Så om man verkligen bara ger sig FAN på det. Fokuserar på hur det känns att vara smal/kunna köpa fina kläder, känna sig okej med sig själv, känna sig attraktiv och får maken med på att vara peppande, stöttande och kanske även äta samma kost, så skulle jag om ett år kunna sitta här och vara, om inte smal, så normalviktig!
Så här såg jag ut efter minstingen. Precis innan jag började med de katastrofala minipillren (Exlutena, varning varning varning!) som fick mig att gå upp 36 kg på 4 månader.
Så det var inte graviditeterna, vilket jag ibland har upptäckt att folk tror, utan det var minipillren.
Foto från oktober 2005 då minstingen var knappt 3 månader. Vikt 70 kg. BMI: 24,8
FOKUSERA!
4 kommentarer:
Var det minipillren som gjorde att du blev sugen på saker och började äta mer? Satt det kvar sen när du la av med dem? Jag tror inte på dieter, då går man ju upp så fort man slutar med dem. Jag tror benhårt på att äta mindre & röra på sig mer, så kan hela familjen äta samma mat också:) (Och givetvis bra mat då)Lycka till nu, jag vet att du fixar det om du ger dig fan på det! Kram Tina
Minipillrena gav mig en hunger och ett sug som jag aldrig haft och ställde till min ämnesomsättning. Mkt ovanlig biverkning men den stod med och jag fick den såklart. Jag har numera en såååååå mkt lägre ämnesomsättning än jag nånsin haft. Den förändrades som över en natt när jag började med dem.
Efter Ivan hade jag 20 kg att gå ner. Dem gick jag ner på 9 veckor genom att bara äta sunt och promenera.
När jag försökte gå ner dessa kilon bara några månader efter på samma sätt så hände nada. Jag gick ner 2 kg på 2 månader trots maximal ansträngning och lika mkt motion.
Så jag har ju extremsvårt att gå ner i vikt idag.
Kämpade t ex med LCHF i månader. Gick ner 6 kg sammanlagt.
Gick på ett kalas en helg och unnade mig lördagsgodis. På måndagen hade jag gått upp 5 kg.
Så jag går upp HELA tiden oavsett om jag sköter mig eller inte.
Därför är jag smått uppgiven och det blir att jag liksom LURAR MIG SJÄLV att jag inte bryr mig, att jag skiter i allt.
ätandet blir som någon form utav självbestraffning/belöning/ångestdämpande trots att jag inte haft sådana tendenser tidigare.
När jag blir låg vill jag äta. När jag ätit blir jag ännu lägre. Antar att jag fått ett tröstätarbeteende. OND SPIRAL.
Det enda som kan få mig att sluta är liksom att vakna en dag och vara smal, ha något att värna om. då äter jag ju bra och tränar och är superduktig och såååå mån om mig själv.
Men det händer ju inte!
Det är som att man slutar vara rädd om sig själv, som att man inte längre är värd det när man blivit fet. Man har liksom ingen självrespekt. Det är ganska fruktansvärt.
Det är inget fel på mina värden på sköldkörteln, utan det är bara så att min ämnesomsättning är på sparlåga, alltid. Så det är inget dom kan göra något åt.
Oj, jäkligt synd att de inte kan fixa till det på medicinsk väg. Då känns det ju väldigt kämpigt om du knappt går ner något trots motion och bra mat. Det låter som om du skulle behöva hjälp med detta, för dåligt ska du inte behöva må! Kramar till dig/Tina
Skicka en kommentar