Snopet slut på skidsemestern...

Min äldste son åkte natten till söndag på skidsemester med min mamma, Lasse, hans dotter Sara, min syster Julia och hennes flickvän Emma. Detta var något han längtat efter i ett halvår och räknat ner dagarna till. Det är det mysigaste han vet att få vara med mormor och Lasse och han älskar att åka skidor.

Igår berättade mamma att de knappt hade fått in Emil, att han varit ute från morgon till kväll och att han njuter i fulla drag, har så roligt, skrattar, busar med hundarna och bara har det så GOTT.

På kvällen fick jag ett mms med ett foto på hur de alla satt vid bordet och spelade spel. Emil vann såklart. Vilken turgubbe han är sa min mamma.

Natten till idag sov jag illa. Jag kände mig olustig. Jag bad till och med till Gud att inget ont eller hemskt skulle få hända någon av oss och tänkte främst på Emil. Jag är alltid lite nojjig när han ska åka skidor men försöker att inte visa det eller att ens "tänka" på det. Blev t.om irriterad på mig själv inatt och tyckte att jag var ganska jobbig.

Idag berättade min mamma att hon hade haft jättesvårt att sova i natt och mått dåligt och känt sig skum men inte fattat varför. Hon hade t.om varit tvungen att väcka Lasse. Vi verkar ha lite underliga saker för oss mamma och jag.

Idag på eftermiddagen fick jag ett telefonsamtal av Lasse. Direkt när jag hörde hans röst forstod jag att det var något. Emil var då på väg med ambulans till närmsta sjukhus, 15 mil bort, med ett brutet lårben!

Sara, Lasses dotter var med honom när det hände och hon hade varit så lugn och direkt ringt 112. Emil hade både känt och hört hur benet knäcktes. När Sara ringde till Lasse hörde han hur Emil skrek i bakgrunden. Fy f..n!

Emil som är så duktig på skidorna och så försiktig. Han hade haft koll på var Sara var hela tiden men så hade det plötsligt kommit en grop i backen och ett gupp som han inte hunnit se, det gick ganska snabbt precis här i backen och han flög in i skogen, fastnade i någon rot (om jag förstod rätt) och knäckte benet mot ett träd och fick sin kroppstyngd på benet?

Efter en 1,5 timmas lång ambulansresa med underbar personal, berättade mamma, så kom de fram till sjukhuset där de fick vänta ganska länge på röntgen. Jag satt som på nålar.

Jag och de små var hos Mille och hennes barn vilket var ganska skönt för vi hade fullt upp och jag kunde älta samtidigt som jag var "underhållen" och tiden gick fort!

Mamma ringde efter två timmar och berättade att benet var av, rakt av och att lårbenet hade lagt sig omlott och att Emil skulle opereras. De skulle operera in två metall"pinnar" i hans lårben för att hålla det stabilt och på plats. Dessa kommer sedan att opereras ut.

Han kommer alltså inte att behöva ligga i sträck eller ha gips. Eventuellt bara något stödjande utanpå låret.

Jag lider så med min älskade unge som längtat så grymt efter denna resa men som nu kommer få ligga på sjukhuset i en okänd stad. Jag är så tacksam att hans mormor som han älskar så otroligt mycket är hos honom och så tacksam att det "bara" var ett ben han bröt. Det kunde ju varit mycket värre.

Samtidigt kan jag känna att, om detta nu MÅSTE hända, kunde det inte hänt sista dagen!

Mannen som hämtade honom på scootern, läkaren på fältstationen, ambulanspersonalen, sjukvårdspersonalen på sjukhuset har alla sagt samma sak. "Vilken tapper, otroligt duktig kille". Han är ju det! Har alltid varit! Så grymt fin är han...

Nu rusar tankarna och jag känner att jag för första gången idag, för att jag vet nu att operationen gick bra, att han ligger på uppvaket (men ska sova resten av natten), behöver gråta. För jag vet inte vad jag hade gjort om olyckan gått riktigt illa.

Älskade Emil, du är så fin, så snäll och så underbar. Jag är inte alltid den roligaste mamman och vi bråkar en del ibland du och jag, men jag hoppas att du vet hur innerligt jag älskar dig, min äldste, du vackra unge.

Vi vet inte när han kommer hem! Det beror på hur morgondagen ser ut men troligtvis på fredag, om allt går bra och han klarar av vissa saker som att stå och ev gå på kryckor? Ser det ut att ta längre tid än till helgen så skickar de nog hem honom tidigare och lämnar över till vårt lasarett här hemma. De vill iallafall ha honom under uppsikt i ett par dygn. Mamma kunde inte nog berömma personalen på barnsjukhuset där han är. Hon sa att de blivit omhändertagna på ett helt fantastiskt sätt och det känns jättebra!

Sedan kan han ju inte åka bilen hem med mamma och Lasse utan får åka sjuktransport med flygplan. Jag antar att dom skickar med personal så att han kan få hjälp på planet om han tex behöver gå på toaletten eller något annat.

Önskar jag kunnat vara där hos honom.

Jag älskar dig Emil. Nu vill jag verkligen bara krama dig och vara nära dig. Du önskar nog bara att du kunde få vara kvar i stugan med mormor och Lasse, utan brutet ben och få fortsätta åka på skidorna som du tycker så mycket om.

Jag hoppas att du inte ska bli rädd för att åka skidor, efter det här.

Underligt nog så tecknade jag en kompletterande försäkring på hela familjen i onsdags, just för att den specifikt nämnde ersättning vid skidolyckor. Nu känns det väldigt vettigt! Men jag hoppades såklart att den inte skulle komma till användning.

