Rött är fint...

...när det handlar om politik men i mitt hem vill jag INTE ha några röda väggar.

DET HAR JAG INTE LÄNGRE!!! :-)

Maken hade nog helt andra planer för kvällen, men jag bönade honom att iallafall ta bort den röda väggen så att jag aldrig mer behöver se den. Så medan jag nattade barnen spacklade han. Snabbt gick det och jag är SÅ mycket nöjdare :-)

Före:

Efter:

En liten bonus som kommer att få mig att tänka på de lurendrejande säljarna, åtminstone LITE mindre.

Före:

Efter:

Lördagsmys

Vår lördag började liksom förra lördagen med att maken åkte ner till stan och köpte det fantastiska surdegsbrödet från St Jakobs bageri. Pålägg blir överflödiga! Det enda man vill ha till detta är smör, ja och så kaffe förstås!

Medan maken åkte iväg och gjorde ett ärende och hälsade på sin mamma passade jag på att röja ur hela matsalshörnan, slita bort listerna, röja ur fönstret, torka av och tejpa papper i fönsterburspråket och på golvet. Jag ställde även fram spannen med spackel, så ikväll ska maken sätta igång att spackla, ÄNTLIGEN.

Jag kommer att gråta och skratta av lycka när den SKITFULA, vidriga, röda väggen och allt det SKITIGA försvinner och ersätts av underbart, rent VITT!

Lovely!

Till middag blev det fiskgratäng och potatismos följt utav godis för de andra och Ben & Jerrys Strawberry Cheesecake till mig. :-)

Just nu sitter maken och retar sig och tjatar mina öron BLODIGA om idioter (som han säger) som kallar allting för shabby chic inne på Tradera. Det är otroligt intressant och jag lyssnar med andakt och försöker komma med deltagande kommentarer då jag förstår att det är väldigt jobbigt för honom.

;-)

Fredagsmys

Morgonen var som vilken annan som helst.

Vi försov oss (dvs jag snoozade för många gånger. Varför uppfanns snoozandet?) och frukosten blev hastig och lustig och vi gick i rask takt, förvisso på gott humör alla tre, under samtal och skratt.

Äldste sonen hade inga nationella prov denna dag så han låg kvar och sov där hemma i väntan på att modern skulle komma tillbaka och tillreda en mysig frukost. Vi har haft det så otroligt mysigt nu när han varit hemma, trots läxor och annat.

Varje morgon har vi ätit frallor (han med kokt skinka och jag med ost), druckit kaffe och tittat på Smallville och Xena. Ja, det är sant! Urmysigt!

Sedan har han gjort skolarbete och jag har städat, röjt kök, vikt tvätt, tvättat mer tvätt innan det är dags att hämta de små, fixa mellis, äta mellis och börja med middagen. Sedan börjar arbetet om, tömma disk, fylla disk, röja kök, dammsuga IGEN, kanske hinna med en maskin tvätt till för att sen natta barn.

Denna fredagmorgon utvecklade sig dock i en riktning som jag inte riktigt hade tänkt mig. Jag lämnade dottern, allt väl, fortsatte med yngste sonen till hans avdelning. Han vill gärna mysa en stund hos mig, busa lite och känna in sig innan han börjar leka. Han satt i mitt knä och jag tyckte mig se något i hans hår. Lyfte lite på håret precis där och ja men VISST...

...En LUSJÄVEL (ursäkta utrycket men dom är så fruktansvärt äckliga)!

Jag tog således med honom hem. Ädste sonen stönade högt när vi kom in genom dörren. Hans sista dag hemma med mig och vi skulle mysa. Inte riktigt hans bild av mys när jobbiga lillebror också kom in genom dörren. ;-)

Det blev jättemysigt ändå! När inte båda de små är med så är det mycket lugnare och de höll sams och var så gulliga mot varandra så. Vi åt frukost bestående av kaffe latte och croissants. Mums tyckte de båda. Glass lyckades vi också mysa med. Jag provade Ben & Jerrys nya jordnötsglasspinne. God!

Sedan kom Jenny och Mika på besök (de brydde sig inte alls om våra löss) så vi fick sällskap.

Jag röjde ur förrådet här nere. Fy vilket jobb, för röran där inne var ganska rejäl. Nu kan man komma åt allt. Allting står på hyllorna och golvet är någorlunda fritt. Hyllor avtorkade och golv dammsugat osv.

SKÖNT!

Jenny hämtade dottern medan jag gjorde klart förrådet och passade lille Knubbe. Jo, det gick faktiskt bra Jenny, han var hur glad som helst, bara skrattade, grät inte eller pep en enda gång. Jag ÄR hemskt ledsen, men han märkte inte ens att du var borta) ;-)

När vårt sällskap gått hem så beställde vi THAIMAT. Så gott!

Tyvärr var det ingen annan i familjen som höll med! Jag blev ganska besviken för jag inser ju att jag inte kommer få lov att beställa detta mer. Maken sa, "-jaha, det här var väl inget speciellt, helt ok men inte mer" och sedan hittade han anledningar att klaga på nästan allt, förutom att där faktiskt var färska grönsaker. Det var positivt, fast han tillade snabbt att han faktiskt är väldigt förtjust i frysgrönsakerna från vår vanliga kinarestaurang. ;-)

Men jag är heltförtjust och tänker inte ge upp detta! :-D

Kvällen avslutades med filmen "Little miss Sunshine", chips med dipp och ostbågar. Barnen skrattade så att dom skrek när tjejen i filmen skulle dansa på slutet. (Kan ha berott på mig, för jag skrattade så jag grät fast det egentligen är sååå hemskt, pinsamt och lite "sjukt").

