART KLART!
Däremot har han strängeligen förbjudit mig att lägga ut bilder på köket. Han blev riktigt tjurig häromdagen när jag fotograferade köket. Det får honom att känna sig stressad och han tycker det är jobbigt.
Så jag får bärga mig tills det är klart! Huuuu så jobbigt.
Men snaaaaaaart :-)
Till stor del beror detta på att jag söker sjukt mycket jobb just nu. Lusten har verkligen kommit över mig och jag känner ÄNTLIGEN och VERKLIGEN att JAG VILL JOBBA. Jag vill jättemycket!
Denna känsla har jag ju längtat efter och börjat frukta att jag aldrig skulle känna igen. Men det tog väl tid att ta sig igenom de saker jag har jobbat med under det senaste året.
Jag inser mer och mer hur mycket jag bryr mig om vad andra tycker när jag egentligen borde ge fan i människor som inte gillar mig eller som inte tycker att jag duger.
Jag vet ju vad jag går för, att jag är duktig, kompetent, snäll, trevlig, social och allt det där, men så fort någon visar att dom inte tycker att jag är "värd" deras gunst så blir jag osäker. Varför?
Jag har tänkt mycket på det här och även talat mycket om detta med psykologen jag gick hos! Vad GÖR att vissa personer har pondus, att vissa automatiskt signalerar RESPEKTERA MIG medan andra signalerar, "mig kan du köra över".
Jag har testat att fejka ett beteende som inte alls är mitt och få helt annan respons från omvärlden. SÅ himla sjukt!
Om jag struntar i att le mot en människa jag pratar med och istället är allvarlig och lite "kortfattad/ointresserad" så blir den människan så otroligt trevlig, pratsam och "underdånig" medan om jag är mig själv, dvs ler, är trevlig, pratglad, hjälpsam och rar så som jag brukar vara, så får jag inte alls samma uppmärksamma bemötande, utan folk verkar "läsa in" att man inte är någon som behöver respekteras lika mycket. Det är som med hundar och blottade strupar!
HELT SJUKT men så otroligt verkligt. Jag har testat detta flertalet gånger och det är häpnadsväckande!
För tillfället söker jag främst jobb som personlig assistent. Det finns många och jag är säker på att det, åtminstone under en period, hade passat mig utmärkt. Helst skulle jag vilja jobba natt. Inte bara för att det passar min dygnsrytm utan av en hel del orsaker.
1. Vi hade aldrig behövt VAB:a.
2. Barnen hade kunnat komma hem direkt efter skolan varje dag.
3. Jag hade tjänat BETYDLIGT mer pengar
4. Jag har jobbat natt förr och trivdes med "lugnet" och att vara lite ifred och gå och pula vilket jag tror hade passat mig just nu.
5. Det är färre arbetstillfällen. En heltid är 12 nätter ungefär per månad.
6. Vi hade kunnat skaffa hundvalp och den hade inte behövt vara ensam på dagarna alls ;-)
Men fy så få nattjobb det verkar finnas. Jag är ju dessutom mer begränsad när det gäller nattjobben eftersom det då krävs att det är i staden där jag bor. Jag måste ju hinna hem och ge barnen frukost och skicka dem till skolan/ta minstingen till dagis eftersom maken åker hemifrån 6.30. De hade blivit ensamma i en timme ungefär men nu är de stora nog att klara det tror jag.
Ja det är mina tankar för närvarande.
Om ni hör om något nattjobb, VAD SOM HELST i stan, eller har idéer om vart man kan ringa och höra efter intresset, så skriv jättegärna en kommentar här! Alla tips är värdefulla :-)
Jag tittade in här bara för att rapportera om kökets framskridande egentligen och så blev det en lång berättelse istället.
Jo, ni förstår, maken har satt upp alla skåp på ena väggen nu och imorgon tippar jag att han sätter upp dem på andra sidan. Köket är SNART KLART!
Däremot har han strängeligen förbjudit mig att lägga ut bilder på köket. Han blev riktigt tjurig häromdagen när jag fotograferade köket. Det får honom att känna sig stressad och han tycker det är jobbigt.
Så jag får bärga mig tills det är klart! Huuuu så jobbigt.
Men snaaaaaaart :-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
