Jä...la surkärring!

Vi bor i ett väldigt grönt område, rikt på buskar, blommor och träd. Nu i dessa tider kan man njuta av diverse läckerheter på väg hem från dagis. På en utav gårdarna i området vi går igenom för att komma hem finns ett enormt bigaråträd. Grenarna dignar av helt otroliga mängder saftiga, mogna bigaråer.

Barnen ÄLSKAR detta träd! De når bara de nedersta grenarna men är lika lyckliga för det. Det första de säger när man hämtar på eftermiddagen är "-Kan vi gå förbi bigaråträdet, snääällla!" och självklart gör vi det. Deras ivriga fötter nästan springer hela vägen dit och även om de inte når så många bär så är de vilda av lycka över de bär som de kan stoppa i munnen.

Idag när vi står på cykelvägen och tar några bär så kommer en tant gående. Hon har uppenbarligen skyndat ut då hon såg oss. Hon närmar sig med ett "påklistrat" fejkleende och frågar om vi bor på gården (vilket hon självklart visste att vi inte gjorde). Jag svarar att vi inte gör det.

Då säger tanten med ett ännu falskare leende att "-De här bären är för oss som bor på gården. Ni får njuta av de frukter som växer där ni bor".

Jag sa till henne att jag var omedveten om att det fanns sådana regler, att jag trodde träden var allmän egendom och att det är synd och skam att bären hellre får gå till spillo, ruttna och falla ner, då det är så enorma mängder och ingen annan verkar plocka av dem.

När vi gick hem muttrade jag och var på fruktansvärt dåligt humör. Varför finns det såna här människor överallt! Personer som njuter av att vara missunsamma och av att ha koll på allt och alla?

Efter att vi gått en stund i, vad jag tror är tystnad, så säger dottern. "-Jag håller med dig mamma, hon var en riktig jä..la SURKÄRRING!"

Oooops!

(Marita om du läser här! Jag insåg när vi kom hem att det var i ert gamla hus kärringen bodde! Trappuppgången bredvid. Alltså var det denna häxa ni hade såna problem med. Nu fattar jag! Vi hade verkligen otur med våra förra grannar eller hur!)

Trädgårdsskötsel...

...är inte min starka sida. Det är något jag skjuter upp i det oändliga. Men idag kära vänner har jag slitit i mitt anletes svett i över fyra timmar.

Man kunde då tänka sig att trädgården borde se fin och välskött ut men nä, den ser bara mindre vanskött ut.

En dag kanske, kanske, den kommer se ut så som på bilderna, eller, nä, troligtvis inte, men den kommer att bli fin.

Fråga mig inte hur mina fogar mår för jag kan inte ens beskriva de smärtor som plågar mig just nu. Kan varken sätta mig, resa mig, böja mig eller stå upp. Illa illa...

Nu kallar sängen. Imorgon är det tidig morgon...

Något fel...

måste det ha varit med maskinen som tar fram siffrorna i LOTTOT. Troligtvis skulle vi ha varit miljonärer vid det här laget.

Men det är ju en dragning till på lördag... Då jä...lar!!!

Miljonär???

Efter att jag och dottern varit på vårdcentralen idag så spelade vi på LOTTO. Så jag återkommer snart med information om hur många miljoner vi vann.

To be continued...

Lite bilduppdatering...

från hemmet. Här kommer bilder på tre utav fyra sovrum...

Mattorna är verkligen jättefina. Sonens är mycket tjockare och superfin. Dotterns är lite "billigare" och tunnare men det fanns inga "tjej"mattor i samma kvalité som bilmattan tyvärr. Vi är mycket nöjda trots det och dotterns matta som ännu inte helt "lagt till sig", vilket går att se i kanterna, ska nog plattas till så småningom ;-)

Och skåda tavlan i vårt sovrum, som äntligen kommit upp! Vallmo, Provence... Åh får nog ha en tavla med lavendelfält och vinrankor oxå ;-) Seriöst så ska jag faktiskt förstora upp några av fotona från bygator på Korsika och rama in och sätta upp. Vet dock inte var ännu. Kommer bli finfint...

Rapportering...

Angående kosten jag äter så går det superbra. Man får tänka ibland, för det är verkligen kolhydrater i det mesta. Går jättebra och jag känner just nu inget sötsug (vågar knappt skriva det). Tar en dag i taget dock...