Återkommer med en berättelse om vår lördag. Missa inte den.

Våra liv är VERKLIGEN spännande ;-) haha

Thaimat...

Har glömt att berätta något viktigt! ;-)

Jag ÄLSKAR numera thaimat. Då menar jag INTE söt thaibasilika och limeblad för det gillar jag inte. Limeblad måste faktiskt vara något av det vidrigaste jag någonsin känt smaken av.

Så imorgon ska jag överraska familjen med att beställa thaimat till middag!

Jag har frestat maken med en bläckfiskrätt jag åt när jag och min syster beställde thaimat förra helgen. HELT UNDERBAR. Full med underbara bitar av bläckfisk och så god smak. Mums.

Ska bli riktigt gott! Får räkna timmarna och minuterna till imorgon eftermiddag. Tyvärr har dom inte utkörning förrän efter kl.17. Vi som alltid äter innan det! Typ 16.30 eller så.

Vi får klämma i oss en frukt eller en macka innan!

Jag dregglar lite när jag tänker på maten faktiskt!

Mums...

Habegär!

Vill ha...

Klicka på bilden för att se den i större format

Marimekko, Rice, Koziol, Rosti (Margrethe)... Så fint - så DYRT! Suck...

Jag vill veta vad NI suktar efter!

Jag utmanar alla mina bloggvänner!

Gör ett kollage med tio saker ni gärna skulle se i ert hem, små som stora saker. Skriv gärna en kommentar under detta inlägg så jag vet vem jag ska kika in hos.

Vill ju inte missa!

:-)

Bloggtorka...

Här händer inte mycket. Eller jo, egentligen gör det det, men inget jag vill skriva om. Inte än iallafall.

Äldste sonen gör framsteg och klarar nu nästan att gå på toa själv. Han kan inte lyfta sitt brutna ben (som sedan en knapp vecka är gipsfritt) utan måste använda armarna för att lyfta det. Men han är tapper och duktig.

Igår var vi i skolan i två timmar pga att man sedan förra året har börjat med nationella prov redan i trean och detta började igår. Imorgon ska han dit i två timmar och likaså på torsdag. Nästa vecka är det tänkt att han ska börja helt i skolan.

Jag har börjat promenera lite med en föredetta granne som är ungefär i min situation. Dvs överviktig och lat ;-) Känns alltid bättre när man går med en likasinnad, haha.

Hos psykologen går det bra. Det är jobbigt att gå dit. Läxorna är riktigt tuffa, men det ger iallafall något! Det är skönt.

Jag vill ju gärna att det ska gå mycket fortare och vill ta tag i tusen bitar samtidigt. Främst vikten.

Men psykologen får hela tiden stoppa mig och säga till mig att ta det lugnt. Sist sa hon till mig att lägga ner det här med vikten. Att inte alls bry mig om den nu, inte ha några ambitioner gällande mat och ätande. Att helt enkelt inte kämpa med den nu, när måendet är så dåligt, då riskerna att misslyckas är så stora då vilket bara spär på känslan av misslyckande.

Så rätt, så enkelt. Egentligen!

Det är ju bara det att jag är jag och jag gör alltid tvärtom!

Men jag ska lyssna på henne för hon är grymt klok och duktig och jag har fullt förtroende för henne och framför allt för den form utav terapi hon använder. (KBT= Kognitiv beteendeterapi).

Nu har våren börjat komma så smått. Smältvatten och lera överallt! Tvättmaskinen går varm, men det känns ändå skönt! Snart är våren verkligen här, med sol och värme.

Det gör mig glad och det ger mig ångest. Jag kan inte förklara det, men känslan av att tiden bara går och jag inte har något jobb är svår. Samtidigt så ska jag ta saker i rätt ordning denna gången. Respektera mig själv och mitt mående. Man ska ju hålla en hel livstid och jag är trött på att göra saker för att tillfredsställa andra. Trött på att offra mig själv.

Nog är nog ;-)

Fasen vilka tråkiga inlägg det blir i denna bloggen! :-D

På måndag kan man kolla på skatteverkets hemsida vad man FÖRHOPPNINGSVIS får tillbaka på skatten. Det ser jag fram emot. ;-)

Förra året fick jag tillbaka 18.000 kr. Jag vet ju att det inte alls blir några sådana summor i år, men man kan ju iallafall hoppas att det blir något!

Bara man inte behöver betala tillbaka! Peppar peppar ta i trä...

I lördags var jag hos min kära syster och hade tjejmys. Fasen vad jag njöt av det! Vi beställde thaimat från ett riktigt bra ställe i stan, som har hemkörning. Jag skippade allt vad thaibasilika och limeblad heter för en utav dessa (jag har inte lyckats utröna vilken) ger maten en smak av tvål/thé?? som gör att jag knappt kan äta. Jag är nästan hundra på att det är limebladen.

Det vi åt var helt underbart!

Sedan tittade vi banne mig på Melodifestivalen, hör och häpna! Jag har inte sett den sedan 1990. Fanns ju egentligen bara ett möjligt alternativ tyckte jag och jag ringde t.om och röstade, haha.

Anna Bergendahl såklart. Vilken röst! Dock ej en schlagerlåt...

