Kalvinknatet

Igår sprang äldste sonen Kalvinknatet för tredje året i rad. Jag beundrar dessa barn, att dom vågar. Själv skulle jag nog aldrig ställt upp i något sådant frivilligt, någonsin. Vare sig när jag var smal o vältränad eller nu när jag är modell STÖRRE. Jag gillar inte sånt helt enkelt.

Fy sjutton som de springer! De kämpar som attan och ser så målmedvetna ut där de kommer sättandes.

Med och tittade på sonen var min bror som jag inte sett på jättelänge och min syster och hennes två barn. När sonen sprang förbi stället där vi stod så missade dom honom, trots att han sprang allra närmst dem. Det var rätt lustigt. Jag hann dock ta ett foto i farten.

Så otroligt mycket folk var där. Det skulle vara intressant att veta hur många det var på ett ungefär. Stadsparken var iallafall fullsmockad, minst sagt!