Har dottern hemma idag. Vi har precis varit på vårdcentralen då hon igårkväll fick in något i ögat, som gjorde att hon skrek hysteriskt hela kvällen. Hon gick och höll för ögat och kunde inte titta. Vi hittade ingenting i ögat hur vi än tittade så vi sa att om det inte gått över till idag så skulle vi åka ner till vårdcentralen så att de fick titta på ögat.

Hon har haft ont från och till under natten och kl.6 i morse steg jag upp och gick in till henne och bad henne öppna ögat. Hon hade fortfarande ont. Så det var bara att ringa jobbet och anmäla VAB, göra iordning de andra barnen, gå till fritids/förskolan och sedan ta bussen m dottern.

Väl på vårdcentralen fick vi hjälp ganska snabbt. De lyste m ficklampa i ögat, tittade på det i någon makapär med olika färgade ljus. Blått ljus ser man tydligen repor med. Men de kunde inte se något. Nu har hon inte ont längre heller, så imorgon blir det förskola igen, till hennes stora glädje.

Nu ska vi hämta syskonen, så att jag kan få lite tid med dem som jag egentligen inte skulle ha haft. Det är lyx. Jag som trodde vi skulle behöva åka upp till lasarettet och hålla på. Så skönt att det inte var något! :-)

hej svejs...

VAB och irritation...

VAB är ett enormt projekt. Inte nog med att man ska komma ihåg att anmäla på försäkringskassans hemsida, vilket inte är lätt när man är så sönderstressad jämt att minnet blivit helsabbat. (är lite otäckt faktiskt. Jag glömmer ALLT!), man ska även komma ihåg att anteckna i sin kalender precis hur många timmar och vem som var hemma med vilket barn. För inte sjutton kommer man ihåg det när man väl fått hem papper, lämnat dem till dagis för gransking och påskrivning och sedan får tillbaka dem.

Då måste man skicka pappren till försäkringskassan och sedan gå in på deras hemsida igen och komplettera "anmälan om tillfällig föräldrapenning" med "begäran om tillfällig föräldrapenning". Det är här alla anteckningar om antal timmar och datum kommer väl till pass, för detta ska man här fylla i, dag för dag.

När detta är gjort tar det x antal veckor och så har man fått sin ersättning utbetald.

Jaja, det fungerar iallafall. Det är nog mest mitt eget fel, eftersom jag sparar de där blanketterna man får hemskickade för länge, skjuter på det tills jag helt glömt när och hur och var det aktuella barnet varit hemma och vilken sjukdom de haft. Ja, jag sa ju att mitt minne är ickeexisterande. Ibland förstår jag inte hur klarar att komma ihåg vem jag är. Mina vänners telefonnummer, ja t.om min systers och barnens fyra sista siffror har plötsligt blivit omöjliga för mig att komma ihåg.

Hm, det är inte bra va?

Ska sätta igång och söka jobb nu. Det känns ok nu efter att igår ha fått veta hela sanningen om vad som egentligen hände på jobb. Självförtroendet kan sakta återvända.

Däremot sticker jag inte under stol med att jag faktiskt hoppas på att jag inte får något jobb inom de närmsta månaderna. Jag vill knappt erkänna det för jag har någon sjuk "inbyggd"?? värdering av att man är svag, oduglig, om man låter sitt psyke påverkas av stress. Men för hel..ete. Jag har jobbat på en helt galen arbetsplats där ingen känner sig trygg, hur länge som helst. Jag har inte haft mer än en veckas semester per år och arbetstiderna och lönen suger. Man får ALDRIG beröm, däremot får man höra när man gör något fel. Inte bara jag alltså, utan ALLA på jobb. Man går och kryper och tassar. HELT SJUKT!

Så nä, jag ser fram emot att komma där ifrån trots så många människor som jag verkligen tycker om och jag ser fram emot att få ett jobb som är normalt (och förhoppningsvis normalt betalt).

Förstår ni att jag slavat, arbetat häcken av mig, med fruktansvärt psykiskt betungande saker, som gör en helt maktlös och som berör så enormt, för en skitlön på 17.700 i månaden efter en högskoleutbildning på 4 år! Visst är det absurt!

