Jag sms:ade maken nu och väntar nu på att telefonen ska ringa.
PANIK!
Nej vi har inte riktigt samma syn på sånt här!!!
(men jag VET att han vill ha en diskmaskin NÄSTAN lika mycket som jag så jag gör ju det här för hans skull oxå) :-)
Shit vad lång tid det tar för honom att ringa!
Fast hans mobil är ju kass så det tar ibland timmar innan han får mina sms. Fasen oxå... Glömde ju det!
Ååååhh vilken vånda!
Så alla som tänkt ge mig något i födelsedagspresent! Bidrag till avbetalningen med nån hundring så att jag slipper få spö av maken, hehe.
torsdag 29 oktober 2009
Om jag inte svarar i telefon imorgon...
...så är det för att maken har strypt mig, låst in mig, eller tagit ifrån mig telefon och dator.
Men jag handdiskar aldrig en pryl till i mitt liv! Det förpestar min arbetslöshet totalt ;-)
Denna anländer ikväll:
Men jag handdiskar aldrig en pryl till i mitt liv! Det förpestar min arbetslöshet totalt ;-)
Denna anländer ikväll:
En Bosch SGU56E12SKV, en riktigt underbar kompis!
Vet inte riktigt hur jag ska lägga fram det för maken, men han kan ju få öppna dörren när dom kommer och så kan jag liksom ropa SURPRISE! Eller nåt! Vad tror ni om det? Det kanske inte är det rätta?
Min nya baby. Jag älskar den redan!
Jag kan inte ens känna ångest över att ha köpt den på avbetalning. När man lider som jag så är avbetalning THA SHIT. Ja faktiskt!
Älskling jag fyller ju faktiskt 35 år på lördag! (försöker se gullig och sårbar ut så att du bara inte KAN bli arg).
Äh va f..n du vill ju oxå ha en diskmaskin! Är ju bara det att du inte klarar av att köpa saker, men DET gör jag! Jag är jättebra på det! ;-)
Nu leker livet!
Yey...
Me so HAPPY!!!! Tänker inte ens röra disken, den helt enorma i köket, för den ska min nya kompis få ta hand om ikväll, hihi.
onsdag 28 oktober 2009
Bilder på en stökig dotters verk...
...efter läggdags i ett tidigare välstädat rum.
Som synes sover hon på golvet under en egentillverkad sänghimmel. :-)
Jag fotograferade inte i hennes säng, eller i hennes bokhylla, vilket jag kanske borde ha gjort för att ni ska förstå.
Den fina ordningen i iallafall puts väck!
Hon hade även hunnit packa en ryggsäck full med leksaker och böcker och smutstvätt blandat med utklädningskläder och tomma toarullar osv.
Den gröna korgen man skymtar till vänster, ja den har hon hämtat in från lillebrors rum och använt som papperskorg.
Man hinner mycket efter att man stoppats om i sängen för natten!
Uppenbarligen!
Som synes sover hon på golvet under en egentillverkad sänghimmel. :-)
Jag fotograferade inte i hennes säng, eller i hennes bokhylla, vilket jag kanske borde ha gjort för att ni ska förstå.
Den fina ordningen i iallafall puts väck!
Hon hade även hunnit packa en ryggsäck full med leksaker och böcker och smutstvätt blandat med utklädningskläder och tomma toarullar osv.
Den gröna korgen man skymtar till vänster, ja den har hon hämtat in från lillebrors rum och använt som papperskorg.
Man hinner mycket efter att man stoppats om i sängen för natten!
Uppenbarligen!
En stökig dotter...
Novemberlov är härligt!
Ingen behöver väckas för att man ska passa tider, alla får sova så länge de vill, vilket självklart gläder mamman mest av alla.
Barnen stiger upp vid niotiden, sätter sig framför tv:n och försöker inte ens väcka mamman förrän framåt 10.30 då de börjar bli hungriga. Har de tur orkar den trötta mamman pallra sig upp och göra frukost, hehe white-trash-varning ;-)
Sen äter vi frukost, i lugn och ro, kokar ägg, lagar kaffe, gör goda mackor, myser, pratar och skrattar.
Men någonting har grumlat den mysiga stämningen lite, nej jag syftar inte på att fadern kommer hem på eftermiddagen, utan jag syftar på den otroligt stökiga dottern som verkar vara helt okapabel att städa sitt rum. Det är nästan lite hemskt att se henne när hon ska sätta igång. Hon klarar liksom inte av att hålla fast vid det hon gör. Hon börjar plocka lite och man tänker, vad bra och så går man därifrån för att bara någon minut senare höra att hon inte alls håller på att städa längre.
Så i måndags och tisdags har jag varit en tyrann. Ja, en riktigt elak mamma. Jag tog inget foto av hennes rum, men det borde jag ha gjort för ni skulle inte tro era ögon! Man såg inte golvet.
Om det vore så nån gång då och då så hade man kunnat ha överseende, men hon lyckas skapa denna oreda, detta kaos på bara 10 minuter!
Jag skickade upp henne på rummet på förmiddagen, hon var riktigt sur, arg, skrek, putade m underläppen, talade om för mig att jag världens dummaste, suraste mamma. Jahapp!
Sedan tillbringade hon första timmen med att skrika, demonstrativt, lite då och då när hon kom på att hon var arg, stundtals kasta något i golvet och vråla, aaaaahhhhrrrrrggggg, ungefär.
Efter att hon tröttnat på detta så satte hon igång och städade. Hon höll på i nästan en timme och kom sedan stolt och kallade på den arma modern som glatt och förväntansfullt följde med henne upp på rummet.
Det som mötte mig då var, ja, kaos, fortfarande...
I leksakslådan hade hon slängt allt skräp hon hittat tillsammans med smutstvätt och leksaker och saker som tillhörde båda bröderna och även modern, (saker som hon INTE fått lov att låna men som av någon underlig anledning ändå hittat till hennes rum).
Täcket hade hon bäddat underligt, så att det hängde ner och täckte hela utrymmet under sängen. Suspekt tycket modern och lyfte upp det.
Under sängen låg alla böcker, alla tidningar, alla bokmärken, lite mer smutstvätt, en spargris, en boll, en vävstol, 5 barbiedockor, en porslinsservis, ja jag skulle kunna fortsätta i oändlighet men orkar inte.
Jag satte mig ganska uppgivet på golvet med dottern och förklarade att det är jättebra att hon har börjat städa, men att det inte är riktigt färdigt än.
Dottern blev helt ifrån sig, grät och skrek och än en gång var jag den dummaste mamman i hela vida världen.
Jag sa till henne att hon kunde hämta en kasse och slänga allt skräp i och att hon kunde slänga ner smutstvätten i trappan, men resten kunde hon få göra nästa dag.
Dottern hämtade en kasse. Sur som ättika var hon. Hon blängde på modern och sa -Jag tänker flytta. Du är INTE min mamma.
Usch!
Hon slängde skräp i kassen och smutstvätt ner för trappan trots allt.
På kvällen lekte dottern i sitt rum så att rummet såg ungefär lika hemskt ut som när hon börjat på förmiddagen. Detta, precis efter att hon sagt att hon aldrig skulle stöka till sitt rum igen, -"det LOOOOVAR jag mamma, för jag vill aldrig städa så här mycket igen", lät det!
Nästa dag började det om...
Samma visa, skrik, gråt, kasta saker, vråla åt sin mamma, blänga, sura osv.
Men efter 2 timmar och ett mellanmål så blev hon färdig, med lite hjälp från sin betydligt mer organiserade lillebror och sin mycket ordentlige storebror (som hon bossade runt i rummet med hög och tydlig röst "-ta upp småsakerna Ivan, ställ böckerna i hyllan Emil"), ja suck!
Hon fick massor av boost och bekräftelse och var stolt som en tupp efteråt!
När dottern lade sig var det superfint i rummet. När maken gick upp för att lägga sig några timmar senare så ropade han på mig.
Jag gick upp, jag hämtade kameran...
Dottern har efter läggdags lyckats med detta! EFTER läggdags! Då hon inte ens FÅR leka!
Hon är makalös! Och så underbar :-)
Älskade flicka, du är verkligen unik och så go att vi nästan inte kan bli arga på dig trots att du är egensinnig, envis och en liten argbigga ibland.
Bilder kommer i nästa inlägg, för blogger.com flippar ut helt och gör mina inlägg helknasiga när jag lägger in bilder EFTER att jag skrivit.
Ingen behöver väckas för att man ska passa tider, alla får sova så länge de vill, vilket självklart gläder mamman mest av alla.
Barnen stiger upp vid niotiden, sätter sig framför tv:n och försöker inte ens väcka mamman förrän framåt 10.30 då de börjar bli hungriga. Har de tur orkar den trötta mamman pallra sig upp och göra frukost, hehe white-trash-varning ;-)
Sen äter vi frukost, i lugn och ro, kokar ägg, lagar kaffe, gör goda mackor, myser, pratar och skrattar.
Men någonting har grumlat den mysiga stämningen lite, nej jag syftar inte på att fadern kommer hem på eftermiddagen, utan jag syftar på den otroligt stökiga dottern som verkar vara helt okapabel att städa sitt rum. Det är nästan lite hemskt att se henne när hon ska sätta igång. Hon klarar liksom inte av att hålla fast vid det hon gör. Hon börjar plocka lite och man tänker, vad bra och så går man därifrån för att bara någon minut senare höra att hon inte alls håller på att städa längre.
Så i måndags och tisdags har jag varit en tyrann. Ja, en riktigt elak mamma. Jag tog inget foto av hennes rum, men det borde jag ha gjort för ni skulle inte tro era ögon! Man såg inte golvet.
Om det vore så nån gång då och då så hade man kunnat ha överseende, men hon lyckas skapa denna oreda, detta kaos på bara 10 minuter!
Jag skickade upp henne på rummet på förmiddagen, hon var riktigt sur, arg, skrek, putade m underläppen, talade om för mig att jag världens dummaste, suraste mamma. Jahapp!