Invigning utav fonduegryta...

Igår bestämde vi oss för att inviga fonduegrytan vi fick i julklapp utav min mamma. Jag tog fram en stor rostbiff på ett drygt kilo ur frysen och maken handlade lite tillbehör så att jag kunde fixa fyra såser och lite annat.

T-röd i brännaren och så igång...

Fy fasen så gott det är! Vi fonduade ;-) köttet och färska champinjoner och hade bearnaise (riktig restaurangbearnaise såklart, alltså Lohmanders) och choronsås (med bas av Lohmanders bearnaise), vitlökssås och BBQ-sås. Jag hade tänkt göra blåmögelostsås oxå men självklart var just den ost jag ville ha, slut i affären så jag hoppade över det.

Barnen var heltförtjusta. Det var första gången de åt fondue och så enkelt som det faktiskt var så lär vi göra om det fler gånger.

Daniel tyckte dock det var lite småjobbigt eftersom han friterade potatis i en kastrull med olja ute i köket och fick springa fram och tillbaka.

Nästa gång ska vi förfritera de hemgjorda pommes frittisarna så man bara kan slänga ner dem en kort stund igen för att hetta upp dem och vips så har man allt klart. Nu blev det ju lite åt gången.

Fondue är verkligen ett mysigt sätt att umgås och sitta och äta länge men jag blev riktigt äckelmätt och det var lite väl mycket fett. Nu använde vi olja. Nästa gång ska jag nog göra en god buljong med lite rödvin och god fond osv.

En annan sak jag velat prova jättelänge är ostfondue! Man blandar tydligen vitt vin, god, smakrik ost och vitlök och kryddar eventuellt med riven muskot. Sedan doppar man allt möjligt gott i den smälta osten. Dregglar bara jag tänker på det. Det får bli snart...

Är väldigt glad över grytan. Tack söta söta mamma :-) Den är så fin oxå!

Något som retade mig var dock att jag GLÖMDE att jag tänkt dricka ett glas rött till maten och istället satt och drack vatten. Men vid närmre eftertanke så gjorde det inte så mycket för jag tog rödvinet här vid datorn istället nu ikväll. Det är trevligt det oxå ;-)

Och så lite bilder...

Thaimat, myskväll med brudarna...

Anna tar för sig :-)

Anna och Stajna

Efter massor av mat, efterrätt och godis!

Busig, glad liten N på besök

...med storasyster C och...

mamma Camilla och lillebror M

...som är sötare än socker!

Detta fotot hittade jag i kameran. Det har maken tagit av dagens middag!

Mitt och barnens kvällsbak. Blev ruskigt goda bollar!

...som försvann i ett NAFS!

Vardagen flyter på...

och allt går sin gilla gång för att använda ett lite småmesigt uttryck ;-)

Denna vecka har barnen sportlov och äldste sonen blev igår hämtad av min mamma för att i natt köra den 13 timmar långa resan till den skidort de varit på de två senaste åren. Sonen har räknat ner dagarna i över ett halvår nu och jag vet att han njuter i fulla drag men oj vad han saknas här hemma. Gullungen!

Ändå måste jag säga att det är en helt otrolig skillnad när det bara är två barn hemma. Det är lugnare på alla sätt och lekarna slutar inte i kaos, skrik, gråt och tandagnissel. (med detta menar jag definitivt inte att jag önskar att jag bara hade två barn, tvärtom önskar jag ju att jag hade fyra) :-)

Jag tror att ojämna antal är svårare än jämna. Alltid en som blir lite utanför, en som blir påhoppad av två, när dom är på det humöret. Lek med tre är inte alltid helt komplikationsfri.

Igår var vi på barnens yngsta kusins dop. Eller jag ska kanske säga dopfest, för maken var sjuk och kunde inte köra, så jag och barnen tog oss inte till kyrkan som ligger en bit utanför stan utan gick istället bort till festlokalen som är bara 100 m bort, när dopet var över. Det var verkligen trevligt med supergod mat. Tack Maria med familj!

Veckan som följer känns ganska späckad med händelser. Vi ska träffa Anna och Fabian, Jenny och Mika, vi ska till Bjärred och hälsa på Mille och alla barnen och vi ska till badhuset med B och M så tiden kommer gå fort innan älsklingen är hemma igen.

Jag är alltid så orolig när han ska åka skidor och plågar mig själv med tankar på allt möjligt hemskt som kan hända. Kan ligga och arbeta upp mig själv till panik när jag ska sova. Nu tänker jag på hur mycket snö det är och om det då är lavinfara där uppe och känner hur jag nästan blir tokig. Det är bland annat mina såna här lite "tvångsmässiga" grejor jag ska jobba med i terapin.

Jag minns faktiskt inte ens om jag har skrivit om det här tidigare men jag har börjat i kognitiv (beteende) terapi och efter bara en gång kände jag att saker hände, att processer satte igång i huvudet och jag tänkte på saker jag aldrig tänkt på tidigare. Då trodde jag ändå att jag har analyserat sönder allt och tänkt på allting ur alla vinklar som går! En riktigt häftig känsla som gav mig hopp och faktiskt, lite energi.

Har fått två läxor till nästa gång. Jag ska skriva dagbok, varje dag, ta upp om något fått mig att känna något och hur jag beter mig i dessa situationer tex. Sedan ska jag hitta en sak som jag gör för MIG, som får mig att må riktigt bra, en sak som INTE har med intagande av glass, kakor, godis, chips eller annat att göra och så ska jag göra detta varje dag.