Sedan satt vi uppe och babblade, kollade inredningssidor på internet, kära syster lärde mig hur spotify funkar, så nu är jag stolt spotifyare oxå ;-)

Nu ska jag göra läxan till imorgon. Skitjsvårt! Jag har skjutit på den hela veckan bara för att den är så jobbig, men jag måste ju ha något med mig när jag kommer. Jag måste ju ha analyserat, funderat och benat upp, annars gör ju terapin inte riktigt den nytta som den ska.

Förhoppningsvis är vi lusfria nu. Vi har gjort båda behandlingarna klara, alla utom minstingen som inte fick tillstymmelse till lus (peppar peppar) och kammar varje dag. Hittills ingenting. Hoppas det fortsätter så.

Läste att vägglöss är tillbaka i Sverige, troligtvis för att vi reser så mycket. Fy fasen!

Hellre huvudlöss, springmask OCH magsjuka än detta! Urk...

Natti natti...

Bildkavalkad från sjukhuset

Här är vi nyligen inlagda på Barnsjukhuset (BUS). Rum nr 4 på avdelning 62.

Emil får en hel påse med godis utav min kära vän Jenny med familj. Det var uppskattat! :-)

Innan gipsning så tvättas såren (ett på var sida om knät) där de satt in spikarna som går upp i femur (lårbenet). Dessa spikar sitter inne i benmärgen och går ut på vars en sida (ja VARS EN, som i vars en, vars två, vars tre, jag kommer aldrig skriva varsin ;-). De kan kännas utanpå och ska tas bort om några månader.

Här kan ni se de oinbjudna hyresgästerna som vi vräkte från Emils hår då de bodde där, helt utan kontrakt och utan att betala någon som helst hyra. Bort bort bort och kom inte tillbaka ;-)

Här gipsas benet...

Klart!

Pasta och köttbullar. Sjukhusmat är ju tyvärr ganska tråkig. Fisken han fick dagen efter var dock helt ok!

Avlusning! Emil tyckte att det stank något fruktansvärt så vi hade fönstret vidöppet hela tiden. Det blev riktigt kallt i rummet men han vägrade låta mig stänga det!

Dörren in till avdelningen

Atriumet/torget på entrévåningen på BUS

En liten tipi (förr fanns här en jättestor tipi men den verkar ha ersatts av denna lilla).

På väg till lekterapin. Vi fick låna nycklarna och fick ha stället helt för oss själva eftersom det var lördag och terapin egentligen inte var öppen! Lyx!

Biljard stod på önskelistan...

Var tvungen att fotografera hur fint där är! Tänk om man fått leka här när man var liten (utan att behöva var sjuk eller skadad då såklart).

Emil piskade sin mamma i biljard trots att hon fuskade så det stod härliga till och puttade till rullstolen när han skulle stöta (heter det så) och trots att hon flyttade kulorna. Fy f..n alltså.

Riktigt roligt hade vi. Många många många skratt :-) Härligt, härliga unge!

Träning med gåbordet! Här fick han in snitsen på hur man ska göra när man går på kryckor, hur man använder benen (benet).

Matsalen, som i princip var precis utanför vår dörr. Här åt/hämtade man frukost, lunch och middag.

Rummet... (det blåa nere i högra hörnet är en soffa som omvandlas till säng, dvs min säng).

Här väntar vi på taxibussen som körde oss hem. Jag hade helt missat att det var kontant betalning endast. Som tur var hade chauffören inga andra passagerare att hämta upp, så han var sjysst nog att köra oss inom en minuten! Jag trodde såklart att dom tog kort, som vanliga taxibilar, men så funkar det tydligen inte med sjukresor.

Hemma! Emil får lämna den dyngsura rullstolen i hallen och gå in med kryckorna. Vi fick ta oss över snödrivor och genom snö och is för att komma in. Emil tyckte det var rätt så läskigt och trodde vi skulle välta flera gånger, men det gick! (jag hade faktiskt koll) ;-)

Ett något udda sportlov...

Hemkomna från sjukhuset för någon timme sedan har vi hunnit äta frukost och mysa lite och sonen har fått önskefrukost bestående utav två croissants.

Jag har kommit ikapp med mina traderaförsäljningar, skickat ut mail om samfrakt och även hunnit slänga in en maskin tvätt.

Det har gått löss på sonens skola LÄNGE, även på barnens förskola och vi har kollat barnen noga och ofta men de har sluppit. Åtminstone tills jag, natten till fredagen, på sjukhuset hölls vaken av att Emil kliade, kliade, kliade, kliade sig i huvudet. Kl.04.45 stod jag inte ut längre utan steg upp, tände lampan och började gå igenom hans hår.

Först såg jag inget utan tänkte släcka lampan igen, men så tyckte jag det rörde sig där inne bland hårstråna. Jag letade febrilt i hårbotten men hittade ingenting. Men så plötsligt så såg jag en. En LUSJÄVEL. Fy f..n, ursäkta uttrycket men jag höll på att spy.

Vi har aldrig behövt befatta oss med de här äckliga små krypen förr och jag kände hur det började klia på hela mig. Ja, det gör det banne mig fortfarande. Så på fredagens progam var punkt 2 att avlusa ungen, vilket inte var lätt eftersom han blivit gipsad på morgonen, vilket var punkt 1.

Eftersom inkubationstiden på löss är två veckor så har han ju fått dem i skolan ca en vecka innan sportlovet, så nu får mamma, Lasse och alla andra kolla sina kalufser regelbundet, så även jag. En avlusningsprocess till stundar om ca 7-8 dagar för att avsluta kuren. När jag satte i medlet så dog dom banne mig i princip direkt. Väldigt tillfredsställande (om man får uttrycka sig så elakt om levande ting).

Gipset som Emil fick på fredagmorgonen går från ankeln till ljumsken i princip, täcker alltså hela benet och är till för att hålla benet helt stadigt, lindra smärta och minska rädsla. Egentligen behöver man det inte när man har spikar inopererade men det gör att barn känner sig tryggare och vågar använda benet mer.

Han ska nu gå på kryckor hemma men åka rullstol i skolan eftersom där kan gå lite vilt till och man inte vill riskera att någon välter honom i korridoren eller ute på rasterna etc.

Enligt läkaren i Östersund skulle Emil vara hemma 2-4 veckor, tills han var smärtfri? Men läkaren Emil fick här i Lund sa att han skulle vara hemma endast en vecka. Jag har mycket svårt att tänka mig att Emil är smärtfri tills dess men vi får väl se! Toalettbesöken är det helt klart värsta och hur sjutton han ska klara dem själv om bara en vecka, i skolan, det vete katten!

(En lite rolig notering: Läkaren Emil fick här i Lund är son till en kvinna jag arbetat för och hon ville att jag skulle gifta mig med honom. Han var då 50 och jag var 24. Hon tjatade en hel del om detta (på honom oxå tror jag?) och det kunde bli ganska awkward ibland, haha. Hon har berättat ungefär allt om hela hans liv för mig, vilket jag inte är säker på att han vet ;-) Jag var lite småförälskad i honom då för 10 år sen och den enda på jobbet som såg skillnad på honom och hans enäggstvilling, baserat på att mitt hjärta inte började slå fortare utav den andre brodern. Rätt häftigt! Nog om det, det var ju 12 år sen, haha, men lustigt!).

Jag måste erkänna att det faktiskt har varit mysigt att ligga på sjukhus (förutom att mitt bäcken har gjort att jag knappt sovit alls) så det var lite kluvet att åka hem. Emil ville inte alls åka hem, han ville stanna på sjukhuset. Han har ju fått ha sin mamma för sig själv, vilket händer extremt sällan hemma och han har sluppit "bråkiga" småsyskon och bara fått ha det lugnt och skönt.

På fredagen var jag och hämtade rullstolen som Emil ska ha ett bra tag framöver och sedan provade Emil att gå med gåbordet (en slags högre "stårullator" som man hänger på). Detta gjorde väldigt ont. Så ett litet steg blev det bara då, sedan fick han vila. Han var nog helt slut efter avlusningsprocessen som var rejält jobbig eftersom vi var tvungna att duscha honom sittande i rullstolen med inplastat gips och en slags "frisöranordning" att lägga huvudet i bakom. Det tog sitt tag att få ut blandningen av kokosolja och anisolja och fy f..n vad det stank. Emil var nära att spy flera gånger. Det var INTE roligt.

På kvällen hade vi myspys och såg film och åt godis. På lördagen tränade vi en hel del med gåbordet. Emil var superduktig! Det gjorde rejält ont och efter ett tag blev han riktigt blek och illamående och vi fick skynda tillbaka till sängen med kräkpåse i högsta hugg men han fixade det och vi klarade lördagen utan något morfin, med endast alvedon som smärstillande. Emil fick låna in ett nintendo till rummet och spelade lite. Sedan såg vi två filmer på kvällen och läste lite högt ur en bok som vi hade med oss.

På söndagen blev det tuffare för Emil för nu var det dags att se till att komma upp ordentligt, gå med gåbordet och även lära sig att hantera kryckkäpparna (jag trodde att det var nåt töntigt uttryck som var felaktigt men det ÄR så det heter. Jag trodde det hette kryckor! Det har jag alltid trott!) och detta gick över förväntan!

Han var riktigt anti kryckkäpparna innan vi provade och sa att "jag kommer inte kunna gå med dem" men det kunde han, nästan direkt. Det var lite vingligt och det gick inte jättelånga sträckor för det var jobbigt för armarna, men han fixade det galant, vilket ju var villkoret för att vi skulle kunna åka hem.

På kvällen kom den söta sköterskan Emily och talade om för oss att hon beställt en taxibuss åt oss till förmiddagen dagen därpå! Yey...

För övrigt ska gipset av om en dryg vecka då Emils ben bör göra så pass mindre ont att han inte behöva vara "rädd" utan gipset. Sedan ska han om några månader operera ut spikarna ur lårbenet.

Hemma ska Emil försöka gå med kryckkäpparna så mkt som möjligt medan han i skolan ska sitta i sin rullstol.

Nu är vi en erfarenhet rikare och jag känner mig väldigt ödmjuk med tanke på hur illa det hade kunnat gå. Ändå har jag vid flera tillfällen blivit både irriterad och t.om arg på Emil, medan vi varit på sjukhuset. Undrar om det är något fel på mig? Eller ÄR det så för alla föräldrar? Kanske beror det till viss del på att vi var tillsammans flera dygn i streck i ett litet rum, att Emil var både ledsen/arg/besviken och lät det gå ut över sin mamma i vissa situationer och att mitt bäcken gjorde så extremt ont att mitt humör påverkades, eller alltihop i kombination.