Sedan tillbringade hon första timmen med att skrika, demonstrativt, lite då och då när hon kom på att hon var arg, stundtals kasta något i golvet och vråla, aaaaahhhhrrrrrggggg, ungefär.
Efter att hon tröttnat på detta så satte hon igång och städade. Hon höll på i nästan en timme och kom sedan stolt och kallade på den arma modern som glatt och förväntansfullt följde med henne upp på rummet.
Det som mötte mig då var, ja, kaos, fortfarande...
I leksakslådan hade hon slängt allt skräp hon hittat tillsammans med smutstvätt och leksaker och saker som tillhörde båda bröderna och även modern, (saker som hon INTE fått lov att låna men som av någon underlig anledning ändå hittat till hennes rum).
Täcket hade hon bäddat underligt, så att det hängde ner och täckte hela utrymmet under sängen. Suspekt tycket modern och lyfte upp det.
Under sängen låg alla böcker, alla tidningar, alla bokmärken, lite mer smutstvätt, en spargris, en boll, en vävstol, 5 barbiedockor, en porslinsservis, ja jag skulle kunna fortsätta i oändlighet men orkar inte.
Jag satte mig ganska uppgivet på golvet med dottern och förklarade att det är jättebra att hon har börjat städa, men att det inte är riktigt färdigt än.
Dottern blev helt ifrån sig, grät och skrek och än en gång var jag den dummaste mamman i hela vida världen.
Jag sa till henne att hon kunde hämta en kasse och slänga allt skräp i och att hon kunde slänga ner smutstvätten i trappan, men resten kunde hon få göra nästa dag.
Dottern hämtade en kasse. Sur som ättika var hon. Hon blängde på modern och sa -Jag tänker flytta. Du är INTE min mamma.
Usch!
Hon slängde skräp i kassen och smutstvätt ner för trappan trots allt.
På kvällen lekte dottern i sitt rum så att rummet såg ungefär lika hemskt ut som när hon börjat på förmiddagen. Detta, precis efter att hon sagt att hon aldrig skulle stöka till sitt rum igen, -"det LOOOOVAR jag mamma, för jag vill aldrig städa så här mycket igen", lät det!
Nästa dag började det om...
Samma visa, skrik, gråt, kasta saker, vråla åt sin mamma, blänga, sura osv.
Men efter 2 timmar och ett mellanmål så blev hon färdig, med lite hjälp från sin betydligt mer organiserade lillebror och sin mycket ordentlige storebror (som hon bossade runt i rummet med hög och tydlig röst "-ta upp småsakerna Ivan, ställ böckerna i hyllan Emil"), ja suck!
Hon fick massor av boost och bekräftelse och var stolt som en tupp efteråt!
När dottern lade sig var det superfint i rummet. När maken gick upp för att lägga sig några timmar senare så ropade han på mig.
Jag gick upp, jag hämtade kameran...
Dottern har efter läggdags lyckats med detta! EFTER läggdags! Då hon inte ens FÅR leka!
Hon är makalös! Och så underbar :-)
Älskade flicka, du är verkligen unik och så go att vi nästan inte kan bli arga på dig trots att du är egensinnig, envis och en liten argbigga ibland.
Bilder kommer i nästa inlägg, för blogger.com flippar ut helt och gör mina inlägg helknasiga när jag lägger in bilder EFTER att jag skrivit.
lördag 24 oktober 2009
Nya smycken...
på www.alltsomglimmar.blogg.se
Angående tävlingen för ett tag sedan så har vi fortfarande inte bestämt oss. Bara så ni inte tror att det har glömts bort :-)
Angående tävlingen för ett tag sedan så har vi fortfarande inte bestämt oss. Bara så ni inte tror att det har glömts bort :-)
fredag 23 oktober 2009
Äntligen helg...
1,5 kilo oxbringa, puttrar på spisen, på låg värme, tillsammans med lök, purjo, palsternacka, lagerblad, morötter och vitpeppar. Till detta blir det kokt potatis, morötter och pepparrotssås.
Svensk husmanskost så här på en fredag alltså.
Tack alla söta för de fina kommentarerna efter mitt inlägg om sundare leverne. Vissa dagar är man verkligen låg medans andra känns ok. Hur som helst så är det ju ett problem som har massor av bakomliggande orsaker som flera av er nämnde. Det vet jag. Svårt att veta var man börjar bara och hur!
Igår var vi hos min väninna som precis fått en liten pojke. Barnen var väldigt avvaktande och "blyga" inför det nya lilla livet. Dottern vågade efter ett tag röra den lille och satt sedan och klappade honom så fint och höll hans lilla hand. Han är ruskigt, nästan overkligt söt!
Imorgon, ska de små, efter många om och men, efter massor av research och massor av velande från vår sida, faktiskt ta vaccinet mot nya influensan. Äldste sonen tar det v.45. Vi får väl ta det efter v.46 om jag förstått rätt.
Jag är fortfarande kluven och jag hoppas av hela mitt hjärta att detta inte är ett beslut man får ångra senare i livet.
På kvällen sen är vi bortbjudna till vänner på middag. Ska bli jättemysigt. Så jag hoppas på få biverkningar, ja, helst inga alls. Håll tummarna för att det går bra.
Nu ska jag hämta mina underbara barn, ta bussen ner till stan och hyra film till kvällens fredagsmysande. Om de inte bråkar allt för mycket så kanske vi även kan gå och köpa något till minsta lilla kusinflickan. Men just klädaffärer med alla barnen är något jag drar mig för. Sist var det INTE en rolig upplevelse.
Over and out...
tisdag 20 oktober 2009
Frukost i bilder...
Sallad bestående utav, ruccola, avocado, gurka, cocktailtomater, gul paprika, rödlök , fetaost och pesto! Gott gott...
Sundare liv?
De senaste åren har min vikt pendlat något helt vansinnigt. Eller pendlat och pendlat, jag har legat minst 20 kg över min idealvikt hela tiden men den har pendlat mellan att ligga 20 kg över eller 35-40 kg över!
Ja ni fattar!
Skoj är det ju inte och jag känner ju inte ens igen min egen kropps viktmönster sedan de förbaskade minipillren som utlöste detta underliga fenomen, att gå upp i vikt utan att ens "förtjäna" det.
Det svåra är att ju mer man väger desto svårare är det att gå ner har jag upptäckt och kilona letar sig tillbaka vid minsta lilla snedsteg i dieten.
Jag går upp så sanslöst lätt och har så oerhört svårt att få bort minsta gram. Så har det ju aldrig tidigare i mitt liv varit. Om jag bara ansträngde mig lite och gav mig f..n på att gå ner så tog det inte lång tid att nå målet.
Jag lyckades aldrig gå upp i vikt på det här viset heller, HUR JAG ÄN ÅT, det var verkligen inte ens möjligt.
Min vikt har genom tiderna sett ut så här:
16 år: 47 kg
19 år: 70 kg (med en kort kort period där jag t.om var uppe på 74 kg för att jag mådde riktigt dåligt och tröståt, vilket är typiskt mig)
23 år: 63 kg
24 år: Graviditet 1, gick upp 13 kg, gick ner 18 direkt efteråt.
25-29år: 57-61 kg i 5 år efter första barnet.
29 år: Graviditet 2, upp 35 kg, lyckades gå ner till 72 på tre månader
30 år: Graviditet 3, när tvåan var 3 månader, upp 30 kg + de 7 som fanns kvar sedan förra graviditeten.
31 år: Ner till 70 efter barn nr 3, på endast ett par månader med hjälp av helt vanlig kost och lite promenader. Undvek bara onyttigheter.
31 år: Började med minipiller... Gick på fyra månader upp 27 kg
När jag kom till min BM efter 6 månader med minipiller då jag mådde apa, fick nog en riktig depp har jag insett efteråt och hon såg mig så fick hon en chock. Hon sa till mig att genast sluta med pillren.
En av biverkningarna på dessa piller var "ändrad ämnesomsättning". NO SHIT! Jag frågade om min ämnesomsättning skulle bli till sitt normala igen när jag slutat, men det trodde hon tyvärr inte sa hon med beklagande röst.
Så dessa 27-35 kg har jag kämpat med sen dess...
Spelar ingen roll vad jag gör och motivationen går inte att frammana när inget händer så jag tröstäter!
Jag VET att det är korkat och jag vet att det gör saken värre men det är det spelar liksom ingen roll!
Lyckades med hjälp av Cambridge (470 kcal om dagen och ja, jag är jättemedveten om att det är på tok för lite) och långa, riktigt snabba promenader nästan varje dag gå ner till 78 då vi gifte oss, men var ju på tok för fet då oxå med tanke på att min idealvikt är 63 kg. Men så fort bröllopet var över så började jag äta vanlig mat och promenera mindre, även om jag faktiskt fortsatte ett tag och 2 månader senare så hade jag gått upp 17 kg.
Inför semestern då vi skulle till Mallorca lyckades jag gå ner 6 kg. Det tog flera månader, under vilka jag inte unnade mig NÅGONTING ÖVERHUVUDTAGET utan var supersträng mot mig själv, vilket är så fruktansvärt jobbigt och inte håller i längden. Dessa kilon + 2 till fick jag tillbaka under denna enda semestervecka och då frossade vi inte ens, eller åt sötsaker varje dag, utan jag åt god mat, drack öl eller vin till maten och åt ca 4 glassar under veckan.
Ska man verkligen inte kunna det på semestern utan att gå upp TIO kilo!
Visst är detta sjukt?
Kan det vara normalt att plötsligt, efter att ha kunna äta normalt hela sitt liv, och till och med "frossa" i perioder, utan att gå upp i vikt, inte kunna titta på något gott utan att gå upp jättemycket.
Och varför är man så störd att man TRÖSTÄTER för att man är fet? Kan någon förklara det för mig för jag är så jä..la trött på mig själv.