Jag ska söka söka söka allt jag kan hitta men helt ärligt så behöver jag få vila. Jag måste få ta det lugnt ett tag. Har alltför ofta hjärtklappning, hinner inte med någonting, när jag har mina ynka lediga dagar så är jag helt slut, orkar inte med barnen, hemmet ser ut som f..n, är en vidrigt lynnig och irriterad person (vilket jag INTE är egentligen) och gråter för ingenting och är fullkomligt orkeslös och supertrött varenda vaken sekund. Om jag ska lämna ut mig helt, tja, varför inte, det är ju min blogg, så är min mens dessutom nästan två veckor sen och jag är INTE gravid, har testat och har ju dessutom spiral. Detta har ALDRIG hänt tidigare, jag är ju punktlig som en klocka! Jag har varit stressad förr utan att kroppen reagerat det minsta, men nu har det pågått för länge, för min kropp har banne mig reagerat ordentligt på fler sätt än jag kan räkna upp här.

Kan inte fatta att samhället ser ut som det gör. Det finns inte jobb till alla, så varför i hel..ete inför man inte att människor med småbarn kan gå ner i tjänst med full lön? Ska våra barn verkligen pga ekonomiska skäl vara så länge på dagis om dagarna, att de träffar förskolepersonal mer än de träffar sina egna familjer? Är det verkligen en sådan inställning vi har i samhället, att jobba är det viktigaste som finns? Att man, för att inte valde ett yrke där man tex jobbar med datorer och tjänar större summor, utan var "dum" nog att vilja "göra något för människor med problem", inte ska kunna ta del av sina barns uppväxt?

Äh jag blir så rasande arg när jag tänker på det.

Ta pappan som glömde att lämna sin ettåring på dagis, körde till jobbet och glömde ettåringen i bilen i värmen för att han troligtvis, som vilken småbarnsförälder som helst, inte får sova ordentligt på nätterna under lång tid, inte har någon egentid, är stressad över ekonomi, över allt han inte hinner med och att han ligger efter på jobbet för att han är ofokuserad då barnen och hemmet kräver så pass mycket energi. Han kanske t.om hade en depression. Det är alldeles för mycket stress och press på småbarnsföräldrar som det är. Man ska vara en superförälder, man ska vara skitbra på sitt jobb, man ska ha ett välstädat hem som ser snyggt och ordentligt ut, man ska även SE bra ut, träna, sköta sig, äta ekologiskt (jaja jag överdriver). Vad jag menar är att det finns alldeles för mycket krav idag, på människor överhuvudtaget.

Vad f..n hände med GOOD ENOUGH?

Det är underbart att ha barn, det absolut bästa som finns, men det är oxå skitjobbigt och kräver massor av psyket och kroppen (främst för kvinnor såklart, som bär, föder och ammar). Så hur kan man berättiga att folk även ska tvingas arbeta 100 PROCENT??? Hur kan det vara uppbyggt på det sjuka sättet. När jag tänker på denna pappas skuldkänslor så mår jag illa. Hur ska man komma över något sådant?

Jag tror ju inte att vi är skapta för att jobba så mycket som vi gör, oavsett om vi har barn eller inte. Människan har skapat denna sjuka tillvaro och jag tycker det är stenkorkat. Jag mår apa när jag jobbar 100%. Känner att jag inte har något liv. När jag jobbar mindre så mår jag apa för att jag har ångest över ekonomin.

Jag GILLAR att jobba, jag gillar att tjäna pengar, tro mig. Jag är väldigt engagerad i mitt jobb, men hade jag kunnat få livet att gå runt ekonomiskt så hade jag lätt jobbat mindre och jag tror att så ofantligt många, men självklart inte alla, hade gjort som jag. Jag tror att föräldrar över lag hade velat vara så otroligt mycket mer med sina barn, hade velat ta del i deras uppväxt mycket mer än de kan idag.

Det hade gynnat samhället på alla sätt tror jag. Minskat sjukskrivningar, minskat antalet depressioner och gett fler jobb åt andra.

Så VARFÖR är det fortfarande så korkat uppbyggt? Varför är det ingen som GÖR något?

Betyder våra barn verkligen så lite?

Och varför i jösse namn (hehe nördigt uttryck eller vad) tjänar vi som jobbar inom vård och omsorg fortfarande så jä..la dåligt när det är vi som gör det viktigaste jobbet i hela samhället (ja så tycker jag). Kan någon förklara DET?

Ja jä..lar så irriterad jag är. Jag sa ju det. Jag är SNUSKirriterad för jämnan och känner inte igen mig själv. Tre år utan semester kanske gör så med en människa?

Gaaahhhh....

(andas, andas, andas, andas...)

Fina fina fina...