Hur som helst så tror jag att vi båda haft riktigt mysiga dagar tillsammans. Galet att det ska krävas ett lårbensbrott för att den äldste ska få egentid med en förälder och verkligen bli sedd och hörd. Vi MÅSTE bli bättre på att dela upp barnen ibland och göra saker med bara ett barn! Detta har jag sagt förr och jag tror det är superviktigt, men vi måste GÖRA det oxå!

Nu är det en veckas konvalescens för Emil och nästa måndag är det meningen att han ska gå till skolan. En bildkavalkad från sjukhuset kommer snart i ett nytt inlägg.

Snopet slut på skidsemestern...

Min äldste son åkte natten till söndag på skidsemester med min mamma, Lasse, hans dotter Sara, min syster Julia och hennes flickvän Emma. Detta var något han längtat efter i ett halvår och räknat ner dagarna till. Det är det mysigaste han vet att få vara med mormor och Lasse och han älskar att åka skidor.

Igår berättade mamma att de knappt hade fått in Emil, att han varit ute från morgon till kväll och att han njuter i fulla drag, har så roligt, skrattar, busar med hundarna och bara har det så GOTT.

På kvällen fick jag ett mms med ett foto på hur de alla satt vid bordet och spelade spel. Emil vann såklart. Vilken turgubbe han är sa min mamma.

Natten till idag sov jag illa. Jag kände mig olustig. Jag bad till och med till Gud att inget ont eller hemskt skulle få hända någon av oss och tänkte främst på Emil. Jag är alltid lite nojjig när han ska åka skidor men försöker att inte visa det eller att ens "tänka" på det. Blev t.om irriterad på mig själv inatt och tyckte att jag var ganska jobbig.

Idag berättade min mamma att hon hade haft jättesvårt att sova i natt och mått dåligt och känt sig skum men inte fattat varför. Hon hade t.om varit tvungen att väcka Lasse. Vi verkar ha lite underliga saker för oss mamma och jag.

Idag på eftermiddagen fick jag ett telefonsamtal av Lasse. Direkt när jag hörde hans röst forstod jag att det var något. Emil var då på väg med ambulans till närmsta sjukhus, 15 mil bort, med ett brutet lårben!

Sara, Lasses dotter var med honom när det hände och hon hade varit så lugn och direkt ringt 112. Emil hade både känt och hört hur benet knäcktes. När Sara ringde till Lasse hörde han hur Emil skrek i bakgrunden. Fy f..n!

Emil som är så duktig på skidorna och så försiktig. Han hade haft koll på var Sara var hela tiden men så hade det plötsligt kommit en grop i backen och ett gupp som han inte hunnit se, det gick ganska snabbt precis här i backen och han flög in i skogen, fastnade i någon rot (om jag förstod rätt) och knäckte benet mot ett träd och fick sin kroppstyngd på benet?

Efter en 1,5 timmas lång ambulansresa med underbar personal, berättade mamma, så kom de fram till sjukhuset där de fick vänta ganska länge på röntgen. Jag satt som på nålar.

Jag och de små var hos Mille och hennes barn vilket var ganska skönt för vi hade fullt upp och jag kunde älta samtidigt som jag var "underhållen" och tiden gick fort!

Mamma ringde efter två timmar och berättade att benet var av, rakt av och att lårbenet hade lagt sig omlott och att Emil skulle opereras. De skulle operera in två metall"pinnar" i hans lårben för att hålla det stabilt och på plats. Dessa kommer sedan att opereras ut.

Han kommer alltså inte att behöva ligga i sträck eller ha gips. Eventuellt bara något stödjande utanpå låret.

Jag lider så med min älskade unge som längtat så grymt efter denna resa men som nu kommer få ligga på sjukhuset i en okänd stad. Jag är så tacksam att hans mormor som han älskar så otroligt mycket är hos honom och så tacksam att det "bara" var ett ben han bröt. Det kunde ju varit mycket värre.

Samtidigt kan jag känna att, om detta nu MÅSTE hända, kunde det inte hänt sista dagen!

Mannen som hämtade honom på scootern, läkaren på fältstationen, ambulanspersonalen, sjukvårdspersonalen på sjukhuset har alla sagt samma sak. "Vilken tapper, otroligt duktig kille". Han är ju det! Har alltid varit! Så grymt fin är han...

Nu rusar tankarna och jag känner att jag för första gången idag, för att jag vet nu att operationen gick bra, att han ligger på uppvaket (men ska sova resten av natten), behöver gråta. För jag vet inte vad jag hade gjort om olyckan gått riktigt illa.

Älskade Emil, du är så fin, så snäll och så underbar. Jag är inte alltid den roligaste mamman och vi bråkar en del ibland du och jag, men jag hoppas att du vet hur innerligt jag älskar dig, min äldste, du vackra unge.

Vi vet inte när han kommer hem! Det beror på hur morgondagen ser ut men troligtvis på fredag, om allt går bra och han klarar av vissa saker som att stå och ev gå på kryckor? Ser det ut att ta längre tid än till helgen så skickar de nog hem honom tidigare och lämnar över till vårt lasarett här hemma. De vill iallafall ha honom under uppsikt i ett par dygn. Mamma kunde inte nog berömma personalen på barnsjukhuset där han är. Hon sa att de blivit omhändertagna på ett helt fantastiskt sätt och det känns jättebra!