Så fort jag försöker gå ner i vikt så rör sig vågen kanske 2 kilo relativt normalfort neråt, och det är ju bara vätska, men sedan?! Sedan händer inte mer. Jag är superduktig, står emot allt, rör mig mer än jag brukar och vågen rör sig inte nämnvärt. Efter att det varit så ett tag så ger jag upp. Då orkar jag inte mer. Blir så fruktansvärt ledsen, för inuti den här feta jä..la kroppen är jag fortfarande smal. DETTA ÄR INTE JAG!
Jag vaknar fortfarande på morgnarna och tror att jag är smal och nätt för att fort inse att så inte är fallet och det gör mig gråtfärdig varje dag!
Jag är ett omvänt anorexiafall!
Jag orkar verkligen inte ta itu med det för jag vet att jag bara blir så nedslagen. Jag vet att jag borde röra mig mer men orken, motivationen, den finns inte. För det tar sån tid, det är för svårt, det händer inget, jag har försökt med allt, jag har verkligen ansträngt mig, mer än någon vet.
Men när jag vet att allt kommer tillbaka, hur fort som helst, bara jag får minsta återfall/gör minsta felsteg, då tappar man all sug!
Sedan hade jag verkligen önskat mer uppbackning, mer stöttning, mer "beröm" när man verkligen anstränger sig istället för att få höra "jaja jag vet ju att du ändå sabbar det så du kan lika gärna skita i det".
Idag har jag börjat dagen med sallad, jag har inte haft socker i kaffet på morgonen, vilket är det värsta jag vet, kaffe utan socker, så det vet jag att jag inte fixar, och sötningsmedel spyr jag på.
Men ändå...
Jag drömmer varenda sekund om att få vara smal igen. Har alla mina favoritjeans kvar... Ett par har 27 i midjan om jag inte minns fel. Nu har jag väl säkert 40, har ingen aning men jag har strl 50 i kläder mot 38 som jag hade tidigare!
Allt mitt självförtroende har försvunnit i takt med att fettet lagt sig runt kroppen. Tänk att det har så jä..la stor betydelse. Mardrömmen är att möta folk som känt mig "tidigare", typ klasskompisar osv, på stan. Ser jag nån jag känner så gömmer jag mig, går åt andra hållet.
Varför är FETMA förknippat med så mycket SKAM?
Om jag varit rik så hade jag haft personlig tränare, eget gym, personlig dietist, personlig kock, personlig coach.
Jag hade sett ut som freakin´Jennifer Aniston, var så säker.
Men nu är jag ju en fattig, misslyckad, lågavlönad socionom som för tillfället är arbetslös!
Ja, jag GNÄLLER BIG TIME idag, för jag känner redan nu paniken över att jag är livrädd att inte palla äta bra så att jag kan gå ner åtminstone några kilo, som jag ju redan nu vet, kommer tillbaka så fort jag tar en macka!
Det är f..n inte kul. Det är inget liv.
Jag läser om GBP och inser att jag faktiskt skulle kunna göra detta. Jag är kvalificerad för det nu. Så jä..la illa är det faktiskt.
Det hade räddat mig, det hade gjort att jag inte ens HADE KUNNAT HA DÅLIGA VANOR, vilket väl egentligen är vad jag verkligen hade behövt. Fett- och socker ANTABUS för resten av livet och jag hade sluppit föra över dåliga vanor och tröstätarbeteende på mina barn.
Men jag är så rädd för att bli sövd, så jä..la rädd för att bli opererad och det FINNS ju alltid någon som dör på op-bordet. Varför skulle inte den personen kunna vara jag?
Jag VÅGAR inte... även om jag vet att det troligtvis vore det absolut bästa för mig.
Så som jag mår när jag är fet är f..n inte något jag unnar NÅGON.
Det är ett I-landsproblem, verkligen men det påverkar allt annat. En del av mig är livrädd för att bli kallad på en anställningsintervju för jag klarar inte av att framhäva mig själv när det enda jag tänker på är "shit dom tänker, f..n vad fet hon är" hela tiden. Hela självförtroendet tas över utav vetskapen att man är fet och när man är fet så är man misslyckad!
Jag säger inte att det är så, jag VET ju rent intellekutellt att det inte är så och jag skulle själv aldrig nånsin tänka så om någon som är överviktig, men det är så jag tänker om mig själv! Man dömer sig själv på tok för hårt. Så är det väl?
Jag måste gå ner 30 kg om jag ska må bra i mitt psyke, gärna 35 till och med.
Någon som har något bra tips. Hur ska jag motivera mig själv. Har försökt med delmål, belöningar, scheman osv, men när själva LIVET kommer ivägen och skapar tröstätningssituationer hela tiden och man är en jä..la tröstätare, VAD F...N GÖR MAN DÅ?
Vet ni att det första jag tänker när jag vaknar på morgonen är vad jag ska få äta under dagen?
Att det jag längtar efter hela dagen är att alla ska gå och lägga sig så att jag kan få äta mitt tröstgodis/choklad/glass...
Att jag GÖMMER det så att ingen ska hitta det, för att jag skäms/inte orkar höra en massa klagomål från andra om vad jag äter, vilket får mig att må ännu sämre och resulterar i ännu mer tröstätarbehov.
Att jag är en KNARKARE när det gäller sötsaker men ändå inte kan tänka mig ett liv utan socker, som andra som utesluter det ur sin kost.
Att jag önskar att jag inte var så rädd för op, så jag orkade söka hjälp!
Att jag faktiskt inte fattar att jag ens har kunnat gå upp så här mycket för jag var ju SMAL och så jä..la nöjd med mig själv.
Att jag inte har några som helst problem att hålla vikten om jag väl ÄR smal eftersom jag då har något att kämpa för redan.
Att jag inte fattar hur man rent intelligensmässigt kan fatta exakt vad som bör göras men att man i praktiken inte klarar av det!
Detta var ett desperat inlägg som troligtvis avslöjade mer om mig än jag önskat, men så här ser det ut.
De senaste åren i mitt liv så har fetman speglat sig i allt jag gjort, hela mitt beteende, mitt självförtroende, allt... Jag är så IN I BÄNGEN trött på det. Jag har f..n blivit en helt annan person pga att jag SKÄMS ÖVER ATT VARA FET.
Ni som varit/är feta vet troligtvis exakt vad jag pratar om. Men jag tror i ärlighetens namn inte att någon annan kan förstå. För kommentarer som "ja men rör på dig mer, motionera, ät bättre, det tar bara lite tid" dom räcker liksom inte långt.
KBT kanske vore något, än en gång, OM JAG HAFT PENGAR och kunnat ha råd med hjälp den vägen.
Slut på detta deppinlägg...
Nu ska jag ta lite mer sallad, för inte f..n blir jag mätt på sallad. Lär väl äta hela skålen som skulle räcka hela dagen!
Hej så länge från en mycket bitter tröstätare som inte orkar vara fet mer.
Ja ni fattar!
Skoj är det ju inte och jag känner ju inte ens igen min egen kropps viktmönster sedan de förbaskade minipillren som utlöste detta underliga fenomen, att gå upp i vikt utan att ens "förtjäna" det.
Det svåra är att ju mer man väger desto svårare är det att gå ner har jag upptäckt och kilona letar sig tillbaka vid minsta lilla snedsteg i dieten.
Jag går upp så sanslöst lätt och har så oerhört svårt att få bort minsta gram. Så har det ju aldrig tidigare i mitt liv varit. Om jag bara ansträngde mig lite och gav mig f..n på att gå ner så tog det inte lång tid att nå målet.
Jag lyckades aldrig gå upp i vikt på det här viset heller, HUR JAG ÄN ÅT, det var verkligen inte ens möjligt.
Min vikt har genom tiderna sett ut så här:
16 år: 47 kg
19 år: 70 kg (med en kort kort period där jag t.om var uppe på 74 kg för att jag mådde riktigt dåligt och tröståt, vilket är typiskt mig)
23 år: 63 kg
24 år: Graviditet 1, gick upp 13 kg, gick ner 18 direkt efteråt.
25-29år: 57-61 kg i 5 år efter första barnet.
29 år: Graviditet 2, upp 35 kg, lyckades gå ner till 72 på tre månader
30 år: Graviditet 3, när tvåan var 3 månader, upp 30 kg + de 7 som fanns kvar sedan förra graviditeten.
31 år: Ner till 70 efter barn nr 3, på endast ett par månader med hjälp av helt vanlig kost och lite promenader. Undvek bara onyttigheter.
31 år: Började med minipiller... Gick på fyra månader upp 27 kg
När jag kom till min BM efter 6 månader med minipiller då jag mådde apa, fick nog en riktig depp har jag insett efteråt och hon såg mig så fick hon en chock. Hon sa till mig att genast sluta med pillren.
En av biverkningarna på dessa piller var "ändrad ämnesomsättning". NO SHIT! Jag frågade om min ämnesomsättning skulle bli till sitt normala igen när jag slutat, men det trodde hon tyvärr inte sa hon med beklagande röst.
Så dessa 27-35 kg har jag kämpat med sen dess...
Spelar ingen roll vad jag gör och motivationen går inte att frammana när inget händer så jag tröstäter!
Jag VET att det är korkat och jag vet att det gör saken värre men det är det spelar liksom ingen roll!
Lyckades med hjälp av Cambridge (470 kcal om dagen och ja, jag är jättemedveten om att det är på tok för lite) och långa, riktigt snabba promenader nästan varje dag gå ner till 78 då vi gifte oss, men var ju på tok för fet då oxå med tanke på att min idealvikt är 63 kg. Men så fort bröllopet var över så började jag äta vanlig mat och promenera mindre, även om jag faktiskt fortsatte ett tag och 2 månader senare så hade jag gått upp 17 kg.
Inför semestern då vi skulle till Mallorca lyckades jag gå ner 6 kg. Det tog flera månader, under vilka jag inte unnade mig NÅGONTING ÖVERHUVUDTAGET utan var supersträng mot mig själv, vilket är så fruktansvärt jobbigt och inte håller i längden. Dessa kilon + 2 till fick jag tillbaka under denna enda semestervecka och då frossade vi inte ens, eller åt sötsaker varje dag, utan jag åt god mat, drack öl eller vin till maten och åt ca 4 glassar under veckan.
