Snopet slut på skidsemestern...

Min äldste son åkte natten till söndag på skidsemester med min mamma, Lasse, hans dotter Sara, min syster Julia och hennes flickvän Emma. Detta var något han längtat efter i ett halvår och räknat ner dagarna till. Det är det mysigaste han vet att få vara med mormor och Lasse och han älskar att åka skidor.

Igår berättade mamma att de knappt hade fått in Emil, att han varit ute från morgon till kväll och att han njuter i fulla drag, har så roligt, skrattar, busar med hundarna och bara har det så GOTT.

På kvällen fick jag ett mms med ett foto på hur de alla satt vid bordet och spelade spel. Emil vann såklart. Vilken turgubbe han är sa min mamma.

Natten till idag sov jag illa. Jag kände mig olustig. Jag bad till och med till Gud att inget ont eller hemskt skulle få hända någon av oss och tänkte främst på Emil. Jag är alltid lite nojjig när han ska åka skidor men försöker att inte visa det eller att ens "tänka" på det. Blev t.om irriterad på mig själv inatt och tyckte att jag var ganska jobbig.

Idag berättade min mamma att hon hade haft jättesvårt att sova i natt och mått dåligt och känt sig skum men inte fattat varför. Hon hade t.om varit tvungen att väcka Lasse. Vi verkar ha lite underliga saker för oss mamma och jag.

Idag på eftermiddagen fick jag ett telefonsamtal av Lasse. Direkt när jag hörde hans röst forstod jag att det var något. Emil var då på väg med ambulans till närmsta sjukhus, 15 mil bort, med ett brutet lårben!

Sara, Lasses dotter var med honom när det hände och hon hade varit så lugn och direkt ringt 112. Emil hade både känt och hört hur benet knäcktes. När Sara ringde till Lasse hörde han hur Emil skrek i bakgrunden. Fy f..n!

Emil som är så duktig på skidorna och så försiktig. Han hade haft koll på var Sara var hela tiden men så hade det plötsligt kommit en grop i backen och ett gupp som han inte hunnit se, det gick ganska snabbt precis här i backen och han flög in i skogen, fastnade i någon rot (om jag förstod rätt) och knäckte benet mot ett träd och fick sin kroppstyngd på benet?

Efter en 1,5 timmas lång ambulansresa med underbar personal, berättade mamma, så kom de fram till sjukhuset där de fick vänta ganska länge på röntgen. Jag satt som på nålar.

Jag och de små var hos Mille och hennes barn vilket var ganska skönt för vi hade fullt upp och jag kunde älta samtidigt som jag var "underhållen" och tiden gick fort!

Mamma ringde efter två timmar och berättade att benet var av, rakt av och att lårbenet hade lagt sig omlott och att Emil skulle opereras. De skulle operera in två metall"pinnar" i hans lårben för att hålla det stabilt och på plats. Dessa kommer sedan att opereras ut.

Han kommer alltså inte att behöva ligga i sträck eller ha gips. Eventuellt bara något stödjande utanpå låret.

Jag lider så med min älskade unge som längtat så grymt efter denna resa men som nu kommer få ligga på sjukhuset i en okänd stad. Jag är så tacksam att hans mormor som han älskar så otroligt mycket är hos honom och så tacksam att det "bara" var ett ben han bröt. Det kunde ju varit mycket värre.

Samtidigt kan jag känna att, om detta nu MÅSTE hända, kunde det inte hänt sista dagen!

Mannen som hämtade honom på scootern, läkaren på fältstationen, ambulanspersonalen, sjukvårdspersonalen på sjukhuset har alla sagt samma sak. "Vilken tapper, otroligt duktig kille". Han är ju det! Har alltid varit! Så grymt fin är han...

Nu rusar tankarna och jag känner att jag för första gången idag, för att jag vet nu att operationen gick bra, att han ligger på uppvaket (men ska sova resten av natten), behöver gråta. För jag vet inte vad jag hade gjort om olyckan gått riktigt illa.

Älskade Emil, du är så fin, så snäll och så underbar. Jag är inte alltid den roligaste mamman och vi bråkar en del ibland du och jag, men jag hoppas att du vet hur innerligt jag älskar dig, min äldste, du vackra unge.

Vi vet inte när han kommer hem! Det beror på hur morgondagen ser ut men troligtvis på fredag, om allt går bra och han klarar av vissa saker som att stå och ev gå på kryckor? Ser det ut att ta längre tid än till helgen så skickar de nog hem honom tidigare och lämnar över till vårt lasarett här hemma. De vill iallafall ha honom under uppsikt i ett par dygn. Mamma kunde inte nog berömma personalen på barnsjukhuset där han är. Hon sa att de blivit omhändertagna på ett helt fantastiskt sätt och det känns jättebra!

Sedan kan han ju inte åka bilen hem med mamma och Lasse utan får åka sjuktransport med flygplan. Jag antar att dom skickar med personal så att han kan få hjälp på planet om han tex behöver gå på toaletten eller något annat.

Önskar jag kunnat vara där hos honom.

Jag älskar dig Emil. Nu vill jag verkligen bara krama dig och vara nära dig. Du önskar nog bara att du kunde få vara kvar i stugan med mormor och Lasse, utan brutet ben och få fortsätta åka på skidorna som du tycker så mycket om.

Jag hoppas att du inte ska bli rädd för att åka skidor, efter det här.

Underligt nog så tecknade jag en kompletterande försäkring på hela familjen i onsdags, just för att den specifikt nämnde ersättning vid skidolyckor. Nu känns det väldigt vettigt! Men jag hoppades såklart att den inte skulle komma till användning.