Det är mina läxor efter första gången.

Jag ser detta som en investering i mig själv. Det är så många händelser i livet som skapar tankemönster i våra hjärnor och som får oss att ständigt göra samma misstag för att vi förutsätter att det är på ett visst vis. Jag måste ändra dessa tankemönster. Hjärnan ska ju vara så pass flexibel att om man jobbar hårt på det så ska det gå!

Jag måste helt enkelt lära mig att stå upp för mig själv, att inte alltid känna att "folk måste tycka om mig", att skita i vad andra tycker ibland, att sätta mer värde på mig. Jag blir lätt överkörd och jag är trött på det. Riktigt trött! Grejen är den att jag faktiskt inte varit sådan i alla perioder i mitt liv, utan stundtals känt mig riktigt stark och kapabel, men självklart finns där nånting som gör att man kan hamna på botten pga olika händelser och helt tappa tron på sig själv.

En sak som var nästan läskig var en fråga som psykologen ställde om min barndom bara halvvägs in i samtalet, som gjorde mig helt ställd, för det stämde så bra. Tänker inte skriva det här eftersom det inte enbart berör mig, men det var en av de saker som fick mig att börja tänka i hela andra banor än jag tidigare gjort angående varför jag känner som jag gör när det kommer till mig själv och varför jag reagerade så häftigt som jag gjorde och gick ner mig så när jag blev av med jobbet.

Just nu ser jag ganska ljust på framtiden, för jag känner att jag kommer fixa detta och att jag kommer gå ur det betydligt starkare än jag gick in.

Sedan måste jag bara skriva att mina vänner är dom bästa som finns! Jag är så grymt tacksam att jag har er! Kan inte fatta hur jag har kunnat få så många, så bra, så nära, så ärliga och underbara vänner. Det är en sån gåva och även om jag inte alltid är världens bästa på att höra av mig så tänker jag på er och jag är så jä..la tacksam över att vi funnit varandra, känt varandra så länge och att vi står varann så nära! Jag älskar er verkligen och värdesätter er så enormt mycket! :-)

(är nästan så man fäller en liten tår och nu kände jag mig nästan som en annan person jag känner, vars statusar på fb jag "himlar" ögonen åt ganska ofta ;-)

Kanske är bäst jag slutar nu, hehe...

Jag borde egentligen göra lite smycken för jag har många beställningar för tillfället, men klockan närmar sig 02 så jag väntar nog till imorgon.

Natti natti

Att se fram emot...

Den här helgen ska jag och två av mina bästa väninnor ha myspysövernattning hos den ena av oss. Jag och A ska ta tåget till S, beställa thaimat/kinamat, dricka vin, äta efterrätt, godis, krypa upp i soffan i myspyskläder, titta på nån gosig film/tv, spela spel och babbla babbla babbla.

Förr gjorde vi sånt ofta!

Jag saknar det något enormt! Varför gör man inte såna saker oftare? Varför måste sånt försvinna för att man blir sambo/bildar familj osv. Min mamma och hennes väninnor gör mycket mer sånt än vad jag gör!

Det får bli bättring på den här fronten minsann!

Jag minns tiden då vi rakade benen tillsammans, gjorde oss iordning tillsammans när vi skulle gå ut, färgade håret på varann, klämde pormaskar på varandra (nej, jag klarade aldrig av det jag VET. Det var tydligen roligt ;-), plockade varandras ögonbryn, sminkade varandra, låg och pratade halva nätterna, fnittrade, lagade mat tillsammans, handlade tillsammans, ältade saker tillsammans, babblade i telefonen i timmar, anförtrodde varandra allt och spånade om framtiden.


Nu är vi i framtiden och fortfarande lika goda vänner även om vi inte pratar lika ofta eller ses lika ofta. Den här helgen har vi allihop räknat ner dagarna till och jag tror vi längtar lika mycket alla tre.

F...n tjejer, jag älskar er!

Det ska bli så jäkla mysigt :-)

Jag vill ha en CROSSTRAINER!

Extreme Fit ct 639


Om min man läser detta inlägg så vet jag precis vad han redan tänker och jag säger inte att jag till 100% vet att han har fel, men jag tror att han, just när det gäller detta, faktiskt har det.


Jag har börjat ta tag i saker i mitt liv som jag troligtvis borde ha tagit tag i för länge sedan, saker i mitt beteende och mitt sätt att tänka, för att kunna må bra och det känns just nu faktiskt som en möjlighet, som att det är inom räckhåll.


Att äta mindre, regelbundet och rätt är inte lätt men jag ska ta tag i kostvanorna. Dock känns inte detta som att det är tillräckligt eftersom jag rör mig alldeles för lite, speciellt sedan jag blev arbetslös. Min viktuppgång har dessutom gjort att jag ogärna går ut och rör mig "in public".


Jag har velat ha en crosstrainer LÄNGE. Ett samtal med min syster och mamma i helgen om just crosstrainers fick mig att verkligen börja plöja nätet. För grejen är ju den att det inte kan vara vad skit som helst, för det ska ju vara en BRA crosstrainer. Annars vet jag precis hur det blir. Den funkar inte som den ska, blir stående, får samla damm eller används slutligen som klädhängare.