Ska man verkligen inte kunna det på semestern utan att gå upp TIO kilo!
Visst är detta sjukt?
Kan det vara normalt att plötsligt, efter att ha kunna äta normalt hela sitt liv, och till och med "frossa" i perioder, utan att gå upp i vikt, inte kunna titta på något gott utan att gå upp jättemycket.
Och varför är man så störd att man TRÖSTÄTER för att man är fet? Kan någon förklara det för mig för jag är så jä..la trött på mig själv.
Så fort jag försöker gå ner i vikt så rör sig vågen kanske 2 kilo relativt normalfort neråt, och det är ju bara vätska, men sedan?! Sedan händer inte mer. Jag är superduktig, står emot allt, rör mig mer än jag brukar och vågen rör sig inte nämnvärt. Efter att det varit så ett tag så ger jag upp. Då orkar jag inte mer. Blir så fruktansvärt ledsen, för inuti den här feta jä..la kroppen är jag fortfarande smal. DETTA ÄR INTE JAG!
Jag vaknar fortfarande på morgnarna och tror att jag är smal och nätt för att fort inse att så inte är fallet och det gör mig gråtfärdig varje dag!
Jag är ett omvänt anorexiafall!
Jag orkar verkligen inte ta itu med det för jag vet att jag bara blir så nedslagen. Jag vet att jag borde röra mig mer men orken, motivationen, den finns inte. För det tar sån tid, det är för svårt, det händer inget, jag har försökt med allt, jag har verkligen ansträngt mig, mer än någon vet.
Men när jag vet att allt kommer tillbaka, hur fort som helst, bara jag får minsta återfall/gör minsta felsteg, då tappar man all sug!
Sedan hade jag verkligen önskat mer uppbackning, mer stöttning, mer "beröm" när man verkligen anstränger sig istället för att få höra "jaja jag vet ju att du ändå sabbar det så du kan lika gärna skita i det".
Idag har jag börjat dagen med sallad, jag har inte haft socker i kaffet på morgonen, vilket är det värsta jag vet, kaffe utan socker, så det vet jag att jag inte fixar, och sötningsmedel spyr jag på.
Men ändå...
Jag drömmer varenda sekund om att få vara smal igen. Har alla mina favoritjeans kvar... Ett par har 27 i midjan om jag inte minns fel. Nu har jag väl säkert 40, har ingen aning men jag har strl 50 i kläder mot 38 som jag hade tidigare!
Allt mitt självförtroende har försvunnit i takt med att fettet lagt sig runt kroppen. Tänk att det har så jä..la stor betydelse. Mardrömmen är att möta folk som känt mig "tidigare", typ klasskompisar osv, på stan. Ser jag nån jag känner så gömmer jag mig, går åt andra hållet.
Varför är FETMA förknippat med så mycket SKAM?
Om jag varit rik så hade jag haft personlig tränare, eget gym, personlig dietist, personlig kock, personlig coach.
Jag hade sett ut som freakin´Jennifer Aniston, var så säker.
Men nu är jag ju en fattig, misslyckad, lågavlönad socionom som för tillfället är arbetslös!
Ja, jag GNÄLLER BIG TIME idag, för jag känner redan nu paniken över att jag är livrädd att inte palla äta bra så att jag kan gå ner åtminstone några kilo, som jag ju redan nu vet, kommer tillbaka så fort jag tar en macka!
Det är f..n inte kul. Det är inget liv.
Jag läser om GBP och inser att jag faktiskt skulle kunna göra detta. Jag är kvalificerad för det nu. Så jä..la illa är det faktiskt.
Det hade räddat mig, det hade gjort att jag inte ens HADE KUNNAT HA DÅLIGA VANOR, vilket väl egentligen är vad jag verkligen hade behövt. Fett- och socker ANTABUS för resten av livet och jag hade sluppit föra över dåliga vanor och tröstätarbeteende på mina barn.
Men jag är så rädd för att bli sövd, så jä..la rädd för att bli opererad och det FINNS ju alltid någon som dör på op-bordet. Varför skulle inte den personen kunna vara jag?
Jag VÅGAR inte... även om jag vet att det troligtvis vore det absolut bästa för mig.
Så som jag mår när jag är fet är f..n inte något jag unnar NÅGON.
Det är ett I-landsproblem, verkligen men det påverkar allt annat. En del av mig är livrädd för att bli kallad på en anställningsintervju för jag klarar inte av att framhäva mig själv när det enda jag tänker på är "shit dom tänker, f..n vad fet hon är" hela tiden. Hela självförtroendet tas över utav vetskapen att man är fet och när man är fet så är man misslyckad!
Jag säger inte att det är så, jag VET ju rent intellekutellt att det inte är så och jag skulle själv aldrig nånsin tänka så om någon som är överviktig, men det är så jag tänker om mig själv! Man dömer sig själv på tok för hårt. Så är det väl?
Jag måste gå ner 30 kg om jag ska må bra i mitt psyke, gärna 35 till och med.
Någon som har något bra tips. Hur ska jag motivera mig själv. Har försökt med delmål, belöningar, scheman osv, men när själva LIVET kommer ivägen och skapar tröstätningssituationer hela tiden och man är en jä..la tröstätare, VAD F...N GÖR MAN DÅ?
Vet ni att det första jag tänker när jag vaknar på morgonen är vad jag ska få äta under dagen?
Att det jag längtar efter hela dagen är att alla ska gå och lägga sig så att jag kan få äta mitt tröstgodis/choklad/glass...
Att jag GÖMMER det så att ingen ska hitta det, för att jag skäms/inte orkar höra en massa klagomål från andra om vad jag äter, vilket får mig att må ännu sämre och resulterar i ännu mer tröstätarbehov.
Att jag är en KNARKARE när det gäller sötsaker men ändå inte kan tänka mig ett liv utan socker, som andra som utesluter det ur sin kost.
Att jag önskar att jag inte var så rädd för op, så jag orkade söka hjälp!
Att jag faktiskt inte fattar att jag ens har kunnat gå upp så här mycket för jag var ju SMAL och så jä..la nöjd med mig själv.
Att jag inte har några som helst problem att hålla vikten om jag väl ÄR smal eftersom jag då har något att kämpa för redan.
Att jag inte fattar hur man rent intelligensmässigt kan fatta exakt vad som bör göras men att man i praktiken inte klarar av det!
Detta var ett desperat inlägg som troligtvis avslöjade mer om mig än jag önskat, men så här ser det ut.
De senaste åren i mitt liv så har fetman speglat sig i allt jag gjort, hela mitt beteende, mitt självförtroende, allt... Jag är så IN I BÄNGEN trött på det. Jag har f..n blivit en helt annan person pga att jag SKÄMS ÖVER ATT VARA FET.
Ni som varit/är feta vet troligtvis exakt vad jag pratar om. Men jag tror i ärlighetens namn inte att någon annan kan förstå. För kommentarer som "ja men rör på dig mer, motionera, ät bättre, det tar bara lite tid" dom räcker liksom inte långt.
KBT kanske vore något, än en gång, OM JAG HAFT PENGAR och kunnat ha råd med hjälp den vägen.
Slut på detta deppinlägg...
Nu ska jag ta lite mer sallad, för inte f..n blir jag mätt på sallad. Lär väl äta hela skålen som skulle räcka hela dagen!
Hej så länge från en mycket bitter tröstätare som inte orkar vara fet mer.
måndag 19 oktober 2009
Dagisfoton...
...är alltid lika roligt att få hem i brevlådan, innan man ska betala dem såklart. Dottern såg brevbäraren från lillprinsens sovrumsfönster och rusade ut och fick posten i famnen.
Tyvärr kom inte lillprinsens foton, utan bara äldstingens och dotterns.
(observera att dom har navel! :-)
Tyvärr kom inte lillprinsens foton, utan bara äldstingens och dotterns.
Har fotograferat dem då skrivaren/kopiatorn/scannern är sönder...
Jag har så sanslöst fina barn! :-)
Eftersom lillprinsens foton saknas här så bjuder jag istället på två av hans underbara gubbar. Man skulle kunna tro att de har drabbats av SVINinfluensan ;-)
(observera att dom har navel! :-)Smygtitt...
De nya bebisarna i våra liv ser ni här:
Flickkusinen har vi ännu inte fått träffa då det är besöksförbud på patienthotellet pga nya influensan, men vi längtar efter att få se henne live :-) (och jag längtar efter att shoppa flickkläder ;-)
Min bästa väninnas son som igår blev två veckor. Underbar! Honom har jag sett i verkligheten och måste säga att han är något av det sötaste jag sett.
Och så lilla flickkusinen som föddes igår. I en syskonskara utav tidigare fyra tjejor så blev hon den femte. Så fin!
Här håller vi oss till ett och samma kön. Det verkar ju som sagt vara vinnande koncept.
Flickkusinen har vi ännu inte fått träffa då det är besöksförbud på patienthotellet pga nya influensan, men vi längtar efter att få se henne live :-) (och jag längtar efter att shoppa flickkläder ;-)
Tack Julia för bilden!
Mysdag med de små...
Inatt var jag uppe alldeles för länge så kl. 3.45 ringde jag till dagis, spelade in ett meddelande där jag berättade att jag har barnen hemma idag och har en mysdag med dem. Det är ju delvis sant, för vi har mysigt, men delvis även för att jag insåg att det inte är en chans att jag orkar stiga upp och göra mig iordning tidigt nog för att vara på dagis kl.9.
Vi har haft lite "bråk" och strul med en dagisfröken som tycker att det är viktigare att barnen är med på allting i förskolan, dvs infinner sig prick kl.9, än att de har mysiga, lugna morgnar med sin FÖRÄLDER. Ni vet en sån där människa som tycker synd om sig själv i alla situationer och som frossar i att ge dåligt samvete. Hon har sagt helt vansinnig saker och jag har varit riktigt arg faktiskt.
