har vi här hemma. Inte för att jag tvivlade på detta men eftersom lillprinsen har ett MYCKET bestämt humör och gör precis som han vill och mycket väl kan vägra göra saker som han egentligen måste göra så fasade jag för att det varken skulle gå att göra syn- eller hörseltest men där hade jag inte behövt oroa mig. Han var hur duktig som helst och det gick som en dans.
Alla färger kunde han, räkna, rita en mycket detaljerad gubbe med huvud, ögon, näsa, mun, hals, kropp, ben, armar och självklart TVÅ STORA SVÄRD i händerna. Hans språk var mycket väl godkänt och han kan göra alla ljud, även s och r.
Dagis anteckningar om lillprinsen fick vi också med oss. Där var allting ua, sånär som på att han har svårt att koncentrera sig i stora grupper för att han gärna då vill göra annat och blir lite väl "livlig" (känner inte ALLS igen det hos mig själv eller maken från när vi var små ;-) och i lek har han lite svårt att INTE vilja bestämma över sina kompisar och vad gäller att lyssna när vuxna säger till så stod det under kommentarer att det HELT beror på vilket humör han är på (eh jaså, det hade jag ingen aaaning om) och att man kan få vara riktigt bestämt. Ooops, nähäää, min lillprins, han som är sååå snäll och beskedlig och alltid gör precis som man säger åt honom.
Haha, jaja bvc-sköterskan bara skrattade och sa att det är väl inget konstig. Fyraårsåldern är supertrixig och jobbig och man går igenom massor av olika saker i sin utveckling. Lillprinsen förvandlades ju för några månader sen från att ha varit supervettig och verkligen gått att prata och resonera med, till att bli ett litet monster som skiter totalt i allt man säger och som är fullkomligt ovettig och flamsig och oseriös och som ÄNNU MER än någonsin blir helt vansinnig och superfrustrerad och helt ifrån sig när det inte blir precis som han förutspått eller tänkt sig.
Häromdagen läste vi en bok där det finns en hund. Denna hund är en tik, alltså en hon och det vill inte lillprinsen. När jag då läser "hon" så blir han helt galen, helt tokig, sjövild och skriker att det inte är en hon, att det är en pojke. Jag förklarar lugnt att det är en flickhund, inte en pojkhund, att det står så i boken. Detta klarar inte lillprinsen utan tar boken och slänger den hårt i väggen och skriker i vilt raseri.
Detta låter som en riktig BRAT jag vet, men det är inte så. Han är verkligen helt förstörd, ledsen, kan inte få det att stämma, att gå ihop, för han VILLE JU, visste ju, tyckte ju att det var en pojke. Hur kan det då vara så att världen inte ser ut som han trott!
Min älskade lillprins. Hoppas att denna fas går över snart och att dina föräldrar lyckas ta dig igenom den utan att kränka, utan att trycka ner dessa starka känslor som måste få utlopp. Och måtte vi gå igenom den utan att själva bli helt förstörda ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar