SMÄÄÄÄÄLTER...
tisdag 22 februari 2011
Meet the cutest puppy ever!
Denna lille kille är en mix utav BÅDA MINA FAVORITRASER, Chihuahua och Boston Terrier och jag har nog aldrig sett en sötare hund!
SMÄÄÄÄÄLTER...
SMÄÄÄÄÄLTER...
WROM WROM WROM
Jag bestämde mig för att faktiskt ta tjuren vid hornen och försöka få Arbetsförmedlingens godkännande så jag mailade dem och fick alldeles nyss svaret att de godkänner att jag åker iväg och tar mitt körkort med bibehållen a-kassa då det påverkar mina jobbmöjligheter så pass mycket.
YES YES YES!!!
Så lättad jag känner mig nu!
Nu kan barnen dessutom få vara längre dagar på dagis/fritids så att maken slipper fixa barnvakter/sluta tidigare varje dag för att lämna kl.9 och hämta kl.14, som ju är deras tider pga att jag är arbetslös.
SKÖÖÖÖÖNT att inte behöva smussla, trixa, puzzla och ha en klump i magen av rädsla att bli "upptäckt".
Nu är min enda ångest att vara borta från barnen så länge! Gör riktigt ont i bröstet när jag tänker på det!
Jag försökte förklara för minstingen innan idag hur många dagar jag skulle vara borta och hann bara visa upp tio fingrar innan han helt bestört förvred hela ansiktet i gråt, nästan skrek och slängde huvudet ner i sängen. Jag försökte krama honom men han var helt förstörd och snyftade att jag inte får vara borta så länge.
Jag och äldste sonen försökte verkligen hålla oss för skratt när han superledsen och rasande på en gång klängde sig fast vid min hals och gråtande sa: "-Då kommer jag slå dig jättehårt när du kommer hem, om du är borta så länge".
Plutte... :-(
Men det är bara att fokusera. Shit... 3 veckor borta från barnen. Har aldrig någonsin hänt och jag pallar inte riktigt ta in det.
Tänk...
När jag har jobb så har vi kanske råd att ha en egen bil!
Med egen bil skulle jag dessutom ha ännu större jobbmöjligheter, både vad gäller avstånd till jobb och antalet jobb jag hade kunnat ta. Känns som att möjligheterna blir oändliga!
YES YES YES!!!
Så lättad jag känner mig nu!
Nu kan barnen dessutom få vara längre dagar på dagis/fritids så att maken slipper fixa barnvakter/sluta tidigare varje dag för att lämna kl.9 och hämta kl.14, som ju är deras tider pga att jag är arbetslös.
SKÖÖÖÖÖNT att inte behöva smussla, trixa, puzzla och ha en klump i magen av rädsla att bli "upptäckt".
Nu är min enda ångest att vara borta från barnen så länge! Gör riktigt ont i bröstet när jag tänker på det!
Jag försökte förklara för minstingen innan idag hur många dagar jag skulle vara borta och hann bara visa upp tio fingrar innan han helt bestört förvred hela ansiktet i gråt, nästan skrek och slängde huvudet ner i sängen. Jag försökte krama honom men han var helt förstörd och snyftade att jag inte får vara borta så länge.
Jag och äldste sonen försökte verkligen hålla oss för skratt när han superledsen och rasande på en gång klängde sig fast vid min hals och gråtande sa: "-Då kommer jag slå dig jättehårt när du kommer hem, om du är borta så länge".
Plutte... :-(
Men det är bara att fokusera. Shit... 3 veckor borta från barnen. Har aldrig någonsin hänt och jag pallar inte riktigt ta in det.
Tänk...
När jag har jobb så har vi kanske råd att ha en egen bil!
Med egen bil skulle jag dessutom ha ännu större jobbmöjligheter, både vad gäller avstånd till jobb och antalet jobb jag hade kunnat ta. Känns som att möjligheterna blir oändliga!
söndag 20 februari 2011
Lagen om alltings jävlighet?
Dagen efter jag meddelat körskolan, skickat in ansökan om lämp, varit på synundersökning och dessutom fixat "lån" med hjälp av min mamma så får jag brev från den underbara instansen Arbetsförmedlingen med info om att jag kommer att delta i deras aktivitet med jobbcoach från 22 februari och tre månader framåt.