Nu måste jag berätta om en konversation jag och barnen hade idag vid frukostbordet. Jag vet inte riktigt hur vi kom in på det men vi pratade om att det faktiskt finns människor som inte kan se. Människor som är blinda.
Jag säger -De kan inte se sin mamma och sin pappa, sina syskon eller hur vackert det är ute. Barnen reagerar inte nämnvärt.
Jag fortsätter -De kan inte se sina leksaker, varpå ett högt flämtande kommer från dottern och hon ser chockerad ut med uppspärrade ögon och munnen vidöppen.
Hennes kommentar när hon samlat sig låter så här.
-Nej så hemskt, dom kan inte se allt fint som man kan köpa!!!
Hon verkar tänka på detta en lång stund, medan jag inte vet om jag ska skratta eller gråta utan döljer i princip hela ansiktet bakom min enorma morgonmugg.
Shit, jag har skapat ett monster!
Vi har haft lite "bråk" och strul med en dagisfröken som tycker att det är viktigare att barnen är med på allting i förskolan, dvs infinner sig prick kl.9, än att de har mysiga, lugna morgnar med sin FÖRÄLDER. Ni vet en sån där människa som tycker synd om sig själv i alla situationer och som frossar i att ge dåligt samvete. Hon har sagt helt vansinnig saker och jag har varit riktigt arg faktiskt.
Nu måste jag berätta om en konversation jag och barnen hade idag vid frukostbordet. Jag vet inte riktigt hur vi kom in på det men vi pratade om att det faktiskt finns människor som inte kan se. Människor som är blinda.
Jag säger -De kan inte se sin mamma och sin pappa, sina syskon eller hur vackert det är ute. Barnen reagerar inte nämnvärt.
Jag fortsätter -De kan inte se sina leksaker, varpå ett högt flämtande kommer från dottern och hon ser chockerad ut med uppspärrade ögon och munnen vidöppen.
Hennes kommentar när hon samlat sig låter så här.
-Nej så hemskt, dom kan inte se allt fint som man kan köpa!!!
Hon verkar tänka på detta en lång stund, medan jag inte vet om jag ska skratta eller gråta utan döljer i princip hela ansiktet bakom min enorma morgonmugg.
Shit, jag har skapat ett monster!
söndag 18 oktober 2009
Bloggtorka...
Lite bloggtorka hos mig just nu, så här kommer en resumé från helgen.
I fredags tillbringade jag 3 timmar med att göra öländska kroppkakor, vilket resulterade i att mina händer, som inte tål potatisstärkelse eller vatten så bra vid den här tiden på året, såg ut som f..n, svullnade upp till oigenkännelighet och att jag dessutom körde handen rakt in i en kniv som låg i diskhon så att jag fick ett djupt jack i lillfingret och tyckte oändligt synd om mig själv. Ännu värre blir det när man lever med någon som faktiskt inte har minsta lilla "tröst"-gen i sig. Men det är en annan historia, som faktiskt är så sanlös att den passar göra ett litet skämtinlägg om någon gång längre fram.
Efter att ha kämpat som en galning med de förbaskade kroppkakorna, följt recept till punkt och pricka så blir dom ändå inte bra.
Jag åt fem stycken... Med lingon och grädde blev det mums ändå, men maken rynkade på näsan. Barnen gjorde stora ögon, ännu värre grimaser och lillprinsen sa med darr på rösten -Mamma, lova att vi aldrig har den här maten igen.
Så mycket för mina ansträngningar!
Igårkväll bakade jag grahamsbullar... Så gott! Lät en påse ligga framme till frukosten idag. Ser direkt på maken att han inte gillar dem. Frågar honom om han inte tycker de är goda varpå han svarar att han har svårt att tugga ner torvbullar!
Dottern och minstingen säger, fyyy så äckligt och äldste sonen trycker i sig två för att han är så grymt snäll.
Jag tyckte dom var goda, men dom bakades på mjölk och då blir dom ju för bövelen torra på bara några timmar. Ta extra smör på säger jag ;-)
Obs! Ännu en gång följde jag receptet till punkt och pricka, förutom att jag lät degen jäsa dubbelt så länge som den skulle för att jag glömde bort den.
Jag har alltid tyckt jag lagar god mat, att jag bakar gott bröd, goda kakor men den här helgen har gjort att jag nästan känner att jag ska gå i pension som mamma och hustru. Så mycket klagomål gör inte precis att man har lust att anstränga sig vidare!
Kranen i köket har maken slagit sönder. Han blev arg på den!
Fascinerande!
Ungefär så som han gjorde med handfatet där vi bodde för något år sedan. Han tyckte troligtvis att ett porslinshandfat med ett stort hål i är ett "fashionstatement". Köket är alltså nu ännu mer fallfärdigt än tidigare och jag lyckas inte sätta på vattnet utan hjälp. Yipiieee!
Igår hade vi besök utav min syster och hennes barn. Alla ungarna lekte, vi drack kaffe, åt godis och snackade skit och vi åt stekt fläsk med potatis och löksås. Mums! Efter middagen somnade jag när jag och syrran låg i våra sängar och pratade, så jag missade helt att säga hejdå när dom gick. Vilken värdinna man är ;-)
Vi hade även besök utav en väninna till mig och hennes dotter som är lika gammal som Alice. De lekte och hade roligt i flera timmar.
Och den roligaste nyheten av alla!!!
IDAG FICK BARNEN EN NY LITEN KUSIN!
Det blev en liten tjej! Varför ändra på ett vinnande koncept! Makens storasyster är nu stolt mamma till inte mindre än FEM UNDERBARA TJEJER!
Stort grattis säger vi!
:-)
I fredags tillbringade jag 3 timmar med att göra öländska kroppkakor, vilket resulterade i att mina händer, som inte tål potatisstärkelse eller vatten så bra vid den här tiden på året, såg ut som f..n, svullnade upp till oigenkännelighet och att jag dessutom körde handen rakt in i en kniv som låg i diskhon så att jag fick ett djupt jack i lillfingret och tyckte oändligt synd om mig själv. Ännu värre blir det när man lever med någon som faktiskt inte har minsta lilla "tröst"-gen i sig. Men det är en annan historia, som faktiskt är så sanlös att den passar göra ett litet skämtinlägg om någon gång längre fram.
Efter att ha kämpat som en galning med de förbaskade kroppkakorna, följt recept till punkt och pricka så blir dom ändå inte bra.
Jag åt fem stycken... Med lingon och grädde blev det mums ändå, men maken rynkade på näsan. Barnen gjorde stora ögon, ännu värre grimaser och lillprinsen sa med darr på rösten -Mamma, lova att vi aldrig har den här maten igen.
Så mycket för mina ansträngningar!
Igårkväll bakade jag grahamsbullar... Så gott! Lät en påse ligga framme till frukosten idag. Ser direkt på maken att han inte gillar dem. Frågar honom om han inte tycker de är goda varpå han svarar att han har svårt att tugga ner torvbullar!
Dottern och minstingen säger, fyyy så äckligt och äldste sonen trycker i sig två för att han är så grymt snäll.
Jag tyckte dom var goda, men dom bakades på mjölk och då blir dom ju för bövelen torra på bara några timmar. Ta extra smör på säger jag ;-)
Obs! Ännu en gång följde jag receptet till punkt och pricka, förutom att jag lät degen jäsa dubbelt så länge som den skulle för att jag glömde bort den.
Jag har alltid tyckt jag lagar god mat, att jag bakar gott bröd, goda kakor men den här helgen har gjort att jag nästan känner att jag ska gå i pension som mamma och hustru. Så mycket klagomål gör inte precis att man har lust att anstränga sig vidare!
Kranen i köket har maken slagit sönder. Han blev arg på den!
Fascinerande!
Ungefär så som han gjorde med handfatet där vi bodde för något år sedan. Han tyckte troligtvis att ett porslinshandfat med ett stort hål i är ett "fashionstatement". Köket är alltså nu ännu mer fallfärdigt än tidigare och jag lyckas inte sätta på vattnet utan hjälp. Yipiieee!
Igår hade vi besök utav min syster och hennes barn. Alla ungarna lekte, vi drack kaffe, åt godis och snackade skit och vi åt stekt fläsk med potatis och löksås. Mums! Efter middagen somnade jag när jag och syrran låg i våra sängar och pratade, så jag missade helt att säga hejdå när dom gick. Vilken värdinna man är ;-)
Vi hade även besök utav en väninna till mig och hennes dotter som är lika gammal som Alice. De lekte och hade roligt i flera timmar.
Och den roligaste nyheten av alla!!!
IDAG FICK BARNEN EN NY LITEN KUSIN!
Det blev en liten tjej! Varför ändra på ett vinnande koncept! Makens storasyster är nu stolt mamma till inte mindre än FEM UNDERBARA TJEJER!
Stort grattis säger vi!
:-)
tisdag 13 oktober 2009
En hel massa frågor...
I brist på annat vettigt att göra så snor jag denna från Johanna!
[ SENASTE ]
1. Kompis du träffade: Anna och hennes son Fabian
2. Personen du pratade med: Daniel (maken)
3. Du fick SMS av: Bitte
4. Du kramade: Äldste sonen
[ IDAG ]
5. Kläder: Randiga trosor, randiga strumpor, vit BH och mossgrön, lång-t-shirt. (tidigare även svarta jeans)
6. Bättre än igår: Middagen! Igår lagade jag middag, idag maken, hehe.
[ IMORGON ]
7. Är det: Den första dagen i resten av mitt liv ;-) Det är tisdag.
8. Planer: Ta mig till stan för att införskaffa skor och jackor till barnen
9. Något tråkigt som händer imorgon: Att jag måste åka ner till stan!
[ FAVORIT ]
10. Nummer: 6 och 9
Färg: Beror mycket på humör och årstid. Just nu mycket höstiga färger.