Sedan kan han ju inte åka bilen hem med mamma och Lasse utan får åka sjuktransport med flygplan. Jag antar att dom skickar med personal så att han kan få hjälp på planet om han tex behöver gå på toaletten eller något annat.

Önskar jag kunnat vara där hos honom.

Jag älskar dig Emil. Nu vill jag verkligen bara krama dig och vara nära dig. Du önskar nog bara att du kunde få vara kvar i stugan med mormor och Lasse, utan brutet ben och få fortsätta åka på skidorna som du tycker så mycket om.

Jag hoppas att du inte ska bli rädd för att åka skidor, efter det här.

Underligt nog så tecknade jag en kompletterande försäkring på hela familjen i onsdags, just för att den specifikt nämnde ersättning vid skidolyckor. Nu känns det väldigt vettigt! Men jag hoppades såklart att den inte skulle komma till användning.

Invigning utav fonduegryta...

Igår bestämde vi oss för att inviga fonduegrytan vi fick i julklapp utav min mamma. Jag tog fram en stor rostbiff på ett drygt kilo ur frysen och maken handlade lite tillbehör så att jag kunde fixa fyra såser och lite annat.

T-röd i brännaren och så igång...

Fy fasen så gott det är! Vi fonduade ;-) köttet och färska champinjoner och hade bearnaise (riktig restaurangbearnaise såklart, alltså Lohmanders) och choronsås (med bas av Lohmanders bearnaise), vitlökssås och BBQ-sås. Jag hade tänkt göra blåmögelostsås oxå men självklart var just den ost jag ville ha, slut i affären så jag hoppade över det.

Barnen var heltförtjusta. Det var första gången de åt fondue och så enkelt som det faktiskt var så lär vi göra om det fler gånger.

Daniel tyckte dock det var lite småjobbigt eftersom han friterade potatis i en kastrull med olja ute i köket och fick springa fram och tillbaka.

Nästa gång ska vi förfritera de hemgjorda pommes frittisarna så man bara kan slänga ner dem en kort stund igen för att hetta upp dem och vips så har man allt klart. Nu blev det ju lite åt gången.

Fondue är verkligen ett mysigt sätt att umgås och sitta och äta länge men jag blev riktigt äckelmätt och det var lite väl mycket fett. Nu använde vi olja. Nästa gång ska jag nog göra en god buljong med lite rödvin och god fond osv.

En annan sak jag velat prova jättelänge är ostfondue! Man blandar tydligen vitt vin, god, smakrik ost och vitlök och kryddar eventuellt med riven muskot. Sedan doppar man allt möjligt gott i den smälta osten. Dregglar bara jag tänker på det. Det får bli snart...

Är väldigt glad över grytan. Tack söta söta mamma :-) Den är så fin oxå!

Något som retade mig var dock att jag GLÖMDE att jag tänkt dricka ett glas rött till maten och istället satt och drack vatten. Men vid närmre eftertanke så gjorde det inte så mycket för jag tog rödvinet här vid datorn istället nu ikväll. Det är trevligt det oxå ;-)

Och så lite bilder...

Thaimat, myskväll med brudarna...

Anna tar för sig :-)

Anna och Stajna

Efter massor av mat, efterrätt och godis!

Busig, glad liten N på besök

...med storasyster C och...

mamma Camilla och lillebror M

...som är sötare än socker!

Detta fotot hittade jag i kameran. Det har maken tagit av dagens middag!

Mitt och barnens kvällsbak. Blev ruskigt goda bollar!

...som försvann i ett NAFS!

Vardagen flyter på...

och allt går sin gilla gång för att använda ett lite småmesigt uttryck ;-)

Denna vecka har barnen sportlov och äldste sonen blev igår hämtad av min mamma för att i natt köra den 13 timmar långa resan till den skidort de varit på de två senaste åren. Sonen har räknat ner dagarna i över ett halvår nu och jag vet att han njuter i fulla drag men oj vad han saknas här hemma. Gullungen!

Ändå måste jag säga att det är en helt otrolig skillnad när det bara är två barn hemma. Det är lugnare på alla sätt och lekarna slutar inte i kaos, skrik, gråt och tandagnissel. (med detta menar jag definitivt inte att jag önskar att jag bara hade två barn, tvärtom önskar jag ju att jag hade fyra) :-)

Jag tror att ojämna antal är svårare än jämna. Alltid en som blir lite utanför, en som blir påhoppad av två, när dom är på det humöret. Lek med tre är inte alltid helt komplikationsfri.

Igår var vi på barnens yngsta kusins dop. Eller jag ska kanske säga dopfest, för maken var sjuk och kunde inte köra, så jag och barnen tog oss inte till kyrkan som ligger en bit utanför stan utan gick istället bort till festlokalen som är bara 100 m bort, när dopet var över. Det var verkligen trevligt med supergod mat. Tack Maria med familj!

Veckan som följer känns ganska späckad med händelser. Vi ska träffa Anna och Fabian, Jenny och Mika, vi ska till Bjärred och hälsa på Mille och alla barnen och vi ska till badhuset med B och M så tiden kommer gå fort innan älsklingen är hemma igen.

Jag är alltid så orolig när han ska åka skidor och plågar mig själv med tankar på allt möjligt hemskt som kan hända. Kan ligga och arbeta upp mig själv till panik när jag ska sova. Nu tänker jag på hur mycket snö det är och om det då är lavinfara där uppe och känner hur jag nästan blir tokig. Det är bland annat mina såna här lite "tvångsmässiga" grejor jag ska jobba med i terapin.