Ikväll gjorde en underbar människa mig så ofantligt glad och varm i kroppen. Det känns som att min "världsbild" kan bli positiv igen.

Tack snälla snälla snälla söta du...

Stor kram

Barnmattor

Barnens mattor har kommit, yeey!

Dock inte till dörren vilket jag trodde jag valde när jag beställde utan de är på bussgodscentralen i en stad 2 mil härifrån. Hur surt är det!

Maken kan inte hämta dem för de är beställda i mitt namn. Såg nyss att de endast behåller gods i 7 dagar och jag fick sms:et den 30 juni.

Någon som har lust att köra mig efter kl. 14 imorgon? Anyone?

En helg har passerat och jag har tillbringat den på jobb. Har varit outhärdligt varmt där kan jag lova. Fy sjutton alltså!

Av någon anledning går inte värmen ur byggnaden på natten heller. Jag sov där mellan fredag och lördag och det gick bara inte!

En lustig sak har faktiskt inträffat. Jag har sedan i fredags ätit enligt LCHF (low carbs high fat). Har ingen aning om ifall det kommer att fungera för mig. Men jag har insett graden av mitt socker"beroende". Har varit sjukligt krängig på sistone och kan liksom inte låta bli hur mycket jag än vill, hur mycket jag än intalar mig själv och resonerar med mig själv. Det är som att hjärnan säger en sak och kroppen en annan, så nu måste jag utesluta socker och kolhydrater. Iallafall för ett tag och se om jag mår bra utav det.

Har läst på massor och även om det låter helt galet (tyckte jag ju tidigare) så låter det, efter att man läst om det, helt jä..la logiskt. Å andra sidan så låter ALLA olika dieter och levnadsätt helt logiska när man blir matad med info, fina ord och forskningsresultat från diverse läkare och nutritionsexperter.

Är iallafall tillbaka i "diet"tänket och äter inga onyttigheter. Ja, om man inte räknar fett då alltså för det SKA jag ju äta nu.

Maken och barnen har idag varit på kalas och haft trevligt. Imorgon jobbar jag sjumorgon och sedan, en underbar ledig dag. Finns ingen ledig dag som är så välbehövlig som den efter jobbhelg. Jag är då helt slut, helt mör, helt matt, orkar INGENTING. Det värsta är att det bara är en dag. Det räcker inte alls.

Jag längtar något grymt efter LÅNGLEDIGT. Det har jag inte haft sedan föräldraledigheten med Ivan och hur ledig är man då? ;-)

Nej, att vara ledig ett par månader vore drömmen. Att få lappa ihop sig själv, återhämta sig, bli människa igen. Jag vill ALDRIG mer jobba 100% medan barnen är små. ALDRIG!

Jag känner ibland att jag är världens sämsta mamma, världens sämsta människa, men jag inser ju nu vad det har berott på. Jag har ju för sjutton ingen ork över till min egen familj när jag väl är hemma. Det må låta hur löjligt som helst och jag må låta hur bräcklig och patetisk som helst men JAG är ingen bra människa när jag är borta från mina barn så mycket och dessutom jobbar med så psykiskt belastande saker. Hjärnan är kortsluten redan när arbetsdagen är slut och sedan orkar jag inga som helst konflikter eller motgångar. Bryter nästan ihop och tjuter för ALLT. När jag inte tjuter så skriker och gormar jag vid minsta motgång. Visst låter det toppen!

Nu tror jag förvisso att just min arbetsplats har stor del i detta. Man känner inte att man blir värdesatt och man jobbar underliga tider, långa dagar, sena kvällar, helger och man ska hela tiden vara 100%-igt engagerad, tillmötesgående, trevlig, glad och man är med MÄNNISKOR, främst barn, HELA tiden. Hade man haft ett kontorsjobb där man inte hela tiden skulle bemöta människor utan även kunde få "komma undan" och vara ifred ibland, så hade man nog inte varit lika utmattad.

Ska verkligen, när batterierna är laddade, vilket troligtvis kommer ta ett tag, ägna mig åt barnen och vara den där mamman som jag vet att jag är någonstans LÅNGT inne. Sedan hoppas jag att barnen inte kommer minnas alla mina "dåliga mammadagar" för de får mig att må riktigt dåligt över mig själv och när jag tänker på mitt usla tålamod och min orkeslöshet så blir jag arg och jag skäms.

Mina barn är viktare än allt annat. Mycket viktigare än något jobb!