12. Årstid: Vår och höst
13. Saknar du någon? Inte just för tillfället! Men jag saknar min mormor.
14. Humör för tillfället? Mycket bra, men lite trött.
[ FRÅGOR & SVAR ]
15. Det första du gjorde idag: Snoozade i en timme...
16. Vad åt du sist? Turkisk peppar
17. Vad irriterar du dig på? Trångsynthet och muttrande...
18. Tror du på distansförållanden? Ja, faktiskt! Men det beror på med vem och när i livet!
19. Vem tänker du på just nu? Ingen speciell faktiskt!
20. Tror du att personen tänker på dig med? Hehe, säkert ;-)
21. Vart reste du sist? Beror på hur man menar. Sist var det ju Småland, men innan det var det Mallorca.
22. Vad gjorde du igår kväll? Satt uppe ALLDELES för länge, gjorde smycken och skrev lite på fb till kl. 03.50
23. Liknar du din mamma eller pappa? Min pappa
24. Ler du ofta? Ja, jag känner mig otrevlig om jag inte ler. Jag ler säkert tvångsmässigt även när jag är skitförbannad ;-)
25. Välj en (kärlek, skönhet, kreativitet)? kärlek
26. Önskar du dig något när du ser en fallande stjärna? Ja
27. I vems säng sov du i igår natt? Min egen
28. Vilken färg har din tröja? Mossgrön
[ SORG ]
29. Har du någonsin gråtit tills tårarna tagit slut? Ja
30. Har du någonsin gråtit dig till sömns? Mmm i några år typ 13 sådär.
31. Gråter du när du skadar dig? Jag gråter ofta av ilska när jag gör mig illa. Blir aggressiv av att göra mig illa, eller av att bli skrämd.
[ LYCKA ]
32. Är du en glad person? Det tror jag lugnt man kan påstå.
33. Vad gör dig glad? Mina barn, stabil ekonomi, att bli uppskattad, att känna mig älskad, att få komplimanger, att se människor jag älskar glada.
34. Önskar du att du var lyckligare? Ja, då och då.
35. Är lycka överskattat? Nej.
36. Kan musik göra dig glad? Det finns vissa låtar som påverkar lite extra.
[ KÄRLEK ]
37. Har någon annan än din familj sagt ”Jag älskar dig”? Ja
38. Har du någonsin sagt ’’Jag älskar dig’’ och menat det? Ja
39. Har du en flick/pojkvän? Ja
40. Är du nöjd med det? Kanske inte ALLTID men för det mesta.
41. Är du kär? Ibland
[ HAT ]
41. Vem hatar du verkligen? Jag tror inte att jag någonsin har hatat
42. Har du någonsin gjort en hat-lista? nej
43. Är du en mobbare? Tvärtom. Har alltid "tagit hand om"/stått upp för mobbade. Hela min skoltid och även i yrkeslivet. Avskyr mobbing.
44. Har du varit så arg på någon så du börjat gråta? Lita på det!
45. Har du blivit sviken någon gång? Mer än jag orkar tänka på
[ SKOLAN ]
46. Gillar/gillade du skolan? Ja, men inte alltid.
Favoritämne? Svenska, engelska, psykologi och biologi.
48. Värsta ämne? Matte
49. Har du spytt i skolan nån gång? Ja, på lågstadiet en gång tror jag.
50. Är/var skolmaten god? Beror på vilken skola vi talar om.
[ SENASTE ]
1. Kompis du träffade: Anna och hennes son Fabian
2. Personen du pratade med: Daniel (maken)
3. Du fick SMS av: Bitte
4. Du kramade: Äldste sonen
[ IDAG ]
5. Kläder: Randiga trosor, randiga strumpor, vit BH och mossgrön, lång-t-shirt. (tidigare även svarta jeans)
6. Bättre än igår: Middagen! Igår lagade jag middag, idag maken, hehe.
[ IMORGON ]
7. Är det: Den första dagen i resten av mitt liv ;-) Det är tisdag.
8. Planer: Ta mig till stan för att införskaffa skor och jackor till barnen
9. Något tråkigt som händer imorgon: Att jag måste åka ner till stan!
[ FAVORIT ]
10. Nummer: 6 och 9
Färg: Beror mycket på humör och årstid. Just nu mycket höstiga färger.
12. Årstid: Vår och höst
13. Saknar du någon? Inte just för tillfället! Men jag saknar min mormor.
14. Humör för tillfället? Mycket bra, men lite trött.
[ FRÅGOR & SVAR ]
15. Det första du gjorde idag: Snoozade i en timme...
16. Vad åt du sist? Turkisk peppar
17. Vad irriterar du dig på? Trångsynthet och muttrande...
18. Tror du på distansförållanden? Ja, faktiskt! Men det beror på med vem och när i livet!
19. Vem tänker du på just nu? Ingen speciell faktiskt!
20. Tror du att personen tänker på dig med? Hehe, säkert ;-)
21. Vart reste du sist? Beror på hur man menar. Sist var det ju Småland, men innan det var det Mallorca.
22. Vad gjorde du igår kväll? Satt uppe ALLDELES för länge, gjorde smycken och skrev lite på fb till kl. 03.50
23. Liknar du din mamma eller pappa? Min pappa
24. Ler du ofta? Ja, jag känner mig otrevlig om jag inte ler. Jag ler säkert tvångsmässigt även när jag är skitförbannad ;-)
25. Välj en (kärlek, skönhet, kreativitet)? kärlek
26. Önskar du dig något när du ser en fallande stjärna? Ja
27. I vems säng sov du i igår natt? Min egen
28. Vilken färg har din tröja? Mossgrön
[ SORG ]
29. Har du någonsin gråtit tills tårarna tagit slut? Ja
30. Har du någonsin gråtit dig till sömns? Mmm i några år typ 13 sådär.
31. Gråter du när du skadar dig? Jag gråter ofta av ilska när jag gör mig illa. Blir aggressiv av att göra mig illa, eller av att bli skrämd.
[ LYCKA ]
32. Är du en glad person? Det tror jag lugnt man kan påstå.
33. Vad gör dig glad? Mina barn, stabil ekonomi, att bli uppskattad, att känna mig älskad, att få komplimanger, att se människor jag älskar glada.
34. Önskar du att du var lyckligare? Ja, då och då.
35. Är lycka överskattat? Nej.
36. Kan musik göra dig glad? Det finns vissa låtar som påverkar lite extra.
[ KÄRLEK ]
37. Har någon annan än din familj sagt ”Jag älskar dig”? Ja
38. Har du någonsin sagt ’’Jag älskar dig’’ och menat det? Ja
39. Har du en flick/pojkvän? Ja
40. Är du nöjd med det? Kanske inte ALLTID men för det mesta.
41. Är du kär? Ibland
[ HAT ]
41. Vem hatar du verkligen? Jag tror inte att jag någonsin har hatat
42. Har du någonsin gjort en hat-lista? nej
43. Är du en mobbare? Tvärtom. Har alltid "tagit hand om"/stått upp för mobbade. Hela min skoltid och även i yrkeslivet. Avskyr mobbing.
44. Har du varit så arg på någon så du börjat gråta? Lita på det!
45. Har du blivit sviken någon gång? Mer än jag orkar tänka på
[ SKOLAN ]
46. Gillar/gillade du skolan? Ja, men inte alltid.
Favoritämne? Svenska, engelska, psykologi och biologi.
48. Värsta ämne? Matte
49. Har du spytt i skolan nån gång? Ja, på lågstadiet en gång tror jag.
50. Är/var skolmaten god? Beror på vilken skola vi talar om.
måndag 12 oktober 2009
För övrigt...
försöker vi här hemma att lära oss trivas med våra nya husdjur. Ca en miljon bananflugor.
Vi har länge undrat varför vi har så mycket bananflugor. Vi har haft frukten undanstoppad, vi har inte lämnat matrester framme, vi har dukat upp glas med vinäger och diskmedel som vi har fångat (läs dödat) tusentals bananflugor i och ändå har de inte försvunnit, de har vägrat lämna oss!
Igår förstod jag varför!
Den underbare, söte, godmodige och ack så hjälpsamme minstingen som är fruktgalen och som "kan själv" i alla lägen, har trott att översta kassen i den blå plastbacken i köket, där vi har köksredskap vi sällan använder i väntan på köksrenovering, var en sopkasse.
I förrgår bestämde jag mig för att röja upp i hallen och packa upp den där blå backen. Jag tar tag i översta kassen och ett brunt moln (jag menar det verkligen, jag såg ingenting, allt blev brunt) av dessa vidriga små monster, svärmar upp. Jag tittar ner i kassen och SPYR nästan över det jag ser, vilket för övrigt inte hade gjort innehållet i kassen äckligare än det var.
Hela kassens insida var täckt av larver och i hela kassen yrde dom omkring de jä..la äckelflugorna.
Jag knöt snabbt ihop den och gick ut och slängde den.
De redskap som vi blev av med får ersättas. Jag såg inte ens vad som var i kassen eftersom allt var brunt och rörde på sig. Jag vet bara att jag aldrig hade velat använda något av det igen, oavsett om det kokats i 100 år och legat i spritbad lika länge.
Nu kanske vi snart kan bli av med våra minst sagt avskyvärda husdjur, dvs om inte sonen börjar använda något annat, typ en gammal sko eller så, som soptunna.
Snälla hjälp!
Jag står snart inte ut mer när det gäller det här förbaskade vaccinet!
Jag har lusläst nätet, jag läser och läser och läser på alla möjliga seriösa sidor och även en mängd forum där jag silar pratet väldigt mycket.
Men även de seriösa sidorna gör mig OKLOK.
Vad ska man göra? Ska man eller ska man inte vaccinera sig!
Vad ska ni göra och snälla motivera varför ni ska eller inte ska vaccinera er mot "Nya influensan".
Jag lämnade beskedet NEJ TACK i onsdags för äldste sonen. De tar sprutan denna veckan i skolan.
Fick sedan veta att han är den ENDA i stort sett, i hela sin klass som inte ska ta den. I princip alla ungar på hela skolan/förskolan ska ta sprutan. Jag började genast tvivla. Varenda en utav mina vänner ska ta den och ge den till sina barn.