Jag minns faktiskt inte ens om jag har skrivit om det här tidigare men jag har börjat i kognitiv (beteende) terapi och efter bara en gång kände jag att saker hände, att processer satte igång i huvudet och jag tänkte på saker jag aldrig tänkt på tidigare. Då trodde jag ändå att jag har analyserat sönder allt och tänkt på allting ur alla vinklar som går! En riktigt häftig känsla som gav mig hopp och faktiskt, lite energi.

Har fått två läxor till nästa gång. Jag ska skriva dagbok, varje dag, ta upp om något fått mig att känna något och hur jag beter mig i dessa situationer tex. Sedan ska jag hitta en sak som jag gör för MIG, som får mig att må riktigt bra, en sak som INTE har med intagande av glass, kakor, godis, chips eller annat att göra och så ska jag göra detta varje dag.

Det är mina läxor efter första gången.

Jag ser detta som en investering i mig själv. Det är så många händelser i livet som skapar tankemönster i våra hjärnor och som får oss att ständigt göra samma misstag för att vi förutsätter att det är på ett visst vis. Jag måste ändra dessa tankemönster. Hjärnan ska ju vara så pass flexibel att om man jobbar hårt på det så ska det gå!

Jag måste helt enkelt lära mig att stå upp för mig själv, att inte alltid känna att "folk måste tycka om mig", att skita i vad andra tycker ibland, att sätta mer värde på mig. Jag blir lätt överkörd och jag är trött på det. Riktigt trött! Grejen är den att jag faktiskt inte varit sådan i alla perioder i mitt liv, utan stundtals känt mig riktigt stark och kapabel, men självklart finns där nånting som gör att man kan hamna på botten pga olika händelser och helt tappa tron på sig själv.

En sak som var nästan läskig var en fråga som psykologen ställde om min barndom bara halvvägs in i samtalet, som gjorde mig helt ställd, för det stämde så bra. Tänker inte skriva det här eftersom det inte enbart berör mig, men det var en av de saker som fick mig att börja tänka i hela andra banor än jag tidigare gjort angående varför jag känner som jag gör när det kommer till mig själv och varför jag reagerade så häftigt som jag gjorde och gick ner mig så när jag blev av med jobbet.

Just nu ser jag ganska ljust på framtiden, för jag känner att jag kommer fixa detta och att jag kommer gå ur det betydligt starkare än jag gick in.

Sedan måste jag bara skriva att mina vänner är dom bästa som finns! Jag är så grymt tacksam att jag har er! Kan inte fatta hur jag har kunnat få så många, så bra, så nära, så ärliga och underbara vänner. Det är en sån gåva och även om jag inte alltid är världens bästa på att höra av mig så tänker jag på er och jag är så jä..la tacksam över att vi funnit varandra, känt varandra så länge och att vi står varann så nära! Jag älskar er verkligen och värdesätter er så enormt mycket! :-)

(är nästan så man fäller en liten tår och nu kände jag mig nästan som en annan person jag känner, vars statusar på fb jag "himlar" ögonen åt ganska ofta ;-)

Kanske är bäst jag slutar nu, hehe...

Jag borde egentligen göra lite smycken för jag har många beställningar för tillfället, men klockan närmar sig 02 så jag väntar nog till imorgon.

Natti natti

Att se fram emot...

Den här helgen ska jag och två av mina bästa väninnor ha myspysövernattning hos den ena av oss. Jag och A ska ta tåget till S, beställa thaimat/kinamat, dricka vin, äta efterrätt, godis, krypa upp i soffan i myspyskläder, titta på nån gosig film/tv, spela spel och babbla babbla babbla.

Förr gjorde vi sånt ofta!

Jag saknar det något enormt! Varför gör man inte såna saker oftare? Varför måste sånt försvinna för att man blir sambo/bildar familj osv. Min mamma och hennes väninnor gör mycket mer sånt än vad jag gör!

Det får bli bättring på den här fronten minsann!

Jag minns tiden då vi rakade benen tillsammans, gjorde oss iordning tillsammans när vi skulle gå ut, färgade håret på varann, klämde pormaskar på varandra (nej, jag klarade aldrig av det jag VET. Det var tydligen roligt ;-), plockade varandras ögonbryn, sminkade varandra, låg och pratade halva nätterna, fnittrade, lagade mat tillsammans, handlade tillsammans, ältade saker tillsammans, babblade i telefonen i timmar, anförtrodde varandra allt och spånade om framtiden.


Nu är vi i framtiden och fortfarande lika goda vänner även om vi inte pratar lika ofta eller ses lika ofta. Den här helgen har vi allihop räknat ner dagarna till och jag tror vi längtar lika mycket alla tre.

F...n tjejer, jag älskar er!

Det ska bli så jäkla mysigt :-)

Jag vill ha en CROSSTRAINER!

Extreme Fit ct 639


Om min man läser detta inlägg så vet jag precis vad han redan tänker och jag säger inte att jag till 100% vet att han har fel, men jag tror att han, just när det gäller detta, faktiskt har det.


Jag har börjat ta tag i saker i mitt liv som jag troligtvis borde ha tagit tag i för länge sedan, saker i mitt beteende och mitt sätt att tänka, för att kunna må bra och det känns just nu faktiskt som en möjlighet, som att det är inom räckhåll.


