Vardagen flyter på...

och allt går sin gilla gång för att använda ett lite småmesigt uttryck ;-)

Denna vecka har barnen sportlov och äldste sonen blev igår hämtad av min mamma för att i natt köra den 13 timmar långa resan till den skidort de varit på de två senaste åren. Sonen har räknat ner dagarna i över ett halvår nu och jag vet att han njuter i fulla drag men oj vad han saknas här hemma. Gullungen!

Ändå måste jag säga att det är en helt otrolig skillnad när det bara är två barn hemma. Det är lugnare på alla sätt och lekarna slutar inte i kaos, skrik, gråt och tandagnissel. (med detta menar jag definitivt inte att jag önskar att jag bara hade två barn, tvärtom önskar jag ju att jag hade fyra) :-)

Jag tror att ojämna antal är svårare än jämna. Alltid en som blir lite utanför, en som blir påhoppad av två, när dom är på det humöret. Lek med tre är inte alltid helt komplikationsfri.

Igår var vi på barnens yngsta kusins dop. Eller jag ska kanske säga dopfest, för maken var sjuk och kunde inte köra, så jag och barnen tog oss inte till kyrkan som ligger en bit utanför stan utan gick istället bort till festlokalen som är bara 100 m bort, när dopet var över. Det var verkligen trevligt med supergod mat. Tack Maria med familj!

Veckan som följer känns ganska späckad med händelser. Vi ska träffa Anna och Fabian, Jenny och Mika, vi ska till Bjärred och hälsa på Mille och alla barnen och vi ska till badhuset med B och M så tiden kommer gå fort innan älsklingen är hemma igen.

Jag är alltid så orolig när han ska åka skidor och plågar mig själv med tankar på allt möjligt hemskt som kan hända. Kan ligga och arbeta upp mig själv till panik när jag ska sova. Nu tänker jag på hur mycket snö det är och om det då är lavinfara där uppe och känner hur jag nästan blir tokig. Det är bland annat mina såna här lite "tvångsmässiga" grejor jag ska jobba med i terapin.

Jag minns faktiskt inte ens om jag har skrivit om det här tidigare men jag har börjat i kognitiv (beteende) terapi och efter bara en gång kände jag att saker hände, att processer satte igång i huvudet och jag tänkte på saker jag aldrig tänkt på tidigare. Då trodde jag ändå att jag har analyserat sönder allt och tänkt på allting ur alla vinklar som går! En riktigt häftig känsla som gav mig hopp och faktiskt, lite energi.

Har fått två läxor till nästa gång. Jag ska skriva dagbok, varje dag, ta upp om något fått mig att känna något och hur jag beter mig i dessa situationer tex. Sedan ska jag hitta en sak som jag gör för MIG, som får mig att må riktigt bra, en sak som INTE har med intagande av glass, kakor, godis, chips eller annat att göra och så ska jag göra detta varje dag.

Det är mina läxor efter första gången.

Jag ser detta som en investering i mig själv. Det är så många händelser i livet som skapar tankemönster i våra hjärnor och som får oss att ständigt göra samma misstag för att vi förutsätter att det är på ett visst vis. Jag måste ändra dessa tankemönster. Hjärnan ska ju vara så pass flexibel att om man jobbar hårt på det så ska det gå!

Jag måste helt enkelt lära mig att stå upp för mig själv, att inte alltid känna att "folk måste tycka om mig", att skita i vad andra tycker ibland, att sätta mer värde på mig. Jag blir lätt överkörd och jag är trött på det. Riktigt trött! Grejen är den att jag faktiskt inte varit sådan i alla perioder i mitt liv, utan stundtals känt mig riktigt stark och kapabel, men självklart finns där nånting som gör att man kan hamna på botten pga olika händelser och helt tappa tron på sig själv.

En sak som var nästan läskig var en fråga som psykologen ställde om min barndom bara halvvägs in i samtalet, som gjorde mig helt ställd, för det stämde så bra. Tänker inte skriva det här eftersom det inte enbart berör mig, men det var en av de saker som fick mig att börja tänka i hela andra banor än jag tidigare gjort angående varför jag känner som jag gör när det kommer till mig själv och varför jag reagerade så häftigt som jag gjorde och gick ner mig så när jag blev av med jobbet.

Just nu ser jag ganska ljust på framtiden, för jag känner att jag kommer fixa detta och att jag kommer gå ur det betydligt starkare än jag gick in.

Sedan måste jag bara skriva att mina vänner är dom bästa som finns! Jag är så grymt tacksam att jag har er! Kan inte fatta hur jag har kunnat få så många, så bra, så nära, så ärliga och underbara vänner. Det är en sån gåva och även om jag inte alltid är världens bästa på att höra av mig så tänker jag på er och jag är så jä..la tacksam över att vi funnit varandra, känt varandra så länge och att vi står varann så nära! Jag älskar er verkligen och värdesätter er så enormt mycket! :-)

(är nästan så man fäller en liten tår och nu kände jag mig nästan som en annan person jag känner, vars statusar på fb jag "himlar" ögonen åt ganska ofta ;-)

Kanske är bäst jag slutar nu, hehe...

Jag borde egentligen göra lite smycken för jag har många beställningar för tillfället, men klockan närmar sig 02 så jag väntar nog till imorgon.

Natti natti