som vägrar försvinna är den här förbaskade känslan av längtan efter att få sätta ett barn till till världen.
Jag har alltid velat ha fyra barn. Ja det vet ju alla som känner mig, men i många år har jag känt mig så MÄTT på att vara gravid. även om jag hela tiden velat ha ett barn till så har jag inte pallat tänka tanken att vara gravid igen. Det blev ju så tätt sist ;-)
Men nu, när min mens för ett tag sedan var 16 dagar sen (vad var det?) vilket aldrig tidigare inträffat, så hände något i min hjärna. Paniken som jag först fick övergick till ett spirande hopp och en längtan större än ord kan beskriva planterade sig i min kropp. Jag kan nästan förnimma precis hur det känns i livmodern när den börjar växa, hur saker luktar när man är i början av graviditeten och jag blir gråtfärdig när jag ser gravida kvinnor och nyfödda bebisar.
Jag vill PLANERA ett barn till!
Av tre barn har vi planerat ett och det var så grymt mysigt och häftigt! Jag vill inte att det ska vara över. Att jag snart fyller 35 kanske har med saken att göra, för det jag känner börjar likna panik och jag ligger vaken på nätterna och känner nästan hur klimakteriet flåsar mig i nacken.
Det KAN inte ha varit så att jag för fem år sedan blev gravid för sista gången och aldrig ska få uppleva det igen. Aldrig få bära ett barn, känna hur det bökar runt och sparkar i magen, aldrig få föda igen, aldrig få uppleva det där berusande ögonblicket då man får träffa det nya lilla livet, lära känna det, förundras över hur fantastiskt det är att man lyckats skapa något så fulländat och vackert tillsammans.
Shit jag börjar tjuta nu!
För första gången har jag en föräldrapenning som är "normal" och vettig men jag har en make som som tycker att det är lagom med tre. Jag vågar inte ens ta upp frågan av rädsla att jag ska bryta ihop när jag hör hans argument om hur opraktiskt det är med fyra. För jag håller ju inte med. Vi har ingen bil så skulle inte behöva byta. Vi kan göra ett rum till där vi bor, på två ställen till och med. Det skulle ge mig ytterligare ett år med inkomst ifall jag inte lyckas hitta ett jobb medan jag har a-kassa ;-) (det sista var halvt om halvt ett skämt som ni säkert förstår).
Men jag står verkligen inte ut med tanken på att det skulle räcka nu och jag har precis insett detta med full kraft! Att barnen vill ha ett syskon till och att dottern tjatar minst sagt, gör ju inte saken lättare!
Jag vill ha ett barn till!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Det praktiska fixar man alltid...
Nu har ni en vecka ni kan älskahur mycket som helst ;) Eller hur DG??
He he
Lycka till..
Silla med sina 3 barn + 2 bonus..
Silla. Säger bara två saker som gör det svårt. Ovillig make och kopparspiral;-)
Man kan fixa båda, ut med spiralen och hetsa upp maken..
KLART!!! ;-)
D vill ha ett helt fotbollslag, jag sätter stopp jag vill inte ha fler..
Haha Silla jag menade inte att han är ovillig att "göra barn" ;-) utan att han är ovillig till att skaffa fler så ut med spiralen hade nog gjort honom VÄLDIGT avhållsam ;-)
haha
Nu har ni gift er efter 1½ års planerande, ni har skaffat nytt boende (igen) som ni planerar, renoverar och donar med. Årets sommarres är gjord = färdigplanerad och gjord - börjar du bli uttråkad igen? Lev bara nu för f-n...
:)
/ija, syster som inte heller är mätt men absolut inte sugen just nu, men jag är ju "bara" 32 ;)
Haha :-)
Ija
Ja så kan man säkert se det, men jag har ju alltid velat ha fyra barn. Är ju först nu som graviditetsmättnaden försvunnit.
Att alla runt omkring får barn, är gravida eller planerar att bli gravida spelar säkert in. Men åldern gör ju självklart sitt, pluss att jag inte vill ha hur långt glapp som helst. Vill ju inte vänta (om vi någonsin skaffar ett barn till) tills de andra är så gamla att det är som att "börja om" om du förstår hur jag menar.
Tidigare har jag inte heller haft en SGI som har varit något att tala om. Du vet ju själv. Har haft så usel föräldrapenning. Just nu finns inga jobb på marknaden och vi bor äntligen på ett sätt så att det vore möjligt och TREVLIGT, MYSIGT att få vara hemma med en bebis.
Föräldraledigheten med A och I var ju inte så rolig. Vi hade NOLL pengar, vi bodde gräsligt, trångt och hemskt. Så jag antar att jag bara tycker det är perfekt i tid.
Sedan är nog inte barnlängtan något som går att resonera praktiskt kring, för det är ju en känsla och eftersom jag är en TOTAL känslomänniska och inte ens har förmågan ATT VARA praktisk i mitt tänkande så är det ingen barnlek att slå bort en känsla som totalt tar över hela sinnet.
Uttråkad är jag då rakt inte. Njuter till fullo av renoveringen som framskrider, av nya huset och av de andra barnen.
Känns bara som att, om man skulle vänta så skulle jag vara för gammal, barnen skulle få för långt åldersglapp + att min SGI kanske inte längre gäller när ett ev. barn föds.
Så därför, faktiskt både praktiskt och känslomässigt så är läget så perfekt :-)
Men men... Är ju ändå inget jag kan besluta själv så det är än så länge bara en jobbig, hopplös längtan som gör mig frustrerad och stressad (när jag tänker på att jag kanske inte får som jag vill).
Fixar ju inte att inte få som jag vill, som du vet :-D
kram kram kära praktiska lillasyster. Du och min make är egentligen mycket mer lika än vad han och jag är, men det visste vi ju *asg*
:-)
Silla
Vilket drömläge... Önskar att min D var lite mer lik din D där och inte såg alla hinder och allt negativt i allt.
Håller helt med om att det ekonomiska och praktiska alltid löser sig.
Går alltid på känsla. Har klarat mig hela livet på det och tänker fortsätta med det :-)
Man vet ändå aldrig vad som händer...
Mitt motto är "Det ordnar sig" :-)
Silla
Observera att maken som säkert läst detta eftersom han läser min blogg, har valt att inte skriva någon kommentar. Inte heller har han sagt något om det här hemma. Han undviker ämnet med andra ord...
Skicka en kommentar