Vi har länge undrat varför vi har så mycket bananflugor. Vi har haft frukten undanstoppad, vi har inte lämnat matrester framme, vi har dukat upp glas med vinäger och diskmedel som vi har fångat (läs dödat) tusentals bananflugor i och ändå har de inte försvunnit, de har vägrat lämna oss!
Igår förstod jag varför!
Den underbare, söte, godmodige och ack så hjälpsamme minstingen som är fruktgalen och som "kan själv" i alla lägen, har trott att översta kassen i den blå plastbacken i köket, där vi har köksredskap vi sällan använder i väntan på köksrenovering, var en sopkasse.
I förrgår bestämde jag mig för att röja upp i hallen och packa upp den där blå backen. Jag tar tag i översta kassen och ett brunt moln (jag menar det verkligen, jag såg ingenting, allt blev brunt) av dessa vidriga små monster, svärmar upp. Jag tittar ner i kassen och SPYR nästan över det jag ser, vilket för övrigt inte hade gjort innehållet i kassen äckligare än det var.
Hela kassens insida var täckt av larver och i hela kassen yrde dom omkring de jä..la äckelflugorna.
Jag knöt snabbt ihop den och gick ut och slängde den.
De redskap som vi blev av med får ersättas. Jag såg inte ens vad som var i kassen eftersom allt var brunt och rörde på sig. Jag vet bara att jag aldrig hade velat använda något av det igen, oavsett om det kokats i 100 år och legat i spritbad lika länge.
Nu kanske vi snart kan bli av med våra minst sagt avskyvärda husdjur, dvs om inte sonen börjar använda något annat, typ en gammal sko eller så, som soptunna.
1 kommentar:
Åh fy fasen så vidrigt! Förstår att du slängde hela skiten utan att ens bry dig om grejerna i! Urk...
Skicka en kommentar