Nu vet ju inte jag hur ofta man har kontakt med jobbcoachen, hur ofta man ska träffa dem, höra av sig till dem osv, men det försvårar ju att faktiskt lyckas åka iväg i 2,5-3 veckor och ta det jäkla körkortet.
Jag tänker inte ens ge mig på att fråga hos arbetsförmedlingen om jag kan få lov att göra detta som komptenshöjande sysselsättning vad gäller jobbsökandet, för jag kan nästan sätta en peng på att jag inte får a-kassa om jag inte befinner mig hemma. Däremot ska de lägga 10.000 kr på mig, för att ge mig en jobbcoach.
Utan a-kassan så kan jag inte åka iväg. Då går vi under. Och om nu en jobbcoach ska hålla på och "jaga" mig under hela resterande tiden jag har a-kassa så skiter sig hela Projektet Körkort.
Så ska jag vara ärlig mot jobbcoachen och tala om mina planer och hoppas att dom inte rapporterar det till Arbetsförmedlingen eller ska jag försöka "hålla mig undan", ev sjukanmäla mig någon av veckorna, vilket är helt omoraliskt och jag kommer må skit, för att flyga under deras radar.
Jag avskyr verkligen sånt här smusslande/smitande. Är världens sämsta lögnare dessutom.
Körkortet är viktigare än någon jobbcoach och krävs mer än något annat när det kommer till mitt jobbsökande då det är just pga detta jag har fallit på sammanlagt 3 intervjuer nu. Jag vill ju göra detta! Jag behöver göra detta! Men jag tror tyvärr inte att Arbetsförmedlingen ser det på samma sätt.
Vad hade ni gjort?
Nu vet ju inte jag hur ofta man har kontakt med jobbcoachen, hur ofta man ska träffa dem, höra av sig till dem osv, men det försvårar ju att faktiskt lyckas åka iväg i 2,5-3 veckor och ta det jäkla körkortet.
Jag tänker inte ens ge mig på att fråga hos arbetsförmedlingen om jag kan få lov att göra detta som komptenshöjande sysselsättning vad gäller jobbsökandet, för jag kan nästan sätta en peng på att jag inte får a-kassa om jag inte befinner mig hemma. Däremot ska de lägga 10.000 kr på mig, för att ge mig en jobbcoach.
Utan a-kassan så kan jag inte åka iväg. Då går vi under. Och om nu en jobbcoach ska hålla på och "jaga" mig under hela resterande tiden jag har a-kassa så skiter sig hela Projektet Körkort.
Så ska jag vara ärlig mot jobbcoachen och tala om mina planer och hoppas att dom inte rapporterar det till Arbetsförmedlingen eller ska jag försöka "hålla mig undan", ev sjukanmäla mig någon av veckorna, vilket är helt omoraliskt och jag kommer må skit, för att flyga under deras radar.
Jag avskyr verkligen sånt här smusslande/smitande. Är världens sämsta lögnare dessutom.
Körkortet är viktigare än någon jobbcoach och krävs mer än något annat när det kommer till mitt jobbsökande då det är just pga detta jag har fallit på sammanlagt 3 intervjuer nu. Jag vill ju göra detta! Jag behöver göra detta! Men jag tror tyvärr inte att Arbetsförmedlingen ser det på samma sätt.
Vad hade ni gjort?
Hur söta?
Det råder inga tvivel om att våra mindre familjemedlemmar verkligen är äkta vintervita dvärghamstrar för deras nästan kritvita päls har på bara några dagar förändrats och blivit mörkare.
Basilika kommer att bli helt mörkgrå (sk agouti) medan jag är osäker på hur mörk Timjan kommer bli.
Titta på sötnosarna!
Den mörkare är Basilika och den ljusare är Timjan:
Basilika kommer att bli helt mörkgrå (sk agouti) medan jag är osäker på hur mörk Timjan kommer bli.
Titta på sötnosarna!
Den mörkare är Basilika och den ljusare är Timjan:
fredag 18 februari 2011
Mögelskola och körkort...
I flera månader har det tvistats om huruvida klimatet på mina barns dagis/skola är hälsosamt. Man har klagat länge på mögellukt och till slut, jag tror det var i september, så satte man igång att riva väggar, byta ut dem och renovera på ca 5-6 olika ställen på skolan. Värst var det på småbarnsavdelningen.
