Anjas vardagsblogg

En helg har passerat och jag har tillbringat den på jobb. Har varit outhärdligt varmt där kan jag lova. Fy sjutton alltså!

Av någon anledning går inte värmen ur byggnaden på natten heller. Jag sov där mellan fredag och lördag och det gick bara inte!

En lustig sak har faktiskt inträffat. Jag har sedan i fredags ätit enligt LCHF (low carbs high fat). Har ingen aning om ifall det kommer att fungera för mig. Men jag har insett graden av mitt socker"beroende". Har varit sjukligt krängig på sistone och kan liksom inte låta bli hur mycket jag än vill, hur mycket jag än intalar mig själv och resonerar med mig själv. Det är som att hjärnan säger en sak och kroppen en annan, så nu måste jag utesluta socker och kolhydrater. Iallafall för ett tag och se om jag mår bra utav det.

Har läst på massor och även om det låter helt galet (tyckte jag ju tidigare) så låter det, efter att man läst om det, helt jä..la logiskt. Å andra sidan så låter ALLA olika dieter och levnadsätt helt logiska när man blir matad med info, fina ord och forskningsresultat från diverse läkare och nutritionsexperter.

Är iallafall tillbaka i "diet"tänket och äter inga onyttigheter. Ja, om man inte räknar fett då alltså för det SKA jag ju äta nu.

Maken och barnen har idag varit på kalas och haft trevligt. Imorgon jobbar jag sjumorgon och sedan, en underbar ledig dag. Finns ingen ledig dag som är så välbehövlig som den efter jobbhelg. Jag är då helt slut, helt mör, helt matt, orkar INGENTING. Det värsta är att det bara är en dag. Det räcker inte alls.

Jag längtar något grymt efter LÅNGLEDIGT. Det har jag inte haft sedan föräldraledigheten med Ivan och hur ledig är man då? ;-)

Nej, att vara ledig ett par månader vore drömmen. Att få lappa ihop sig själv, återhämta sig, bli människa igen. Jag vill ALDRIG mer jobba 100% medan barnen är små. ALDRIG!

Jag känner ibland att jag är världens sämsta mamma, världens sämsta människa, men jag inser ju nu vad det har berott på. Jag har ju för sjutton ingen ork över till min egen familj när jag väl är hemma. Det må låta hur löjligt som helst och jag må låta hur bräcklig och patetisk som helst men JAG är ingen bra människa när jag är borta från mina barn så mycket och dessutom jobbar med så psykiskt belastande saker. Hjärnan är kortsluten redan när arbetsdagen är slut och sedan orkar jag inga som helst konflikter eller motgångar. Bryter nästan ihop och tjuter för ALLT. När jag inte tjuter så skriker och gormar jag vid minsta motgång. Visst låter det toppen!

Nu tror jag förvisso att just min arbetsplats har stor del i detta. Man känner inte att man blir värdesatt och man jobbar underliga tider, långa dagar, sena kvällar, helger och man ska hela tiden vara 100%-igt engagerad, tillmötesgående, trevlig, glad och man är med MÄNNISKOR, främst barn, HELA tiden. Hade man haft ett kontorsjobb där man inte hela tiden skulle bemöta människor utan även kunde få "komma undan" och vara ifred ibland, så hade man nog inte varit lika utmattad.

Ska verkligen, när batterierna är laddade, vilket troligtvis kommer ta ett tag, ägna mig åt barnen och vara den där mamman som jag vet att jag är någonstans LÅNGT inne. Sedan hoppas jag att barnen inte kommer minnas alla mina "dåliga mammadagar" för de får mig att må riktigt dåligt över mig själv och när jag tänker på mitt usla tålamod och min orkeslöshet så blir jag arg och jag skäms.

Mina barn är viktare än allt annat. Mycket viktigare än något jobb!