Jag vill ha en crosstrainer med stort magnetbromsat svänghjul, som mäter puls, kaloriförbrukning och fettprocent. På PLUS hade dom för ett tag sedan ett program där dom undersökte en crosstrainer och jämförde med andra träningsredskap. Crosstrainern fick betyget MVG och en lustig sak som jag aldrig trott på utan bara skakat på huvudet åt, var att de där plattorna som är på handtagen, som skulle mäta fettprocent och muskelmassa osv, faktiskt fungerade och mätte ackurat! De gjorde en riktig bodyscan på testpersonen för att jämföra! Imponerande... Jag har aldrig trott på det!


Tänk att kunna ställa sin crosstrainer framför datorn/tv:n medan man sätter igång en film eller ett avsnitt av Brothers and sisters på kvällen. När jag är HELT ensam, ingen ser. Perfekt! Det är då jag har som mest energi och det är då jag egentligen vill äta!


Om jag istället hade kunnat känna mig nyttig och duktig vid den tidpunkten, på ett "roligt" sätt och dessutom undan för undan kunnat "se resultat" på både kondition och fett/muskelfördelning så hade det varit peppande och underbart!


Vore det inte vettigt att för riktigt överviktiga personer, som av förklarliga skäl inte gärna tränar bland andra för att de känner sig utsatta, pinsamma, skamsna, uttittade och obekväma, ha någon form utav rabatt på såna här svindyra prylar, för folkhälsans skull eller att man t.om kunde få "låna hem dem utav sjukgymnast eller vårdcentral" för att se om det är en träningsform man klarar av/som passar!


Jag vet att vi inte har råd med en crosstrainer men vinner jag på lotto eller nåt så blir det den första sak jag införskaffar!


Team Sportia säljer den som var med på PLUS (bilden) och den ska vara riktigt bra. Min vana trogen har jag självklart läst allt som läsa går om de här mackapärerna. Jag undrar om jag är skadad på något vis som alltid gör så? Kontrollbehov? Äh, nä det tror jag faktiskt inte, men OM jag ska göra något/skaffa något, så vill jag alltid ha det absolut bästa och då skiter jag ett stort stycke i vad det kostar, även om det är en sport att hitta stället där man kan få saken till bäst pris :-)


Inser att mina inlägg på sistone har varit väldigt opersonliga och handlat om hajar, crosstrainers och annat skumt, men jag känner att jag är på väg i tanken. Så småninom, med lite hjälp hoppas jag bli mig själv igen.


Då menar jag inte det "själv" jag varit de senaste åren utan det "själv" jag var innan det, då jag trivdes i min kropp och visste vad jag var värd, vad jag klarade av och kände mig stark. Jag saknar mig själv och undrar var jag varit på sistone och hur jag kunde bli sån här!


Har gjort ett program i datorn med olika viktmål och belöningssystem, med punkter och måltidsscheman. Jag vet att jag är på G. En dag kommer jag vakna och känna att IDAG är det dags. Idag sätter jag igång.


Men jag vill ha stöttning utan att bli "pushad" och det är detta som stjälper mig varje gång. Jag äter ju om jag blir sårad/ledsen/besviken eller mår dåligt. Pusha eller ifrågasätt mig i min kamp och jag sätter igång att äta på stört, speciellt om jag inte kommit igång på riktigt. De senaste åren jag har aldrig kommit långt eller ens kommit igång ordentligt trots all motivation och energi jag trott mig ha, för jag har känt mig stjälpt redan innan jag börjat tro på mig själv.

F..n jag vill ha den där jä..la crosstrainern! Jag fixar inte att "bara" äta rätt. Det händer för LITE då. Och jag klarar inte att ge mig "ut" och träna/synas flåsande och flängande och FETTSKVALPANDE. Jag är inte där ännu!

Det ska vara mer skonsamt för fogarna än att promenera raskt (vilket krävs för att öka pulsen). Åh vad jag önskar mina fogar slapp bära på alla de här extrakilona. Det vore underbart att slippa smärtorna och att känna sig LÄTT igen. Vill inte ner till de 57 jag vägde efter Emil. Men att komma ner till mina normala 63-65 kg igen är min dröm, även om jag hade varit mer än nöjd vid 70 kg.


Drömmer om den dagen, jämt, varje sekund av varje dag!

En halvtimme - en timme om dagen, eller kanske t.om en HEL film vid crosstrainern skulle bli många kalorier och stärka musklerna i hela kroppen. Det vore, om inte annat, en riktigt bra början!

Jag har en känsla av att maken oxå hade velat använda den där crosstrainern om vi hade haft en. Eller vad säger du älskling :-)

HAPPY BIRTHDAY LOVE!

Idag fyller maken 37 år. TRETTIOSJU ÅR!!!

Vi blev tillsammans för första gången när maken var 17 år, den 17 november 1990. Så i år firar vi 20-årsjubileum. Det är faktiskt riktigt läskigt!

Nu ska vi snart äta god köttgryta och äta tårta... Sen blir det fredagsmys!

Hej så länge...

Hajskräck

tjurhaj

Alla som känner mig vet ju hur fobisk jag är när det gäller hajar. Jag klarar inte ens att bada i insjöar och har även fått paniskt utbrott när jag simmade i badhuset och tyckte mig se en skugga under mig.

Jag vet inte vad det är med hajar som ger mig sådan panik, men det räcker att jag tänker på dem så blir jag helt kall i kroppen och får en slags otäck hjälplöshetskänsla, precis som när man drömmer en mardröm där man måste springa ifrån något men inte kan röra sig utan springer i slowmotion. Jag känner mig extremt sårbar i vatten, även att jag är bra på att simma och kan simma både långt och fort. Nu skulle det ju inte spela minsta lilla roll om man t ex stötte på en tjurhaj i havet. Hemska tanke.

