Inget mer hände/har hänt på kräksjukefronten och jag är benägen att tro att minstingen faktiskt bara fått i sig något.
Han vägrade äta frukost men jag funderar på om han kanske fick i sig frukt vid fruktstunden som ej var tillräckligt välsköljd (för jag utgår ju från att dom sköljer frukten på dagis!!!).
Han kräkte på dagis, men inte hemma, så jag slapp all panik och rengöring, yey. Duktig pojke ;-)
Nu har det gått 2,5 dygn sedan dess och jag ska inte ropa hej, men av någon anledning så tror jag inte riktigt att detta var någon maginfluensa.
Vi får la se...
Imorgon är dottern bjuden på kalas. Bowlingkalas. Hon vill så gärna gå men jag känner mig kluven!
Det är på andra sidan stan, jag få ta två bussar för att köra henne dit och då lämna pojkarna hemma själva eftersom maken jobbar. Tänk om dottern mot all förmodan skulle börja kräkas på kalaset! Det tar mig ju en timme att komma dit i värsta fall beroende på bussarna, en söndag. Sedan ska jag åka hem med en kräksjuk dotter på bussen.
För det är ju inte precis så att man kan ringa någon och be dem hämta ett kräksjukt barn.
Jag får så dåligt samvete för hon vill så otroligt gärna gå. Förra gången det var kalas i klassen så kunde hon inte heller och hon behöver verkligen detta eftersom hon har haft problem att komma in i klassen pga en dålig start.
Jag vet faktiskt inte om jag har skrivit om detta här inne men det har varit mycket plågsamt i skolan för dottern och hon blir som en helt annan människa när jag ska lämna henne där. Hon lyckas inte komma in i gruppen och tydligen hade det varit värre än någonsin nu efter lovet.
När dottern blir osäker/ledsen så gör hon tokiga saker. Hon rymmer, hon blir störig, hon provocerar och "tigger" uppmärksamhet och som förälder är det hemskt att se. Hon är ju så go, så smart, så snäll och så duktig! Men hon verkar inte alls förstå hur hon ska göra för att bli omtyckt. Allt detta efter att hon lekt med "fel" flicka under den första skoltiden. En flicka som de sedan flyttade på just p g a detta.
Sedan hjälper det ju inte mycket att hon var särbehandlad under dagistiden. Hon fick ju aldrig hjälp att bli "en av alla i gruppen" utan var en av fröknarnas kelgris så hon behövde aldrig lära sig att leka med de andra.
De gjorde en grov miss när de envisades med att flytta upp Alice från småbarnsavdelningen redan när hon var dryga 2 år för att hon var så duktig, så framåt så "före sig". När hon flyttades från sin trygga, mysiga avdelning där hon hade det så bra och mådde toppen, till en avdelning där barnen var mellan 4-6 år (hon var knappa 2,5 år) så blev hon plötsligt den som kunde minst, där var ett helt annat tempo, barnen fick klara sig mycket mer själva, fler barn, mer högljutt osv.
Vi märkte extrem skillnad på hennes mående nästan direkt, men då var det för sent. Istället blev hon den ena fröknens kelgris och jag har många gånger undrat om denna människa har pedagogisk utbildning "på riktigt". Jag vet att hon har det, men jag kan inte fatta att det är sant för hon är en av de mest pedagogiskt "korkade" människor jag någonsin mött.
Usch, jag vill egentligen inte kräka ur mig om detta här men det gör mig arg, ledsen och orolig.
Jag vill ju bara att dottern ska få en bra skolstart! :-(
Vi ska ha elevvårdskonferens snart och diskutera vad vi kan göra för henne. Lärarna står frågande och är oroade och vill att det ska ordna sig NU och det vill ju vi oxå. De har under första terminen, sedan den andra flickan flyttades, testat olika taktiker, med olika resultat men inget har varit toppen. Dottern mår helt enkelt inte bra. Själv säger hon att hon trivs och att hon har lekt och haft roligt, när man frågar henne men sedan får vi en helt annan version utav fröknarna. Tack och lov är dom bra och engagerade och pedagogiska och vill verkligen göra detta bra.
Jag blir så arg, för just det där med att dottern fick en "dålig" stämpel från början genom att hon lekte med den andra flickan och drogs in i diverse helt vansinniga saker, som hon sedan grät över på kvällarna, för att hon egentligen inte ville, har ju gjort att de andra flickorna drar sig undan henne och tror att hon är "dum"/bråkig etc.
VAD FASEN GÖR MAN?
Vi pratar ju helt öppet om detta hemma med henne men försöker ändå att inte göra en stor grej av det. Vi boostar, stärker, uppmuntrar är positiva till skolan/fröknarna osv.
Jag ska försöka få till en playdate med någon tjej i klassen snart. Detta tyckte lärarna att vi måste fixa. Där är en helt underbar, go, rar, lugn flicka som har fattat tycke för Alice. De lekte mycket innan jullovet. Lärarna vill gärna att vi försöker uppmuntra den vänskapen då tjejerna leker superbra och Alice då blir den hon egentligen ÄR.
Usch måtte det bara lösa sig. Det oroar mig mycket.
Just därför vet jag inte vad jag ska ta mig till angående det här kalaset. Jag känner ju egentligen att hon behöver det. Samtidigt så hade jag själv inte uppskattat om någon lämnat ett barn, vars syskon varit kräksjukt 2-3 dagar innan. Vad hade ni gjort?