Att äta mindre, regelbundet och rätt är inte lätt men jag ska ta tag i kostvanorna. Dock känns inte detta som att det är tillräckligt eftersom jag rör mig alldeles för lite, speciellt sedan jag blev arbetslös. Min viktuppgång har dessutom gjort att jag ogärna går ut och rör mig "in public".


Jag har velat ha en crosstrainer LÄNGE. Ett samtal med min syster och mamma i helgen om just crosstrainers fick mig att verkligen börja plöja nätet. För grejen är ju den att det inte kan vara vad skit som helst, för det ska ju vara en BRA crosstrainer. Annars vet jag precis hur det blir. Den funkar inte som den ska, blir stående, får samla damm eller används slutligen som klädhängare.


Jag vill ha en crosstrainer med stort magnetbromsat svänghjul, som mäter puls, kaloriförbrukning och fettprocent. På PLUS hade dom för ett tag sedan ett program där dom undersökte en crosstrainer och jämförde med andra träningsredskap. Crosstrainern fick betyget MVG och en lustig sak som jag aldrig trott på utan bara skakat på huvudet åt, var att de där plattorna som är på handtagen, som skulle mäta fettprocent och muskelmassa osv, faktiskt fungerade och mätte ackurat! De gjorde en riktig bodyscan på testpersonen för att jämföra! Imponerande... Jag har aldrig trott på det!


Tänk att kunna ställa sin crosstrainer framför datorn/tv:n medan man sätter igång en film eller ett avsnitt av Brothers and sisters på kvällen. När jag är HELT ensam, ingen ser. Perfekt! Det är då jag har som mest energi och det är då jag egentligen vill äta!


Om jag istället hade kunnat känna mig nyttig och duktig vid den tidpunkten, på ett "roligt" sätt och dessutom undan för undan kunnat "se resultat" på både kondition och fett/muskelfördelning så hade det varit peppande och underbart!


Vore det inte vettigt att för riktigt överviktiga personer, som av förklarliga skäl inte gärna tränar bland andra för att de känner sig utsatta, pinsamma, skamsna, uttittade och obekväma, ha någon form utav rabatt på såna här svindyra prylar, för folkhälsans skull eller att man t.om kunde få "låna hem dem utav sjukgymnast eller vårdcentral" för att se om det är en träningsform man klarar av/som passar!


Jag vet att vi inte har råd med en crosstrainer men vinner jag på lotto eller nåt så blir det den första sak jag införskaffar!


Team Sportia säljer den som var med på PLUS (bilden) och den ska vara riktigt bra. Min vana trogen har jag självklart läst allt som läsa går om de här mackapärerna. Jag undrar om jag är skadad på något vis som alltid gör så? Kontrollbehov? Äh, nä det tror jag faktiskt inte, men OM jag ska göra något/skaffa något, så vill jag alltid ha det absolut bästa och då skiter jag ett stort stycke i vad det kostar, även om det är en sport att hitta stället där man kan få saken till bäst pris :-)


Inser att mina inlägg på sistone har varit väldigt opersonliga och handlat om hajar, crosstrainers och annat skumt, men jag känner att jag är på väg i tanken. Så småninom, med lite hjälp hoppas jag bli mig själv igen.


Då menar jag inte det "själv" jag varit de senaste åren utan det "själv" jag var innan det, då jag trivdes i min kropp och visste vad jag var värd, vad jag klarade av och kände mig stark. Jag saknar mig själv och undrar var jag varit på sistone och hur jag kunde bli sån här!


Har gjort ett program i datorn med olika viktmål och belöningssystem, med punkter och måltidsscheman. Jag vet att jag är på G. En dag kommer jag vakna och känna att IDAG är det dags. Idag sätter jag igång.


Men jag vill ha stöttning utan att bli "pushad" och det är detta som stjälper mig varje gång. Jag äter ju om jag blir sårad/ledsen/besviken eller mår dåligt. Pusha eller ifrågasätt mig i min kamp och jag sätter igång att äta på stört, speciellt om jag inte kommit igång på riktigt. De senaste åren jag har aldrig kommit långt eller ens kommit igång ordentligt trots all motivation och energi jag trott mig ha, för jag har känt mig stjälpt redan innan jag börjat tro på mig själv.

F..n jag vill ha den där jä..la crosstrainern! Jag fixar inte att "bara" äta rätt. Det händer för LITE då. Och jag klarar inte att ge mig "ut" och träna/synas flåsande och flängande och FETTSKVALPANDE. Jag är inte där ännu!

Det ska vara mer skonsamt för fogarna än att promenera raskt (vilket krävs för att öka pulsen). Åh vad jag önskar mina fogar slapp bära på alla de här extrakilona. Det vore underbart att slippa smärtorna och att känna sig LÄTT igen. Vill inte ner till de 57 jag vägde efter Emil. Men att komma ner till mina normala 63-65 kg igen är min dröm, även om jag hade varit mer än nöjd vid 70 kg.


Drömmer om den dagen, jämt, varje sekund av varje dag!

En halvtimme - en timme om dagen, eller kanske t.om en HEL film vid crosstrainern skulle bli många kalorier och stärka musklerna i hela kroppen. Det vore, om inte annat, en riktigt bra början!

Jag har en känsla av att maken oxå hade velat använda den där crosstrainern om vi hade haft en. Eller vad säger du älskling :-)