Adressändring och annan skit

är ytterligare en sak som säljaren inte har gjort. Undrar om hon ens reagerar på att hon inte längre får någon post? All post kommer nämligen hit och vi har inte hennes adress heller. NÅGOT tröttsamt!

Juristen skrev ett brev till henne med ett krav från oss och det, upptäckte jag igår när jag gick igenom posthögen, ligger också här hemma. Hon skulle fått det för en vecka sedan. Så typiskt!

I övrigt är jag fortfarande i ett risigt tillstånd, minst sagt. Kan sova lite bättre nu men ligger hela tiden och vrider och vänder mig och innan jag somnar så ältar jag, såklart! Hur jobbigt som helst. Ibland önskar jag att jag INTE var en person som analyserade saker sönder och samman. Tänk så lätt livet hade varit! Å andra sidan hade man säkerligen mått sämre om man inte hade den förmågan.

Det hemska är att jag blir så ARG. Jag är så jä..la arg hela tiden att jag känner att JAG som privatperson inte alls är någon trevlig person att ha att göra med. Jag har noll stubin med barnen, jag pallar inte minsta tjafs från maken och jag pallar knappt befatta mig med vanliga, dagliga sysslor. Enda stället där jag är "bra" är på jobbet. Det ställe som MINST av allt förtjänar att jag anstränger mig.

Hur fasen kan man motivera att kasta ut någon ur en verksamhet för att man TROR ATT DOM MÅR DÅLIGT. Skulle jag må bättre nu? Är det omtanke? Om jag är så trevlig och sååå duktig på mitt jobb som de sa, hur kan man motivera det med att det verkar som att jag är stressad och har mycket omkring mig i mitt privatliv.

Det är väl KLART JAG HAR. Jag har tre barn och har precis flyttat! En liten jä..la hint hade varit sjysst att få, istället för att enbart under två år fått höra hur bra jag är, hur mycket alla tycker om mig och att de ser mig som en ordinarie personal.

Tydligen ska de ha tyckt att jag de senaste månaderna har verkat må dåligt och känts stressad. Jaha, så gulligt att någon frågade hur jag mådde, eller tog upp det. Så rart att någon gick till chefen och berättade detta med tanke på hur hon kan svänga på en femöring.

F..n jag blir argare och argare för varje dag. Har inte blivit något annat än lurad och nedvärderad på den här arbetsplatsen. Menar inte av kollegor utan av hela verksamhetens "attityd". Man är under lupp och varenda sak man säger bedöms, tydligen även efter att man varit "jättebra" i två år. Då kan man plötsligt omvärderas och bytas ut. Man betyder ingenting för någon. Ingen bryr sig, ingen frågar om det är något fel, om det finns något att göra.

Om jag var så omtyckt, så bra, då hade man ju velat hjälpa mig och man hade definitivt velat ha mig kvar. Min enda slutsats är alltså att allt är skitsnack. Tröstande ord som inte betyder något, för det är helt omöjligt att man gör sig av med någon som är duktig och bra för att man tror att dom mår dåligt.

På sistone har jag börjat säga vad jag tycker, precis vad jag tycker och tänker. Kritisera de stela, sjuka saker som finns på jobbet. Kanske blev jag obekväm? Antar att det är den slutsats jag får dra. När jag har tagit upp saker som berör alla, som jag tycker är galna, så har det blivit underligt tyst.

När jag talat om JUST DET som oroar mig och som fått mig att må ruskigt dåligt de senaste månaderna, nämligen jobbet och huruvida det skulle bli fler vikariat eller om jag skulle bli arbetslös, så är det ingen som har lugnat mig eller sagt att det ordnar sig. Ni som känner mig förstår ju att jag då tjatar och babblar ÄNNU mer om just detta i jakt på att få SVAR. Chefen är det inte lönt att vända sig till för hon säger en sak ena dagen och en annan nästa dag så jag har vänt mig till dem jag litat på, mina kollegor.

Jag antar att det inte är ok att tala öppet om sådant som berör ens egen person och att man bara ska rätta in sig i leden. Vara en opersonlig robot, en allvarlig tråkmåns.

Det tänker jag banne mig ALDRIG göra och inte tänker jag ändra min personlighet heller för den duger bra som den är. Tänk att det kan finnas sådan trångsynthet i ett sådant yrke som mitt!

Är riktigt jä..la SKITARG och blir argare hela tiden! Man kanske ska stämma fler människor när man ändå är igång? Även om jag bara fick muntliga löften, VID TVÅ tillfällen, så är det ju ändå ett löfte, ett löfte som gjorde att vi vågade köpa en dyrare bostad till exempel.

Nu får ni verkligen ursäkta att jag ältar och skäller och gormar inne på min blogg, men detta är vad som tar upp 99% av mina tankar just nu och får jag inte UT det så blir jag nog galen. På jobbet går jag omkring i en dimma, gör mitt jobb, talar med kollegor om allmänna saker som inte rör mig själv, undviker chefen och är allmänt ALLDAGLIG (något jag inte ens trodde att jag förmådde vara) och inuti kokar jag av ilska, förnedring och helt ärligt en helt enormt stor SORG över ett svek som jag inte i min vildaste fantasi trodde att jag skulle råka ut för.

De andra på jobbet låtsas som ingenting och är till synes oberörda och verkar inte bry sig ett dugg om det som hände förra onsdagen, eller om mig. De fattade ett beslut som förändrade våra liv och som gör hela vår framtid osäker trots att de visste att just detta oroade mig sönder och samman och ingen frågar ens hur jag mår. Jag har verkligen känt mig som en i gänget, som att jag hörde hemma här, som att jag var SJÄLVKLAR. Det är vad jag fått höra i TVÅ HELA ÅR. Tänk så fel man kan ha!