VAB och irritation...

VAB är ett enormt projekt. Inte nog med att man ska komma ihåg att anmäla på försäkringskassans hemsida, vilket inte är lätt när man är så sönderstressad jämt att minnet blivit helsabbat. (är lite otäckt faktiskt. Jag glömmer ALLT!), man ska även komma ihåg att anteckna i sin kalender precis hur många timmar och vem som var hemma med vilket barn. För inte sjutton kommer man ihåg det när man väl fått hem papper, lämnat dem till dagis för gransking och påskrivning och sedan får tillbaka dem.

Då måste man skicka pappren till försäkringskassan och sedan gå in på deras hemsida igen och komplettera "anmälan om tillfällig föräldrapenning" med "begäran om tillfällig föräldrapenning". Det är här alla anteckningar om antal timmar och datum kommer väl till pass, för detta ska man här fylla i, dag för dag.

När detta är gjort tar det x antal veckor och så har man fått sin ersättning utbetald.

Jaja, det fungerar iallafall. Det är nog mest mitt eget fel, eftersom jag sparar de där blanketterna man får hemskickade för länge, skjuter på det tills jag helt glömt när och hur och var det aktuella barnet varit hemma och vilken sjukdom de haft. Ja, jag sa ju att mitt minne är ickeexisterande. Ibland förstår jag inte hur klarar att komma ihåg vem jag är. Mina vänners telefonnummer, ja t.om min systers och barnens fyra sista siffror har plötsligt blivit omöjliga för mig att komma ihåg.

Hm, det är inte bra va?

Ska sätta igång och söka jobb nu. Det känns ok nu efter att igår ha fått veta hela sanningen om vad som egentligen hände på jobb. Självförtroendet kan sakta återvända.

Däremot sticker jag inte under stol med att jag faktiskt hoppas på att jag inte får något jobb inom de närmsta månaderna. Jag vill knappt erkänna det för jag har någon sjuk "inbyggd"?? värdering av att man är svag, oduglig, om man låter sitt psyke påverkas av stress. Men för hel..ete. Jag har jobbat på en helt galen arbetsplats där ingen känner sig trygg, hur länge som helst. Jag har inte haft mer än en veckas semester per år och arbetstiderna och lönen suger. Man får ALDRIG beröm, däremot får man höra när man gör något fel. Inte bara jag alltså, utan ALLA på jobb. Man går och kryper och tassar. HELT SJUKT!

Så nä, jag ser fram emot att komma där ifrån trots så många människor som jag verkligen tycker om och jag ser fram emot att få ett jobb som är normalt (och förhoppningsvis normalt betalt).

Förstår ni att jag slavat, arbetat häcken av mig, med fruktansvärt psykiskt betungande saker, som gör en helt maktlös och som berör så enormt, för en skitlön på 17.700 i månaden efter en högskoleutbildning på 4 år! Visst är det absurt!

Jag ska söka söka söka allt jag kan hitta men helt ärligt så behöver jag få vila. Jag måste få ta det lugnt ett tag. Har alltför ofta hjärtklappning, hinner inte med någonting, när jag har mina ynka lediga dagar så är jag helt slut, orkar inte med barnen, hemmet ser ut som f..n, är en vidrigt lynnig och irriterad person (vilket jag INTE är egentligen) och gråter för ingenting och är fullkomligt orkeslös och supertrött varenda vaken sekund. Om jag ska lämna ut mig helt, tja, varför inte, det är ju min blogg, så är min mens dessutom nästan två veckor sen och jag är INTE gravid, har testat och har ju dessutom spiral. Detta har ALDRIG hänt tidigare, jag är ju punktlig som en klocka! Jag har varit stressad förr utan att kroppen reagerat det minsta, men nu har det pågått för länge, för min kropp har banne mig reagerat ordentligt på fler sätt än jag kan räkna upp här.

Kan inte fatta att samhället ser ut som det gör. Det finns inte jobb till alla, så varför i hel..ete inför man inte att människor med småbarn kan gå ner i tjänst med full lön? Ska våra barn verkligen pga ekonomiska skäl vara så länge på dagis om dagarna, att de träffar förskolepersonal mer än de träffar sina egna familjer? Är det verkligen en sådan inställning vi har i samhället, att jobba är det viktigaste som finns? Att man, för att inte valde ett yrke där man tex jobbar med datorer och tjänar större summor, utan var "dum" nog att vilja "göra något för människor med problem", inte ska kunna ta del av sina barns uppväxt?

Äh jag blir så rasande arg när jag tänker på det.

Ta pappan som glömde att lämna sin ettåring på dagis, körde till jobbet och glömde ettåringen i bilen i värmen för att han troligtvis, som vilken småbarnsförälder som helst, inte får sova ordentligt på nätterna under lång tid, inte har någon egentid, är stressad över ekonomi, över allt han inte hinner med och att han ligger efter på jobbet för att han är ofokuserad då barnen och hemmet kräver så pass mycket energi. Han kanske t.om hade en depression. Det är alldeles för mycket stress och press på småbarnsföräldrar som det är. Man ska vara en superförälder, man ska vara skitbra på sitt jobb, man ska ha ett välstädat hem som ser snyggt och ordentligt ut, man ska även SE bra ut, träna, sköta sig, äta ekologiskt (jaja jag överdriver). Vad jag menar är att det finns alldeles för mycket krav idag, på människor överhuvudtaget.

Vad f..n hände med GOOD ENOUGH?

Det är underbart att ha barn, det absolut bästa som finns, men det är oxå skitjobbigt och kräver massor av psyket och kroppen (främst för kvinnor såklart, som bär, föder och ammar). Så hur kan man berättiga att folk även ska tvingas arbeta 100 PROCENT??? Hur kan det vara uppbyggt på det sjuka sättet. När jag tänker på denna pappas skuldkänslor så mår jag illa. Hur ska man komma över något sådant?

Jag tror ju inte att vi är skapta för att jobba så mycket som vi gör, oavsett om vi har barn eller inte. Människan har skapat denna sjuka tillvaro och jag tycker det är stenkorkat. Jag mår apa när jag jobbar 100%. Känner att jag inte har något liv. När jag jobbar mindre så mår jag apa för att jag har ångest över ekonomin.

Jag GILLAR att jobba, jag gillar att tjäna pengar, tro mig. Jag är väldigt engagerad i mitt jobb, men hade jag kunnat få livet att gå runt ekonomiskt så hade jag lätt jobbat mindre och jag tror att så ofantligt många, men självklart inte alla, hade gjort som jag. Jag tror att föräldrar över lag hade velat vara så otroligt mycket mer med sina barn, hade velat ta del i deras uppväxt mycket mer än de kan idag.

Det hade gynnat samhället på alla sätt tror jag. Minskat sjukskrivningar, minskat antalet depressioner och gett fler jobb åt andra.

Så VARFÖR är det fortfarande så korkat uppbyggt? Varför är det ingen som GÖR något?

Betyder våra barn verkligen så lite?

Och varför i jösse namn (hehe nördigt uttryck eller vad) tjänar vi som jobbar inom vård och omsorg fortfarande så jä..la dåligt när det är vi som gör det viktigaste jobbet i hela samhället (ja så tycker jag). Kan någon förklara DET?

Ja jä..lar så irriterad jag är. Jag sa ju det. Jag är SNUSKirriterad för jämnan och känner inte igen mig själv. Tre år utan semester kanske gör så med en människa?

Gaaahhhh....

(andas, andas, andas, andas...)