Igår gjorde jag misstaget att se ca 5 minuter utav ett naturprogram på Animal Planet, som handlade om just tjurhajar, världens farligaste och mest aggressiva haj. Den blir ca 3 meter lång och väga upp till 300 kg.

Detta gjorde att jag, innan jag klarade att gå och lägga mig, var tvungen att läsa om tjurhajar (för att skapa någon form av kontroll???). Denna läsning tog ca 3-4 timmar och jag kom i säng först 4.30 imorse. Men jag blev inte ett enda dugg lugnad utav det jag läste!

Tjurhajar klarar sig i princip i vilket hav som helst och även i sötvatten. De har återfunnits så långt som 4000 km in i Amazonasfloden. De ser troligtvis inte speciellt bra och en kvinna som tex tvättar sina kläder i floden kan uppfattas som föda. Eftersom en tjurhaj inte har händer eller annat att "känna efter" med så hugger dom för att se om det är föda. När de upptäcker att det inte är föda så låter de oftast bytet vara, men ett hugg från en tjurhaj är ju inte bara ett litet bett som behöver ett plåster eller två.

Tjurhajen finns även i Ganges, där den rensar upp och äter upp lik som finns i floden. En och annan pilgrim har även angripits. I Sydafrika är tjurhajen känd som zambesihajen efter dess förmåga att simma upp i Zambesifloden. Där har den också angripit och orsakat flera dödsfall på människor i grunda vatten.

Det läskigaste med tjurhajen är just att den gärna simmar på grunt vatten och kan komma precis intill strandkanten på ca 1 meters djup eller mindre. Den förekommer nära kusten på grunda vatten mellan 1-30 meters djup. Den brukar simma vid stränder eller inlopp till floder, laguner, passager mellan öar. Tjurhajen kan simma ner till minst 152 meter men håller sig i huvuddrag på grunda vatten.

Även om den föredrar tropiska vatten så finns den även i subtropiska vatten även om den troligtvis sällan befinner sig i de temperade haven. Men hallå! Jag som tänkt att "Medelhavet är ju tryggt". Nu när jag satt och läste inatt så insåg jag inte bara att tjurhajar kan finnas var som helst i Medelhavet, även om det verkar vara mindre vanligt, utan jag upptäckte även att de största vithajar som nånsin skådats befinner sig i Medelhavet! Främst utanför Italien, Sicilien och Grekland. Gaaahhh...

De är så stora att de inte borde kunna komma intill strandkanten! Men ändå... Får panik när jag tänker på hur Emil råkade flyta ut på det djupa vattnet på sin luftmadrass (där det är rejält mörkt under en) när vi var på Mallorca i somras och jag som ska anses vara hans "beskyddare" faktiskt fick hjärnsläpp och inte klarade att röra mig. INGET hade kunnat få mig att simma ut där. Inte på det mörka, okända!

Jag skrek som en tok och fick honom att paddla med armarna in till kanten. Suveränt mamsen! Underifrån hade han troligtvis sett ut som en SÄL. Åh fy f..n. Detta har jag drömt mardrömmar om ska ni veta.

Jag inser att jag aldrig kommer kunna bada i Medelhavet igen om det inte finns NÄT kring badplatsen och båtkontrollanter i vattnet typ. Å andra sidan går jag sällan ut mer än två meter i vattnet, NÅNSTANS. (Det är dock fullt tillräckligt för en tjurhaj).

Surfare är de som oftast råkar illa ut då de, underifrån, påminner hajen om just sälar, som är deras naturliga föda.

Visst, jag fattar att hajar är missförstådda och att de inte är onda! Jag tror ju inte på någon galen skräckhaj som i filmen "Shark", men fasen, de är så otäcka utseendemässigt och just känslan av att vara i vatten, hjälplös och att något med rakbladsvassa tänder och ett megagap kommer underifrån. Jag står inte ut att tänka det ens.

Visste ni förresten att vi i våra svenska vatten har ca 16 olika hajsorter, även i Öresund! Och att den största är ca 8 meter! Den äter dock endast plankton. Men vi har den sk sillhajen, som ser ut så här:

Ni lär inte se mig bada i sommar, varken i Öresund eller Medelhavet...

Även om jag inser att risken är minimal, att det är mer troligt att man råkar ut för en bilolycka, eller flygolycka eller något annat, så skrämmer havet skiten ur mig, för att inte tala om dess invånare vithajarna, tjurhajarna och tigerhajarna (de mest aggressiva hajarna som finns är dessa tre).

Fasen oxå, dessa fobier, hur kommer man över dem. Genom att åka på hajsafari och hivas ner i en järnbur? Inte för att det verkar säkert med tanke på vad som hände Mark Curri i mars 2005 då han (korkat nog?) tyckte att hajsafari i bur lät som en rolig semesterutflykt. Väl nere i vattnet trasade hajen sönder buren och attackerade honom. Båtens besättning lyckades dock rädda honom. Tippar att han inte gör om det!

Sedan är människor så jä..la dumma... Man arrangerar matningar av hajar för turister, vilket troligtvis gjort att hajar förknippar människodoft med mat, vilket de annars aldrig skulle göra.

Ja usch och fy f..n. Jag hoppas att jag aldrig aldrig aldrig nånsin behöver se en haj eller ännu värre, komma nära en haj i vilt tillstånd. Vet inte ens om jag skulle klara av att se en i "fångat" tillstånd. De är helt enkelt så grymt obehagliga.