Alla mina sjukvårdsarbetande vänner ska ta den och berättar att alla läkarna på deras jobb ska ta den och låta sin barn ta den.
I äldste sonens klass finns en kille vars båda föräldrar är barnläkare och de ska ta den hela familjen.
Är jag då dum? Gör jag mina barn en otjänst!
F...n oxå jag vill ha svar på vad som är det rätta valet för jag blir snart galen!
HELP!
Jag har lusläst nätet, jag läser och läser och läser på alla möjliga seriösa sidor och även en mängd forum där jag silar pratet väldigt mycket.
Men även de seriösa sidorna gör mig OKLOK.
Vad ska man göra? Ska man eller ska man inte vaccinera sig!
Vad ska ni göra och snälla motivera varför ni ska eller inte ska vaccinera er mot "Nya influensan".
Jag lämnade beskedet NEJ TACK i onsdags för äldste sonen. De tar sprutan denna veckan i skolan.
Fick sedan veta att han är den ENDA i stort sett, i hela sin klass som inte ska ta den. I princip alla ungar på hela skolan/förskolan ska ta sprutan. Jag började genast tvivla. Varenda en utav mina vänner ska ta den och ge den till sina barn.
Alla mina sjukvårdsarbetande vänner ska ta den och berättar att alla läkarna på deras jobb ska ta den och låta sin barn ta den.
I äldste sonens klass finns en kille vars båda föräldrar är barnläkare och de ska ta den hela familjen.
Är jag då dum? Gör jag mina barn en otjänst!
F...n oxå jag vill ha svar på vad som är det rätta valet för jag blir snart galen!
HELP!
Höstmysig helg...
Jag ÄLSKAR hösten!
Inte på det sättet att jag är ute mycket eller tar långa höstpromenader eller så. Nä, jag ÄLSKAR lukterna, färgerna, luften, att få bylsa på sig kläder i mysiga, murriga färger typ mörkgrönt, brunt, vinrött, rostrött (ja den rosaälskande gillar faktiskt detta!!) och jag älskar när det blåser, regnar och stormar utanför. När jag själv får sitta uppkrupen med mitt täcke i soffan med en mysbok och dricka varmt kaffe. Kanske t.om med persiennerna nere! Ja, hösten är underbar!
Helgen som gått har verkligen varit produktiv!
I fredags orkade jag inte laga mat så jag lirkade med maken och frågade om inte han var extremt sugen på kinamat. Det var han men han orkade inte åka och hämta.
Jag och äldste sonen slet genast på oss kläder och tog bussen ner till stan där vi inhandlade fem olika rätter. Jag tänkte bara köpa fyra men jag tror att killen i kassan glömde slå in en, för det blev så billigt så då sa ja, äh vi tar en rätt till, hehe. Så brukar jag aldrig göra och jag vågar inte räkna efter ifall det stämmer för då kommer jag säkert gå tillbaka med pengar om jag känner mig själv. Jag är dumärlig och dumsnäll tyvärr. Inte betalar det sig heller för jag har fortfarande inte vunnit på LOTTO!
Iallafall blev det biff med bambskott, friterat fläsk med currysås, friterade stora räkor med sötsur sås, bläckfisk med stekta grönsaker och anka special. Fy f..n så gott rent ut sagt! Vi åt så att vi mådde illa. Gött!
Hela lördagen bestod av höststädning/röjning/trädgårdsarbete med hela bostadsrättsföreningen. Vi är ju bara nio hushåll i vår brf. Så vi arbetede hela dagen med att beskära buskar och träd, räfsa löv, tömma komposten, införskaffa saker till en ny papperskorg, mäta upp staket som ska bytas ut osv. Sedan en gemensam lunch utomhus med långbord. Mackor och varm korv med bröd och varmt kaffe.
Det smakade så gott! Det är alltid godare att äta ute! Varför är det så? Kanske var det extra gott för att vi hållit igång och faktiskt var rejält SKITHUNGRIGA!
Fick veta lite lustiga saker om de förra ägarna till huset! Tydligen har de aldrig någonsin, varit med på någonting i brf:en. Aldrig hjälpt till på de "obligatoriska" dagar då man sköter om föreningen, en varje vår och en varje höst på de 17 år de bott här, aldrig frågat grannarna när de byggt ut eller tänkt göra något som påverkar de andra. Fick t.om veta att grannen närmst har haft riktiga bråk med dem. Hon fällde en hel del sträva kommentarer om de "gamla" i ettan. Så det är alltså inte bara vi som har problem med dessa människor. Skönt att veta!
Igår gick jag inte utanför dörren!
Jag gjorde däremot MASSOR av smycken som finns i smyckesbloggen.
http://www.alltsomglimmar.blogg.se/
Maken och äldste sonen var i vår trädgård och grävde upp en damm/springbrunn som nu är borta. Skönt för den stank tydligen!
De fällde dessutom pilen! Åh den fina pilen som nu lämnat ett stort tomrum efter sig. Vi befarar dock att dess rotsystem har spritt sig lite väl mycket och för att rädda avloppssystemet så tog vi bort den. Känns tomt och kalt där ute nu.
Jag hoppas att vi kanske ska kunna plantera ett plommonträd eller bigaråträd där ute istället. Det har jag alltid velat ha! Singeln ska bort. Så jä..la fult!
Ni som varit här och sett pilen som liksom tog upp hela denna yta och som var som ett "tak" över hela denna yta, ni förstår säkert vad jag menar. Så här ser det ut när man kommer in till oss nu. Det vita "huset" är det inredda förrådet.
Även den enorma busken/trädet? till höger om dörren som gjorde att man överhuvudtaget inte kunde se in till grannen, är nu borta. Den knäcktes i stormen, så det var inte så mycket att göra.
Men oj så ljust det blev inomhus. Jag som har klagat över hur mörkt det var. Har t.om persiennerna nerfällda för att inte få en ljuschock!
Idag har jag haft världens tråkigaste förmiddag, troligtvis. Kanske någon har haft ännu tråkigare men att kolla av, packa in, plasta, klippa till papper, vika ihop, tejpa, checka adresser och märka paket, sätta på frimärken och gå till brevlådan. Det är f..n så tråkigt att jag vill skrika rakt ut!
Någon som vill jobba ideellt med att packa in saker och skriva adresser på paket? Inte?
Nä jag tänkte väl det...
Det är tur att det faktiskt inbringar en del pengar. Annars hade man ju inte stått ut.
Dagens sändning såg ut så här:
Inte på det sättet att jag är ute mycket eller tar långa höstpromenader eller så. Nä, jag ÄLSKAR lukterna, färgerna, luften, att få bylsa på sig kläder i mysiga, murriga färger typ mörkgrönt, brunt, vinrött, rostrött (ja den rosaälskande gillar faktiskt detta!!) och jag älskar när det blåser, regnar och stormar utanför. När jag själv får sitta uppkrupen med mitt täcke i soffan med en mysbok och dricka varmt kaffe. Kanske t.om med persiennerna nere! Ja, hösten är underbar!
Helgen som gått har verkligen varit produktiv!
I fredags orkade jag inte laga mat så jag lirkade med maken och frågade om inte han var extremt sugen på kinamat. Det var han men han orkade inte åka och hämta.
Jag och äldste sonen slet genast på oss kläder och tog bussen ner till stan där vi inhandlade fem olika rätter. Jag tänkte bara köpa fyra men jag tror att killen i kassan glömde slå in en, för det blev så billigt så då sa ja, äh vi tar en rätt till, hehe. Så brukar jag aldrig göra och jag vågar inte räkna efter ifall det stämmer för då kommer jag säkert gå tillbaka med pengar om jag känner mig själv. Jag är dumärlig och dumsnäll tyvärr. Inte betalar det sig heller för jag har fortfarande inte vunnit på LOTTO!
Iallafall blev det biff med bambskott, friterat fläsk med currysås, friterade stora räkor med sötsur sås, bläckfisk med stekta grönsaker och anka special. Fy f..n så gott rent ut sagt! Vi åt så att vi mådde illa. Gött!
Hela lördagen bestod av höststädning/röjning/trädgårdsarbete med hela bostadsrättsföreningen. Vi är ju bara nio hushåll i vår brf. Så vi arbetede hela dagen med att beskära buskar och träd, räfsa löv, tömma komposten, införskaffa saker till en ny papperskorg, mäta upp staket som ska bytas ut osv. Sedan en gemensam lunch utomhus med långbord. Mackor och varm korv med bröd och varmt kaffe.
Det smakade så gott! Det är alltid godare att äta ute! Varför är det så? Kanske var det extra gott för att vi hållit igång och faktiskt var rejält SKITHUNGRIGA!
Fick veta lite lustiga saker om de förra ägarna till huset! Tydligen har de aldrig någonsin, varit med på någonting i brf:en. Aldrig hjälpt till på de "obligatoriska" dagar då man sköter om föreningen, en varje vår och en varje höst på de 17 år de bott här, aldrig frågat grannarna när de byggt ut eller tänkt göra något som påverkar de andra. Fick t.om veta att grannen närmst har haft riktiga bråk med dem. Hon fällde en hel del sträva kommentarer om de "gamla" i ettan. Så det är alltså inte bara vi som har problem med dessa människor. Skönt att veta!
Igår gick jag inte utanför dörren!
Jag gjorde däremot MASSOR av smycken som finns i smyckesbloggen.
http://www.alltsomglimmar.blogg.se/
Maken och äldste sonen var i vår trädgård och grävde upp en damm/springbrunn som nu är borta. Skönt för den stank tydligen!
De fällde dessutom pilen! Åh den fina pilen som nu lämnat ett stort tomrum efter sig. Vi befarar dock att dess rotsystem har spritt sig lite väl mycket och för att rädda avloppssystemet så tog vi bort den. Känns tomt och kalt där ute nu.
Jag hoppas att vi kanske ska kunna plantera ett plommonträd eller bigaråträd där ute istället. Det har jag alltid velat ha! Singeln ska bort. Så jä..la fult!
