Smärta suger

Ända sedan första barnet har jag haft besvär med fruktansvärda smärtor i mina fogar, de bakre är värst. Nerverna fastnar liksom där på något vis, bäckenet är inte stabilt. Allt detta pga inkompetenta läkare som inte trodde att man kunde få foglossning tidigt i graviditeten då jag var undersköterska och arbetade på en sjukhemsavdelning med extremt många tunga lyft.

Det blev så illa att jag till slut grät på jobbet varje dag, knappt klarade att ta mig hem vid dagens slut för att ligga vaken pga smärtor så att jag inte fick någon sömn. I v 28 blev jag körd till vårdcentralen gråtande, av en kollega, efter att mitt bäcken mitt i ett tungt lyft bara small till. Det var en riktig smäll, jag höll på att tuppa av, blev livrädd och trodde att någonting hade knäckts. Först då sjukskrev läkaren mig, motvilligt och troligtvis endast utav rädsla att någonting annars skulle kunna slå tillbaka på henne själv.

Det tråkiga är ju bara att jag då redan hade förstört mitt bäcken som jag fick veta efteråt av en läkare som faktiskt visste vad han talade om. En läkare som sa att man visst kan ha foglossning från allra första början om man har otur. Han var ganska irriterad (för att inte säga arg) på den läkare som hade behandlat mig tidigare.

Det "lustiga" var att när jag väntade nr 1 så var det verkligen tabu att sjukskriva gravida kvinnor för de sjukdomstillstånd som graviditet faktiskt kan föra med sig. Läkare gjorde helst inte det. Man skulle vara riktigt illa däran i de fall man faktiskt fick hjälp. Så när jag hade tre veckor kvar till förlossningen och var på mitt sista läkarbesök så frågar min (förlåt) urdumma läkare om jag inte kan gå tillbaka till arbetet nu, och åtminstone jobba 50%. Jag bara stirrade på henne. Kunde inte ens dammsuga mitt eget hem pga smärtorna. Menade hon att jag skulle arbeta på sjukhemmet med våra tunga lyft NU? När jag är i v.39?

Jag blir riktigt arg varje gång jag tänker på, och inser, hur felbehandlad jag blev. Men vad f..n vet en förstföderska. Jag VISSTE ju att det inte var ischias jag hade, vilket dom försökte säga till mig i flera månader, men ingen lyssnade!

Iallafall så har jag efter detta fått en felställning i mitt bäcken. Det sitter inte ihop som det ska och detta lider jag av VARJE dag. Igår var en sådan dag då jag kände mig extra arg. Jag kunde inte böja mig, kunde knappt gå, stå eller sitta. Jag hade så ont att jag ville tjuta.

Fy f..n för läkare som inte tar reda på saker och som inte lyssnar. Åh om jag kunde vrida tiden tillbaka och våga STÅ PÅ MIG, då hade kanske mitt liv sett annorlunda ut idag.

Vem vet, jag kanske hade varit smärtfri, åtminstone ibland! Jag hade kanske vågat skaffa ett fjärde barn, som jag egentligen gärna skulle vilja. Med trean gick jag på kryckor och kunde inte ens gå på toa själv på slutet. Så en fyra hade troligtvis pajjat bäckenet helt. Då vågar man inte riktigt chansa, så jag intalar mig att fyra barn är opraktiskt och att jag har tre friska barn och det vore att utmana ödet att skaffa ett fjärde. Samtidigt står jag inte ut med tanken på att inte få uppleva allt det där igen. Längtan, hela mysteriet i vem den lilla personen är, träffa den där lilla människan, bebistiden och alltihop. Det är det mysigaste som finns och även om jag ibland kan vara helt slut redan så vill jag ha en stor barnaskara. Så för mig är det en förlust, även om jag har så otroligt mycket att vara tacksam för, vilket jag verkligen ÄR.

Vissa dagar är jag helt enkelt bara ARG. Kanske det hjälper att skriva om det?