Med detta menar jag inte att jag önskar att hajarna dör ut, eller att jag accepterar den vidriga hajfensindustrin, där fiskare tar upp hajarna, skär av deras fenor och slänger tillbaks dem i havet för att låta dem dö en lång, plågsam död. Det är fullkomligt vidrigt och jag fördömer det fullständigt.

Hamnar du någon gång på en restaurang där hajfenssoppa finns på menyn så res dig upp och gå.

Detta inlägg har troligtvis inget som helst intressant innehåll för någon annan, haha. Men jag var tvungen att skriva av mig ;-)

Tjurhaj vid badplats i Florida, där flest hajattacker inträffar. Denna bild togs någon dag efter att två attacker utav tjurhaj inträffat i tät följd, varav en dödade en 14-årig flicka som simmade då hajen högg underifrån och trasade sönder hennes underkropp och den andra gav en 16-årig pojke som stod i grunt vatten och fiskade, allvarliga skador och amputerade hans ena ben. Pojken och hans kompis hann inte se hajen förrän den högg till.

Ingen förlikning i sikte...

Minns ni säljarna utav vårt radhus? De som inte informerade om att värmen var utöver månadsavgiften när vi köpte detta radhus, som tvärtom skrivit under på att värmen faktiskt ingick i månadsavgiften med resultat att vi trodde vi skulle klara oss hyfsat om än på gränsen och preciiiiis lyckades få lånelöfte för att köpa huset.

Ja om inte så kan ni gå tillbaka och läsa inläggen kring april/maj 2009.

Det har bara varit problem med dessa människor. Visst inser jag att det finns oärliga och obehagliga människor, men jag blir ändå alltid lika paff och ledsen när jag stöter på dem eller blir utsatt för deras skit. Främst har jag svårt att förstå hur man kan ljuga utan att blinka, och utan att verka förstå det själv.

Vår förhandling i tingsrätten var i måndags och den var allt annat än kul.

Inte heller blev det ett slut på det hela, utan ser ut som att vi kommer att få dra det till huvudförhandling då säljaren har en helt annan syn på vilken kompensation vi "borde" ha. Hon erbjöd mindre än 10 % utav det vi bett om, vilket är ett hån.

Jag kommer att uppdatera er, men just nu är allting väldigt jobbigt och jag har svårt att sova pga detta.

Håll tummarna för att det kommer att gå bra nu. Vi hade aldrig, hur mycket vi än älskar detta hus och vill bo här, kunnat/velat/vågat köpa det om vi vetat att boendekostnaden skulle öka med runt en tusenlapp till i månaden. Att jag sen blev arbetslös gjorde ju knappast saken bättre.


Hoppas kunna uppdatera inom kort. Vi väntar just nu på att säljaren ska återkomma med ett "bättre" bud (dvs ett bud någonstans i närheten av summan vi tvingades gå ner till vid förlikningen) annars blir det rättegång.


Inte kul, men nödvändigt.


Hej svejs så länge...

Godis i brevlådan...

Läste i Petras blogg om de små paket med godis som, till barnens stora förtjusning, trillar in i deras brevlåda då och då.

Vilken rolig och spännande grej! Jag och barnen som älskar att få paket på posten :-)

Länkade mig såklart vidare och blev oxå gratis medlem!

http://www.gratisgodis.se/?r=306961

Gör det du oxå vetja! :-)

Bio, (o)trevligheter & semesterdrömmar...

Har haft lite bloggtorka på sistone men här kommer ett inlägg iallafall.

Idag har jag och barnen varit på stan och ätit på McDonalds, tyvärr, eftersom Burger King är mycket godare, men inte ligger i närheten av biografen, utan tvärtom på motsatta sidan stan. Vi skulle nämligen gå på bio och se den efterlängtade fortsättningen på Arthur och Minimojerna, "Arthur och Maltazard".

Den var bra, men inte alls lika bra som ettan tyckte jag! Äldste sonen tyckte att den var bättre än ettan men jag misstänker att han kände så eftersom han kan ettan utantill och har sett den hundratalet gånger :-) Jag blev lite besviken på slutet, äldste sonen oxå, eftersom man väntade på att "allt skulle lösa sig". Istället blev slutet lite av ett "antiklimax" då filmen slutade ouppklarat och man istället får vänta på upplösningen till den tredje filmen i trilogin.

I övrigt så har jag haft en vidrig förkylning som har suttit i nu i fem veckor och äntligen börjar det kännas som att den ska släppa! Hostan från HELL, huvudvärk, halsont, feber från och till, tryck i öronen och mer snor än jag nånsin sett förr, sammanfattar den ganska väl.

Var hos läkaren i tisdags och sänkan var på gränsen och lungorna lät sådär men ingen anledning till antibiotika, vilket var skönt. Jag misstänker att förkylningen hållit i sig så länge eftersom jag mår sisådär på andra plan. Imorgon ska jag till läkaren igen för att förhoppningsvis bli remitterad vidare och ta lite prover. Bestämde mig för att ta upp precis allt nu när jag ändå ska dit. Mitt dåliga mående, min viktuppgång, mina kassa fogar, mina känsellösa tår (jag har två tår som jag ej haft känsel i på typ tre, fyra månader), min benägenhet att få vidrig, ihållande nackspärr för minsta lilla osv.