Bad...

Redan kl.7 på morgonen är det HETT och kvavt så att jag knappt klarar av att röra mig. Blir snart tokig. Hellre kyla än detta kvava som verkligen gör mig helt förstörd!

Visst vill jag ha sommar och sol och värme, men jag fixar inte när det är fuktigt och detta måste ju vara något i stil med Asien eller? Shit vad det får mig att må dåligt. Blir helt borta och känner mig svimfärdig. Somnade rakt upp och ner, sittande, på jobbet igår! All min energi försvinner för att det är så jobbigt att bara röra sig. (Kan ju även bero på att temperaturen på jobbet är runt 40 grader då ventilationen är pinsamt usel).

Idag är jag ledig och jag och barnen ska om en halvtimme sticka iväg och bada. Tänker stanna vid badet så länge det går. Ska ligga i vattnet precis hela dagen så jag slipper känna det varma, klibbiga vädret.

Packlista:
Solskyddskräm
Matsäck
VATTEN
Torra kläder
Handdukar
Filt att ligga på
Bok

Återkommer med bilder från vår dag. So long...

Planering

Ja då planeras det fest...

Datumet är inte spikat men någon gång i augusti ser det ut att bli. Kommer inte ha en chans att hinna allting själv så jag tänker faktiskt delegera ut en del saker till släkt och vänner. Så får man väl lov att göra när man själv jobbar jobbar jobbar hela sommaren eller? :-)

Som det ser ut nu så blir vi runt 50 personer. Lite väl många men vi får hoppas på fint väder och sprida ut oss både ute och inne. Jag tänker försöka totalignorera hur det ser ut här hemma och att vi har kartonger i halva v-rummet och hela allrummet uppe. För det är inte en chans att vi hinner få färdigt här så att vi kan packa upp.

Som det ser ut nu så kommer köket få vänta. Pengarna finns inte och med min arbetslöshet som kommer så blir man ju ganska nervös. Dock hade juristen stort hopp om att stämningen som vi nu i dagarna kommer lämna in ska ge avkastning till jul. Så tja, vi kanske får stå ut med det vidriga köket tills dess?

Fy sjutton isåfall...

Ge mig svalka...

Idag har jag lidit!

Jag gillar värme, jag gillar sommar, men jag gillar verkligen inte hög luftfuktighet och idag har luften stått STILLA, inte minsta vindpust samtidigt som det varit hur varmt som helst. Jag har jobbat kväll och vi har haft över 30 grader på avdelningen och hur man än öppnat fönster och dörrar så har det inte ens märkts.

Tack och lov kom det ett rejält åskväder med buller och bång sedan och det blev lite lite bättre.

Hann hem precis innan affären stängde och köpte en burk Ben & Jerrys. Glass var det enda jag kunde tänka på. Ville SVALKAS av rejält.

Kommer hem och är supersnäll mot maken och ger honom en hel skål full med glass från min dyrbara burk. När han tryckt i sig den så gör han en halvt ogillande grimas och säger "-jag fattar inte hur du kan längta efter den här skiten".

Det SVED i mig för varje sked av min goda glass som jag la upp till honom och så uppskattar han det inte!

Själv sitter jag här, otillfredsställd efter bara EN HALV burk och har typ skrapat, slickat insidan för att få i mig varje litet uns glass. Hur kan man INTE älska Ben & Jerrys!

Jag kanske skulle maila dem och fråga om de behöver någon som gör reklam för deras glass. För det gör ju jag hela tiden, här i min blogg. De borde faktiskt betala mig för det ;-)

Mobilladdare sökes...

Om någon skulle ha sms:at eller ringt mig på mobilen den här helgen så kan jag förklara varför jag inte har ringt tillbaka eller svarat!

Mitt mobilbatteri slocknade i fredags och min laddare är puts väck. Misstänker dottern och har nu precis, i mörket, helt utan framgång gått igenom hennes rum.

Jag VET att jag haft den sedan vi kom hem och jag vet att jag lämnade den vid mitt nattduksbord i sovrummet efter att jag laddade den senast. Kan jag dra slutsatsen att den har fått ben och vandrat iväg?

Det är hemskt!

Jag har ingen kontakt med omvärlden när jag är hemifrån, jag har ingen klocka och jag har inget alarm som väcker mig på morgonen. Vilken otrolig tur att jag jobbar kväll precis hela veckan!

Var brukar ni hitta bortsprungna saker?