Ni som varit här och sett pilen som liksom tog upp hela denna yta och som var som ett "tak" över hela denna yta, ni förstår säkert vad jag menar. Så här ser det ut när man kommer in till oss nu. Det vita "huset" är det inredda förrådet.
Även den enorma busken/trädet? till höger om dörren som gjorde att man överhuvudtaget inte kunde se in till grannen, är nu borta. Den knäcktes i stormen, så det var inte så mycket att göra.
Men oj så ljust det blev inomhus. Jag som har klagat över hur mörkt det var. Har t.om persiennerna nerfällda för att inte få en ljuschock!
Idag har jag haft världens tråkigaste förmiddag, troligtvis. Kanske någon har haft ännu tråkigare men att kolla av, packa in, plasta, klippa till papper, vika ihop, tejpa, checka adresser och märka paket, sätta på frimärken och gå till brevlådan. Det är f..n så tråkigt att jag vill skrika rakt ut!
Någon som vill jobba ideellt med att packa in saker och skriva adresser på paket? Inte?
Nä jag tänkte väl det...
Det är tur att det faktiskt inbringar en del pengar. Annars hade man ju inte stått ut.
Dagens sändning såg ut så här:
tisdag 6 oktober 2009
Mörkare grön?
Fick en beställning utav en före detta kollega som jag tycker mycket om. Hon ville ha ett "likadant" grönt armband som jag gjorde för ett tag sedan, sånt där med massor av pärlor.
Men hon ville ha det lite mörkare grönt. Jag har använt tre sorters mörkare pärlor än jag har i mitt eget och betydligt färre ljusa pärlor, dock lade jag till tre ljusa isade pärlor för jag precis fått hem dem och tycker de är såååå snygga.
När jag lägger mitt armband bredvid hennes så undrar jag, ser man ens att hennes ÄR mörkare. Skillnaden, trots andra mörkare pärlor ser väldigt liten ut.
Så kära kollega, när du ser detta. Vill du att jag ska ta bort de stora ljusa (är bara tre stycken) och byta ut mot mörkare? Du bestämmer :-)
ps. Ditt är det undre ;-)
måndag 5 oktober 2009
TÄVLING, vinn ett armband!!!
Jag har startat en blogg där jag ska sälja pärlor och andra smyckestillverkningsgrejor, för att testa lite, innan jag öppnar e-butik.
Men alla namn är tagna!
Namnet jag hela tiden tänkt mig, nämligen "Pärlboden", var såklart inte ledigt! Det behöver såklart inte heta något med pärlor men jag tänker mig ett lite "mysigt" namn, gärna lite fyndigt om man har lust att tänka lite extra.
Jag har provat mig fram på google med allt jag kan komma på men jag hittar ingenting som är ledigt och nu har jag nästan gett upp.
Vinnaren i tävlingen får ett armband av valfritt utseende. Ni kan alltså designa det själva i den mån det går, beroende på vad jag har hemma. Alltså själva välja kedja, färger, berlocker, stil osv.
Så kom IGEN...
Så här ser bloggen ut: http://www.parlboden.blogspot.com/
Tänk er att namnet ska stå där uppe. Vad sjutton är det RÄTTA namnet, som INTE finns redan?
Men alla namn är tagna!
Namnet jag hela tiden tänkt mig, nämligen "Pärlboden", var såklart inte ledigt! Det behöver såklart inte heta något med pärlor men jag tänker mig ett lite "mysigt" namn, gärna lite fyndigt om man har lust att tänka lite extra.
Jag har provat mig fram på google med allt jag kan komma på men jag hittar ingenting som är ledigt och nu har jag nästan gett upp.
Vinnaren i tävlingen får ett armband av valfritt utseende. Ni kan alltså designa det själva i den mån det går, beroende på vad jag har hemma. Alltså själva välja kedja, färger, berlocker, stil osv.
Så kom IGEN...
Så här ser bloggen ut: http://www.parlboden.blogspot.com/
Tänk er att namnet ska stå där uppe. Vad sjutton är det RÄTTA namnet, som INTE finns redan?
Telefonsamtal från någon instans...
Imorse, tidigt, ringde telefonen. En kvittrande kvinnoröst talar om att jag har en större försändelse som är på väg in i landet och ber mig om organisationsnumret till mitt företag. Eh va? Fick reda ut det lilla missförståndet och det verkade ok.
Det är mina PÄRLOR... Åh snart!!! Oj vad jag ska pyssla, yey...
Ja, Silla du FÅR komma hit. Du kan få hjälpa mig packa upp om du vill, hehe ;-)
fredag 2 oktober 2009
Pedant, jag???
Av någon anledning har jag, sedan jag flyttade ihop med maken, förfallit, inte bara till det yttre, haha, utan även på alla andra vis. Jag brukade alltid ha det välstädat. Blev nästan tokig när golven var skitiga eller det låg något och drällde, eller om tvättkorgen var för full, för att inte tala om att jag alltid höll diskbänken skinande blank och inte stod ut med minsta sak på bänken, som inte skulle vara där.
Det absolut enda jag aldrig har hållit ordning i är garderoberna. Jag avskyr att vika och lägga in tvätt. Det skjuter jag på tills tvätten ligger i meterhöga drivor i någon stackars fåtölj eller soffa. Det kan jag nog inte inte ändra på. Men som jag är nu, att jag skjuter på ALLT, det är inte jag, egentligen!
Jag pratade precis med Silla, min natt/msn-kompis och vi insåg att vi nog förutom det yttre, är klonade rent personlighetsmässigt, förutom att det är hon som är den elaka i sitt förhållande, haha ;-) (eller hur är det hos er Dennis?)
Iallafall så satt vi och roade oss med att fotografera vårt hem, precis i det skick det är NU, utan att försköna något överhuvudtaget. Båda trodde nog att våra egna hem skulle vara värst, men vet ni, det var ungefär lika illa. Silla var förvånad. Hon hade trott att jag var pedant. Hon har aldrig varit här! haha
När jag skulle till henne första gången hade hon fått panik och börjat städa och ringt någon för att hjälpa henne vika tvätten. FÖR MIN SKULL, hahahaha. Det är hysteriskt roligt!
Sedan jag blev arbetslös har det blivit nästan värre. För jag tycker att jag har så mycket att göra hela tiden. Smyckandet och allting med Tradera tar ju hur mycket tid som helst. Ni ser ju att jag inte ens hinner blogga!
Min handläggare på arbetsförmedlingen tyckte detta var riktigt lustigt. Jag skrev och frågade henne om det är normalt att man har mer än nånsin att göra när man är arbetslös. Hon skrev och tackade för ett härligt mail och tillade att det nog inte är så för dom flesta ;-)
Ni ska få en härlig liten titt, in bakom kulisserna. Köket har jag inte fotograferat, för det är faktiskt röjt och ser helt ok ut, för ovanlighetens skull.
Känsliga tittare varnas!
Det absolut enda jag aldrig har hållit ordning i är garderoberna. Jag avskyr att vika och lägga in tvätt. Det skjuter jag på tills tvätten ligger i meterhöga drivor i någon stackars fåtölj eller soffa. Det kan jag nog inte inte ändra på. Men som jag är nu, att jag skjuter på ALLT, det är inte jag, egentligen!
Jag pratade precis med Silla, min natt/msn-kompis och vi insåg att vi nog förutom det yttre, är klonade rent personlighetsmässigt, förutom att det är hon som är den elaka i sitt förhållande, haha ;-) (eller hur är det hos er Dennis?)
Iallafall så satt vi och roade oss med att fotografera vårt hem, precis i det skick det är NU, utan att försköna något överhuvudtaget. Båda trodde nog att våra egna hem skulle vara värst, men vet ni, det var ungefär lika illa. Silla var förvånad. Hon hade trott att jag var pedant. Hon har aldrig varit här! haha
När jag skulle till henne första gången hade hon fått panik och börjat städa och ringt någon för att hjälpa henne vika tvätten. FÖR MIN SKULL, hahahaha. Det är hysteriskt roligt!
Sedan jag blev arbetslös har det blivit nästan värre. För jag tycker att jag har så mycket att göra hela tiden. Smyckandet och allting med Tradera tar ju hur mycket tid som helst. Ni ser ju att jag inte ens hinner blogga!
Min handläggare på arbetsförmedlingen tyckte detta var riktigt lustigt. Jag skrev och frågade henne om det är normalt att man har mer än nånsin att göra när man är arbetslös. Hon skrev och tackade för ett härligt mail och tillade att det nog inte är så för dom flesta ;-)
Ni ska få en härlig liten titt, in bakom kulisserna. Köket har jag inte fotograferat, för det är faktiskt röjt och ser helt ok ut, för ovanlighetens skull.
Känsliga tittare varnas!
Nu ska jag faktiskt gå och slänga in en maskin tvätt, dammsuga, plocka undan alla smågrejor. Kläderna bredvid soffan och även på backarna i vårt sovrum är till största delen TRADERA-kläder. Sådant som ska säljas. Bara så att ni vet ;-) Vet ju inte var jag ska förvara dem!
Sedan måste jag ursäkta mig lite, för vi lever i renoveringsstök och då blir jag ännu värre för att jag är så jä..la missnöjd över att det REDAN är stökigt så det känns inte ens lönt att försöka göra fint. :-)
Silla och jag kom med gemensamma krafter fram till att vi båda hellre håller i ordning när hemmet är bara vårt. Och Dennis och Daniel, bli inte ledsna nu, men en dag kanske vi lämnar er och bosätter oss i ett stort hus på landet tillsammans, där vi kan smycka, prata skit, shoppa på kredit och dricka kaffe hela dagarna och sedan äta hämtmat på kvällarna. Inget illa menat men vi är skapta för varandra. Det är bara så! Moaahahahahahaha ;-)
När jag tänker efter så tror jag att jag gladeligen hade lagat mat varje kväll i det läget för jag hade inte levt, tyngd utav skuldkänslor och ogillande från min livskamrat, haha. :-D
Hej så länge... måste ut i det hemska vädret!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