Jag är ju en sån som går till läkare bara i värsta nödfall. Under mitt vuxna liv har jag varit hos läkare två gånger. Så det var kanske dags nu! ;-)

De kommande veckorna bjuder på en hel del trevligheter och även otrevligheter. Jag ska fika med f.d kollegorna på torsdag vilket ska bli kul. Sedan är tingsrättsförhandlingen med säljarna på måndag. Det är inte roligt alls men måste ju tyvärr genomlidas. Ni får hemskt gärna hålla tummarna för en bra utgång, för fy fasen vad vi har förlorat pengar (och kommer att förlora pengar) pga dessa oärliga människor. Dagen efter ska jag dock ha trevligt, då jag får besök utav en gammal högstadievän som addade mig på facebook (vad annars) och hennes lille pyttebebis. Ska bli superkul!

En annan sak jag verkligen ser framemot är en "sleepover" som jag och de andra två musketörerna Anna och Stajna planerat ett bra tag. Övernattning hos Stajna med massor av god mat, gott vin, efterrätt, tjejsnack och mer tjejsnack :-)

Snart är det dessutom makens och min mammas födelsedagar. Så lite sådant kläms oxå in i vardagen :-)

I övrigt är detta enligt mig den tråkigaste tiden på året! Januari och februari måste vara de drygaste månaderna som finns. Kallt, grått och slaskigt (kanske inte nu eftersom det är så kallt, men i normala fall) och man längtar verkligen efter våren.

Jag tittar på resor hela tiden och drömmer oss bort till Medelhavet någonstans. Jag vill ju egentligen inte alls till någon storstad eller till någon turistort, utan skulle gärna bo i ett gathus i någon liten by, där man går till den lokala bagaren på morgonen och köper croissanter och sedan inte gör mycket mer än strosar omkring, avnjuter sin cappuccino på en uteservering under några plataner och hör ett annat språk omkring sig, känner dofterna som inte alls är de man är van vid, äter underbar mat, promenerar, upptäcker och solar och badar, men när man reser med barn är ju en större stad, lite turistig, med mycket att se och göra, ganska praktiskt.

När barnen blir äldre kan man semestra mer "vuxet" :-)

Vi har tittat på Spanien rätt så mycket och haft mailkontakt med en man i Fuengirola som hyr ut en lägenhet helt centralt, mindre än 100 m från havet. Men flygbiljetterna kostar så mycket att vi faktiskt skulle kunna flyga och bo på hotell i Turkiet för de pengarna. Även om Turkiet inte lockar så mycket.

Jag vet ju vad JAG helst hade velat...

Italien, södra Frankrike eller Korsika igen!

Vi får väl se vad det blir :-)

Hjälp till Haiti

Jag får alltid lika ont i magen över hur fruktansvärda saker som händer i världen.

Jordbävningen på Haiti har dödat kanske 100.000 människor. Det är så fruktansvärt att jag inte ens orkar tänka på det. Naturkatastrofer gör inte skillnad på vuxna och barn och jag tänker på alla små barn som hamnat under saker, krossats, kvävts och jag mår så illa.

Läkare utan gränser har en akutfond som man kan skänka pengar till. Jag gjorde det precis. Gör det du oxå, så att de kan hjälpa alla människor som de hittar, levande.

https://portal.lakareutangranser.se/portal/page?_pageid=93,94354&_dad=portal&_schema=PORTAL

Vill ha!

Vi har fått virus i våra datorer. Virus som tydligen inte går att få bort. Det kära viruset presenterade sig som ett antivirusprogram, med nästan samma namn som ett utav de virusprogram vi har, så när det ploppade upp en ruta om att ett virus hade funnits i datorn så klickade jag automatiskt på "remove virus"/"scan computer" eller vad det nu stod, minns inte.

Någonstans i bakhuvudet, i samma ögonblick som jag klickade, dök t.om tanken upp, att shit, var detta verkligen det "vanliga" virusprogrammet! Det är nästan det mest retliga.

Programmet heter AntiMalware och har verkligen gjort skada på våra datorer. De är sega som kola, alla internetfönster stängs ner plötsligt när man håller på med något, de vanliga virusprogrammen har "slagits ut" och går ej starta, datorerna hänger sig och måste startas om med själva startknappen, för att inte tala om hur lååååångsamt allting går.

Jag vet inte hur länge detta funnits i min dator men mina virusprogram har inte gått att starta på ett bra tag och jag har inte alls fattat varför, men tänkt att det nog inte gör något, då de uppdaterar sig själva. Tydligen har jag, enligt maken, aldrig kört mina virusprogram, vilket jag såklart har!

Nu har iallafall maken satt igång ett helt nytt habegär hos mig efter att ha pratat med min mammas man Lasse som är en Macfrälst datanörd ;-)

Så från att inte alls ha haft något begär efter en ny dator så är jag/vi nu plötsligt fixerade av tanken på att skippa PC med allt vad virus heter och skaffa varsen iMac.

Hur fina är dom inte och hur skönt hade det inte varit att slippa virus för att inte tala om SLIPPA DEN STORA FULA BURKEN som tar upp en massa plats och gör så man måste ha ett tiotal sladdar bakom skrivbordet!

Allt finns i skärmen, allt utom elen är trådlöst och designen, wow... Den är ju så sketasnygg. En stilren sak med en skärm på 27" och 1 TB hårddisk och den snorcoola touchmusen som är sååå snygg.

Jaja, det är vad maken har satt igång hos mig och jag surfar som en galning och kollar runt! Frågan är bara var man får tag på 17.000 kr x 2 :-)

Drömma går ju och man måste ju ha något projekt på G... Eller ;-)

Julafton 2009

Efter en myspysig julafton med nära och kära, god mat, många skratt, tomte och fina klappar så ska jag nu sätta mig tillrätta med en ask Aladdin och titta på lite Brothers and sisters och mysa ytterligare lite.