Vildvuxen grönska...

Vår trädgård är faktiskt ganska underbar! Om man bortser från att den inte är speciellt välskött, att det finns en massa ogräs överallt, att vi har en massa bråte som ligger, typ dörrkarmar och annat, att trädäcket är halvruttet och att gräsmattan är i riktigt uselt skick, så är den verkligen lummig och fin och det finns så många härliga buskar, klängväxter och den är verkligen HELT och hållet insynsskyddad.

Man hade lätt kunnat ta sig ett nummer i trädgården utan att någon ser, eller sola topless, tja varför inte helnaken. Jag kanske ska ta och vara naken nästa gång jag grillar, för jag blir så in i bängens varm då. Eller vad säger du Silla. Det vore väl ok? :-)

Det här är lite bilder på växtligheten från framsidan. Baksidan tar vi en annan dag :-)

En godkänd fyraåring...

har vi här hemma. Inte för att jag tvivlade på detta men eftersom lillprinsen har ett MYCKET bestämt humör och gör precis som han vill och mycket väl kan vägra göra saker som han egentligen måste göra så fasade jag för att det varken skulle gå att göra syn- eller hörseltest men där hade jag inte behövt oroa mig. Han var hur duktig som helst och det gick som en dans.

Alla färger kunde han, räkna, rita en mycket detaljerad gubbe med huvud, ögon, näsa, mun, hals, kropp, ben, armar och självklart TVÅ STORA SVÄRD i händerna. Hans språk var mycket väl godkänt och han kan göra alla ljud, även s och r.

Dagis anteckningar om lillprinsen fick vi också med oss. Där var allting ua, sånär som på att han har svårt att koncentrera sig i stora grupper för att han gärna då vill göra annat och blir lite väl "livlig" (känner inte ALLS igen det hos mig själv eller maken från när vi var små ;-) och i lek har han lite svårt att INTE vilja bestämma över sina kompisar och vad gäller att lyssna när vuxna säger till så stod det under kommentarer att det HELT beror på vilket humör han är på (eh jaså, det hade jag ingen aaaning om) och att man kan få vara riktigt bestämt. Ooops, nähäää, min lillprins, han som är sååå snäll och beskedlig och alltid gör precis som man säger åt honom.

Haha, jaja bvc-sköterskan bara skrattade och sa att det är väl inget konstig. Fyraårsåldern är supertrixig och jobbig och man går igenom massor av olika saker i sin utveckling. Lillprinsen förvandlades ju för några månader sen från att ha varit supervettig och verkligen gått att prata och resonera med, till att bli ett litet monster som skiter totalt i allt man säger och som är fullkomligt ovettig och flamsig och oseriös och som ÄNNU MER än någonsin blir helt vansinnig och superfrustrerad och helt ifrån sig när det inte blir precis som han förutspått eller tänkt sig.

Häromdagen läste vi en bok där det finns en hund. Denna hund är en tik, alltså en hon och det vill inte lillprinsen. När jag då läser "hon" så blir han helt galen, helt tokig, sjövild och skriker att det inte är en hon, att det är en pojke. Jag förklarar lugnt att det är en flickhund, inte en pojkhund, att det står så i boken. Detta klarar inte lillprinsen utan tar boken och slänger den hårt i väggen och skriker i vilt raseri.

Detta låter som en riktig BRAT jag vet, men det är inte så. Han är verkligen helt förstörd, ledsen, kan inte få det att stämma, att gå ihop, för han VILLE JU, visste ju, tyckte ju att det var en pojke. Hur kan det då vara så att världen inte ser ut som han trott!

Min älskade lillprins. Hoppas att denna fas går över snart och att dina föräldrar lyckas ta dig igenom den utan att kränka, utan att trycka ner dessa starka känslor som måste få utlopp. Och måtte vi gå igenom den utan att själva bli helt förstörda ;-)

Men så hoppa i säng nu då!

Verkar som att jag fattar lite trögt dessutom!

...och nu är det typ, helt ljust.

Kanske man bara ska stanna uppe och inte gå och lägga sig förrän i morgon kväll istället? Nä, då får jag migrän. Inte bra! Måste i säng nu!

NU!

Gå och lägg dig...

har jag sagt åt mig själv i flera timmar nu. Nu börjar det bli ljust och vi som inte har någon rullgardin i sovrummet och JAG som inte kan somna om det inte är riktigt mörkt i rummet.

Shit, måste skynda mig i säng nu!

Klockan är tjugo i fyra...

Natti natti

Provence

För övrigt så har jag och maken tillbringat kvällen framför datorn, drömmande och dregglande över små underbara stenhus på landet i Frankrike. Var som helst men vi har mest tittat på Provence. Vi fantiserar och planerar vår framtid och inreder vårt drömhus.

Alltså, vi vill inte flytta! Vi har flyttat tillräckligt nu ;-)

Men vi drömmer som vanligt om att resa, om att ha ett hus utomlands, där vi kan tillbringa våra lediga veckor på somrarna och förhoppningsvis lite till, och som man övriga veckor på året kan hyra ut.

Åh jag blir helt orealistisk och drömmer mig bort. Jag vet, jag är hopplös. Vi har INGA pengar. Jag blir snart arbetslös. Vi får knappt livet att gå ihop som det är. Men när jag har dåligt med pengar, det är ju DÅ jag drömmer som mest, det är då jag vill ha mest, det är då jag absolut inte kan nöja mig med att faktiskt ha LITE pengar. När jag mår dåligt då äter och shoppar jag! Perfekt!

Jag är inte ämnad för fattigdom! ;-)

Just nu vandrar jag i tankarna på en liten grusväg från vårt lilla stenhus med en sprakande grön, lummig trädgård, omgärdad av en låg stenmur. Längs vägen njuter jag av den hänförande utsikten. De mörklila lavendelfälten och de rika vinodlingarna. Jag är på väg till byn för att handla färska baguetter och croissants i lanthandeln som ligger på den vackra lilla huvudgatan, kantad av plataner. När jag kommer tillbaka har maken gjort kaffe på spisen i perkulator och så sitter vi på den stenlagda terassen, under fikonträdet och äter frukost och bara njuter av grönskan och dofterna omkring oss. Ja, barnen också såklart. De är självklart helt hänförda, liksom vi :-)

Shit jag blir nästan tokig! Jag är nog aldrig NÖJD, eller, jo det är jag visst. Jag är mycket tillfreds med saker och ting för det mesta men det finns en längtan efter något mer? Det perfekta lugnet, fulländad njutning, både för kropp och själ och en helt kravlös tillvaro. (Jaja några krav måste ju finnas men att kunna göra vad man vill, varje dag! Ojoj så underbart...)

Drömmer jag mer än andra eller är jag normal? Jag vill så mycket! Vet inte hur jag ska hinna eller kunna göra verklighet av allt på bara en livstid! Jag känner att det finns en plats, en plats som väntar på mig, en plats där jag kommer att hitta perfektion i tillvaron och det totala lugnet kommer att infinna sig. Jag vet det.

Jag tjatade om Provence länge länge när jag var i de tidiga tonåren. Sedan har jag tjatat lika länge om Toscana. Nu tjatar jag om Provence igen.

Jag tror att det var filmen "A good year" med Russel Crowe som förde mig tillbaka till Provence. Jag insöp verkligen det huset, atmosfären och naturen, stämningen, människorna och kände mig nästan gråtfärdig när den var slut. Så fulländat! Det kändes i hela kroppen. (Se filmen om ni ej sett den. Den är super. En riktig mysfilm.)

Har iallafall bestämt att jag ska läsa franska. En kurs i franska måste gås. Jag vill åka tillbaka till Korsika oxå, och kunna förstå och göra mig förstådd utan engelska och en massa gestikulerande och pekande i menyer osv.

Tänker på pensionen. Varför pensioneras man inte förrän man är 65 år? Är det först då man ska få vara obunden och slippa måsten och kunna njuta av livet till fullo?

Önskar än en gång att jag var ekonomiskt oberoende. Åh så mycket jag hade kunnat göra för människor som behövde hjälp. Jag hade inte behövt ta jobb som jag inte brinner för, vilket jag ju inom kort kommer bli tvungen att göra. Jag hade kunnat jobba ideellt med precis det jag verkligen ville, för jag hade inte behövt någon lön. Jag hade kunnat skita ett stort stycke i om jag fick betalt eller inte!

Ja, så sitter jag och tänker vid min dator denna kväll då jag plöjer genom hela internet på jakt efter det perfekta lilla stenhuset i Provence. Suck...

