Nu har vi internet igen!
Fast jag hade börjat vänja mig. Har suttit vid tv:n och plöjt Greys Anatomy i en vecka nu och tro det eller ej. Maken har tittat med mig. Han har tidigare ALDRIG tittat med mig, utan enbart sagt att det är SKIT. Kanske var det så att han efter att, utav ren tristess, ha sett ett avsnitt med mig, blev "hooked", vilket varje normal person borde bli. Eller så är det utav ren omtanke och oro, då jag mått ganska dåligt sedan förra onsdagen då jag fick veta att min chef, som lovat mig ett vikariat på ett år, vid två tillfällen och sagt att jag inte behövde oroa mig angående framtiden på jobbet, att de ABSOLUT ville ha mig, plötsligt svängt om och nu har gett vikariatet till någon annan. Det suger fett och jag oroar mig hela tiden. Ältar saker i huvudet, ligger vaken och känner mig allmänt värdelös.
Jag vill inte behöva flytta igen. Jag känner äntligen att vi har hittat rätt. Detta är VÅRT DRÖMHEM! Jag vill inte, jag orkar inte.
Önskar att jag ska klara att bearbeta detta och komma över det så att jag kan få må bra igen. Har mått uselt i flera månader, ända sedan den fasta tjänsten, som jag verkligen trodde jag skulle få, gick till en kollega (som är underbar) och jag började tvivla på mig själv och känna ilska över hur lite jag kände mig värdesatt på jobbet.
Någon annan som varit timvikarie i en evighet med sämst lön utav alla på jobbet, fruktansvärd ovisshet och osäkerhet om framtiden, som vill berätta för mig hur ni lyckats "avskärma" er från oron och ångesten som detta medför? Skulle mycket gärna vilja veta, för det jag trodde skulle leda till en fast tjänst i förlängningen, har nu lämnat mig ARBETSLÖS och jag måste börja om från början, med sämre självförtroende än jag gick in med.
Fy f..n för arbetsmarknaden just nu och fy f..n för nedskärningar och fy f..n för regeringen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Fy, vad hemskt Anja! Jag kanske hamnar i en liknande situation, fast ändå annorlunda.
Jag jobbar för kommunen nu och de har lagt ut hemtjänsten på entreprenad. Jag har jobbat i ett år, tjänat ihop massa LAS-dagar, ligger bra till hos chefen och tänkte klänga mig kvar tills jag blev LAS:ad. Men nu, nu försvinner alla mina LAS-dagar (eller, de försvinner inte men jag får ju inte ta med dem till det privata företaget), jag har ingen aning om det nya företaget alls vill ha mig. Om jag blir arbetslös hamnar vi i samma situation som er, vet inte hur vi ska klara lånen.
Här finns det dessutom inte så många jobb. Vi bor ju mitt ute i skogen och mitt jobb ligger 2 mil bort (maken pendlar 7,5 mil enkel resa till sitt på dåliga grusvägar). Nästa ort i denna kommun ligger 6,5 mil bort och jag kan inte jobba så långt bort med tanke på barnen och dagis osv.
Men jag försöker tänka positivt, det nya företaget behöver väl också vikarier och dessutom kommer inte alla följa med från kommunen, så jag ska försöka hålla mig framme och visa intresse. Förhoppningsvis kan man få chans på en tjänst, eller i alla fall längre vikariat.
Hoppas det löser sig för er Anja!
Men usch vad jobbigt! Kunde ni inte bara få njuta av ert nya fina hem nu..! Riktigt dåligt gjort tycke rjag. Har chefen någon förklaring till sitt handlande? Du kanske inte har tagit upp det men jag tror att du kanske skulle må något bättre om du åtminstone fick höra vad han/hon har att säga? Om du faktiskt har varit lovad att stanna tycke rjag att det mina han/hon kan göra är at ge dig en förklaring.
Det löser sig säkert för er, men jag förstår din oro!!
Och du, du är inte värdelös på något sätt, däremot verkar din chef vara av det slaget..
Kram!!
Äntligen är du tillbaka i verkligheten.. VÄLKOMMEN...
Sen vill jag berätta:
Jag var som du innan, jag grät, var orolig, gick upp i vikt, var en hemsk sambo, hemsk mamma tycker jag. Tills jag en dag bara tänkte.
Va fasiken inget jobb ska få mig att må dåligt, INGA pengar i världen ska få mig att ligga sömnlös på nätterna.
jag öppnade eget. FALL I ALL jag skulle bli av med jobbet.
Och det blev jag efter 11år gick företaget i konkurs, hur glad var inte jag att jag hade eget.
Sen har jag den inställningen ALLT löser sig.
Tyvärr slutade det med att D fick jobba dagar och nätterna med att dela ut tidningar. Men det är något vi måste ha kvar för det kan ju vända. Vi vill ju inte i heller flytta.
Så försök att slänga ut lite cvn här och var redan nu, du ska se någon nappar, sen kommer din chef att säga till dig att dom ger dig något och då har du redan något annat på G...
Lycka till anja, Allt löser sig ska du se.
KRAM Silla som en mån hade 0kr i inkomster men 25.000 i utgifter.
Hej! Känner igen dig sedan ankomst juni -05. Har själv inte skrivit där på flera år men tycker det är så kul att följa andra familjer med barn i samma ålder som min pojke. Din blogg är intressant att läsa för mig eftersom jag också är socionom och längtar efter ett annat boende, bor i hyreslägenhet och har alltid gjort i mitt vuxna liv. Är därför så kul att läsa andras bestyr kring husköp och inredning osv. Har också erfarenhet av att vara vikarie och den ovissheten och otryggheten det innebär. Tyckte det var pest rent ut sagt många ggr men försökte peppa mig själv att ville de inte ha mig skulle jag inte fått viket från första början. Försökte dock så gott jag kunde att tänka positivt om mig själv, att jag dög lika bra som de andra med fast anställning och att min tid skulle komma. Om inte på det stället så någonannanstans. Hjälpte mig att så långt som möjligt fokusera på här och nu och vara tacksam för det jag ändå hade. Visste hur många andra som inte hade någon form av sysselsättning och gärna hade bytt mot att få in en fot där jag jobbade oavsett anställningsform. Men det hjälpte även att ha koll på mina rättigheter och jag visste genom kontakt med facket vad jag skulle tänka på när det gällde LAS-reglerna osv. Är övertygad om att du kommer greja det här, av det jag läst från dig verkar du vara en stark och handlingskraftig person. Styrkekramar! /Veronica aka lime på aff
Ps. Tack för en bra blogg!
Skicka en kommentar