Äldste sonen följde med mormor hem. Han älskar att sova över där. Har alltid gjort. Mormor är "hans" på något vis. Blir kanske så när man är första barnbarnet och helt ensam, utan konkurrens i drygt fyra år. Det unnar jag honom verkligen. Hemma har han två små galna småsyskon som inte ger honom en lugn stund och de stunder man verkligen kan fokusera på honom och ge honom all uppmärksamhet är inte alltför många. Så han tycker att ensamstunderna hos mormor och Lasse är något av det bästa som finns.

Maken framhärdade i sitt försök att lura mig att min enda julklapp var det där läppbalsamet. Ända tills efter alla julklappar var utdelade då han gav mig en stor box med grejor från bodyshop (som jag inte ens vill räkna ut priset på. Vi som inte skulle köpa julklappar till varandra). Men jag är så nöjd och glad så. :-) Vi fick ett fondueset utav min mamma och Lasse. Ett sånt där fint i gjutjärn. Ska testas inom kort. Blev så sugen så det vattnades i munnen på mig bara jag såg grytan.

Barnen var såklart helnöjda med sina julklappar! Om de inte varit det så hade jag slitit mitt hår ;-)

Tomten var så fin så... Tack Pontus ;-)

Dottern frågade efteråt om det var Lasse, som firade med sina föräldrar i Blekinge i år, haha. Jag frågade henne om hon inte tror att det finns en riktig tomte. -Joooo sa hon med eftertryck. Jag vet bara inte om han har tid att komma till alla.

Gullunge :-)

Här kommer lite foton från vår dag.

God fortsättning allihop!

Klapparna ligger under granen... Oj så många det blev sedan, när mormor och moster + kusiner anlänt!

Tre underbaringar öppnar sina morgonpaket. Lagom trötta ;-)

Dottern fick två ryska dockor i morgonpaket. Dessa gillades skarpt och bor nu i prinsesslottet tillsammans med kungafamiljen ;-)

De låg i en aftereightpaket... :-)

Älsklingsstorebror fick en mini-radio-styrd-bil (som han önskat sen han var 5 år och jag letat efter sen dess men inte funnit förrän nu!). Han var mäkta glad! Det syns kanske ;-)

En lika glad underbaring var minstingen som fick Indiana Jones LEGO till ps3. Detta spelades direkt, såklart! :-)

Även när kussarna kom spelade man detta spel. Det fängslade fyra barn totalt...

Barn av idag ;-)

En söt söt söt söt flamencoflicka som väntar på mat...

Och en annan söt flicka, moster, som säkert oxå var hungrig...

Mormor och moster dukar fram på bordet. Någon utav Lurvas eller Rufsen, Higgins känner jag ju igen, vill gärna smaka.

Maken skär upp det svindyra vörtbrödet från någon känd bagare? (du ser, jag lyssnar när du berättar saker, typ) ;-)

Maten är serverad... Gott gott gott! Men jag orkar aldrig äta mer än en töntig halvportion. Det är likadant varje jul! Detta året har vi ju inte ens tjuvstartat och provätit julmat innan julafton och jag var JÄTTEsugen.

vi provade även julmusten som fick bäst i test på PLUS och den var verkligen god och inte så söt som andra.

Moster spanar in maten och klurar på vad hon ska äta av (det får ju inte plats så mycket i hennes minimala, platta mage. Nääää inte ett dugg avundsjuk.) ;-)

Kalle Anka...

Alla tittar såklart...

Men de små gossarna orkade inte riktigt ända till slutet. De är ju vana vid att bli matade med diverse tecknad film. Annat var det på "min" tid. Då var en timma av tecknad film något helt fantastiskt och man satt som klistrad vid tv-rutan.

Lagom till att Kalle tog slut, dök tomten upp! Spännande! Dottern servade genast tomten och puffade upp kuddarna i fåtöljen åt honom och visade honom var han skulle sitta. Minstingen var mer reserverad medan äldste sonen direkt förstod vem tomten var ;-)

Tomten hade med sig många fina klappar...

Dottern tar emot paket...

Hon gav även tomten ett paket att ta med hem när han gick. Han fick en stor chokladkartong. När tomten gick sa han något konstigt. Han tackade så hemskt mycket för chokladen och sa att den skulle han ha själv, hans fru skulle INTE få smaka. ;-) haha

Sonen vågade endast gå fram om pappa höll honom i handen. Sötnos...

Lilla goa linslusen... :-)

Min julklapp till moster Ija. Egentillverkat armband med stansade hjärtan med hennes barns namn. Blev nog uppskattat tror jag minsann (även om jag inte hade en aning om ifall du skulle gilla det Ija) :-)

Två kusiner leker: Transformers vs. riddare ;-)

Dottern provleker sitt slott!

Minstingen provleker sin riddarborg...

Tre barn lugnar ner sig lite och bestämmer sig för att prova nya ritblock och pennor.

Älskad mormor/mamma :-)

Nattning skedde inte förrän vid 22.30-tiden och efter saga tilläts de två små godingarna ytterligare lek med sina julklappar. Modern smög upp och tog foto såklart.

Kan tala om att klockan nu är 23.53 och det leks fortfarande för fullt där uppe. Den fantastiska modern tänker som så här. Lek på barn, lek lek lek, då sover ni länge imorgon :-D hehe

Mina superfina klappar utav maken. Jag måste ha varit riktigt snäll! ;-)

Hoppas att ni alla haft en god jul :-)