(sovrummet på bild i detta inlägg är något liknande det jag talade om i inlägget nedan) :-)

Ännu en helg...

har passerat utan att mycket vettigt har blivit gjort. Oj så varmt det har varit! Äntligen sommar, yeey :-)

Vi firade lillprinsen mycket enkelt i lördags med min syster, hennes barn och min mamma. Jag orkar nästan ingenting nu för tiden, så det stora firandet, för alla barnen, där vi har båda familjer + vänner med, det får vänta tills vi har hunnit få lite mer iordning här hemma och vi har bättre stolar att sitta på osv. Jag får ju sån prestationsångest när man ska bjuda hem folk. Blir gråtfärdig när jag tänker på hur hemskt här ser ut fortfarande och vi har bott här i två månader snart! Halva vardagsrummet består av kartonger och jag har NOLL lust att fixa, göra fint och städa när det ändå ser ut så här. Så det ligger verkligen skit överallt och jag ORKAR inte göra ett smack åt det! Ni vill nog inte veta hur sällan jag rengör badrummen till exempel. För det är ju inte lönt. Här är ju ändå såååå jä..la stökigt och fult!

Kökrenoveringen måste snart sättas igång. Vi har inte pengar att slutföra den, men hoppas på det bästa. Att något STORT ska hända? Men vad?

Så som det är idag kan vi iallafall inte ha det! Det är inte ens funktionsdugligt och idag när jag handdiskade så var jag så arg inuti att jag nästan kände hur adrenalinet pumpade. Visst är det galet! Ett sådant löjligt problem och ändå gör det mig så fruktansvärt tjurig. Bara en massa MÅSTEN heeeeela tiden. Ska det vara så här att vara vuxen?

Nog om det...

Helgen som gått har varit jätteskön förutom ett bråk i fredags eftermiddag, rörande min stundande arbestlöshet, som resulterade i att jag och maken inte bytt ett ord med varandra förrän nu ikväll. Mycket civiliserat och moget.

I övrigt har vi rensat lite ogräs, jag och barnen har varit ute en del, det har bakats jordgubbspajer, jag har druckit lite hemgjort flädervin tillsammans med min syster, mycket trevligt och idag hade äldste sonen en kompis här hela dagen. De små kan verkligen inte förstå att de stora killarna inte tycker det är skoj när de är med i rummet och förstör, hänger och klänger och ställer tusen frågor. Skumt eller hur? ;-)

Imorgon är jag och barnen lediga. Hoppas på att kunna mysa och slappa riktigt innan vi ska på fyraårskontroll med lillprinsen på eftermiddagen. Jag hade en tanke på att gå på bio innan idag men de fem biobiljetter som jag visste att jag hade är plötsligt borta!

I övrigt så drömmer jag om ett eget sovrum.

Det bästa jag vet är nämligen att läsa tills jag somnar, tills ögonen fladdrar sådär att man bara kan lägga boken åt sidan och vips så sover man. Det kan jag inte längre!

Jag delar sovrum med en annan. En som absolut inte tillåter att man läser efter kl.23. Hur många ggr i mitt liv är jag trött kl.23? Typ aldrig!

Så eget sovrum ska bli min nya dröm. Inte alltid, för jag vill ju gärna sova tillsammans. Är mysigt. Men jag kunde sova där de kvällar jag verkligen kände för att läsa!

Vet precis hur jag skulle ha det där inne. Ljust, luftigt, varmt och lite kvinnligt/romantiskt med tjocka, gosiga täcken och underbara sängkläder i typ gammelrosa och vita ränder eller varför inte blommor, massor av kuddar, linoljade trägolv, lite lantligt sådär. Åhhh så fint det skulle vara och där skulle jag ligga och läsa underbara böcker och kanske äta något gott i sängen till klockan var 02-03 sådär. Underbart!

Hur kan det komma sig att saker som man tagit för självklara, saker som är del av den man är, som man njuter av, blir omöjliga för att man lever med en annan människa? Jag har alltid läst på kvällarna. Det är så jag somnar!

Eller ska jag säga, det var så jag alltid somnade innan...

(ps, ja käre make, jag VET att jag inte tillåter dig att läsa heller när jag ska börja kl.07. Skillnaden är dock att du kan sova hur ljust/mörkt, tyst/högljutt det än är omkring dig. Jag vaknar av en fis eller en knappnål som faller och kan absolut inte somna när minsta lilla ljus silar in i rummet. Jag har ju för sjutton skitsvårt att somna och du somnar när huvudet nuddar kudden! Då ÄR det skillnad, så det så.)