Inte så roligt att veta då de två små gått där sedan de var dryga 1 år gamla. Ikväll kunde man höra på nyheterna och läsa på internet att skolan är så pass mögelangripen och att halterna är så oacceptabelt höga att skolan inom kort kommer att stängas och jämnas med marken.
Då undrar jag ju såklart, när stängs skolan och vart ska mina barn ta vägen?
Äldste sonens klass som är helt fantastiskt, rent ut sagt outstanding med en acceptans och sammanhållning som inte är av denna värld, kommer att få flytta till en annan skola en bit bort har vi hört, men kommer klassen att få hålla samman? Jag får riktigt ont i magen när jag tänker på det! Vi föräldrar har ju krävt att dom skulle få hålla samman upp i högstadiet, men tänk om dom splittras nu?
Dottern som precis börjat skolan och haft såna svårigheter att komma in det men som äntligen börjat må bra i klassen, kommer hon nu tvingas bryta upp och sättas in i en annan klass, någon annanstans?
Frågorna är många...
En fråga som man faktiskt inte ens orkar tänka på är -"Hur har detta påverkat mina barns hälsa?"
Så sjuka som vi varit detta vinterhalvåret har ju varit rent löjligt...
Har detta att göra med att man börjat riva väggar och dra i möglet i september och fram till nu? En mycket allergisk pojke på skolan fick flytta för ett tag sedan, byta skola, då han blev sjuk och fick astmaanfall bara han vistades i lokalerna. Då började jag undra om jag skulle släppa iväg mina barn till dagis/skola överhuvudtaget.
De senaste dagarna har jag klurat och fixat och trixat och nu lyckats finansiera mitt körkort med hjälp av en helt underbar mamma som kommer ställa upp och stå på ett lån åt mig. Jag har bokat internatskola, jag har idag varit och gjort synundersökning, beställt körkortstillståndet och jag åker v.11-13.
Betyder detta nu att barnen kommer att tvingas vara hemma ett tag, tills man hittat lokaler, så att min resa ej blir genomförbar?
Det är ju det lilla i det hela. Barnens hälsa går såklart före allt annat, men nu när jag äntligen hade tagit tag i detta, fixat allt och verkligen är på G så vore det så typiskt.
Jag hoppas verkligen att detta blir av nu. OM så är fallet så kan jag ju passa på att berätta att jag troligtvis (om jag inte kuggar på något av proven) kommer att ha körkort i mitten/slutet av v.13.
Så overkligt, men så efterlängtat, välbehövligt och underbart!
Det jag inte kan förstå och inte ens orkar tänka på är hur jag ska klara att vara borta från barnen i tre veckor. Eftersom det dessutom är i anslutning till min farfars 80-årskalas i Småland och jag kommer åka direkt därifrån uppåt landet, så blir det tre hela helger som jag missar med barnen och helt seriöst, det må låta hur töntigt som helst, men det får mig att gråta och få en stor klump i magen! Speciellt när jag tänker på mammiga minstingen som kramar mig ca 1000 ggr och som säger att han älskar mig minst lika många gånger om dagen.
En sak som är jätterolig med resan är att jag i denna stad känner en helt underbar tjej sedan min tid på forumet Allt för föräldrar. Vi fick båda våra minstingar -05 och har träffats en gång då vi bodde ihop i en stuga en weekend i Enköping med alla Allt-för-föräldrar-mammorna och dessutom genom åren pratat mycket i telefon. Jag kommer troligtvis att bo hos henne de två helger jag är där uppe. Hon var rar nog att erbjuda mig att bo hos henne och hennes barn hela vistelsen, men jag känner mig själv och vet att jag då kommer hitta tusen ursäkter till att inte sätta mig och plugga, så det är bättre om jag bor på internatet med de andra körkortstagarna i veckorna.
Det är fokus som gäller. 2,5 vecka intensiv körning och intensivt pluggande och sen... gulp!
Hörni, nu GÄLLER det! :-) Jag måste fixa detta!
måndag 14 februari 2011
Energiboost!
Något har hänt!
Jag känner det i hela kroppen!
Jag har energi, självförtroendet är höjt, jag orkar göra saker, jag känner att jag klarar av det jag föresätter mig och jag känner att jag VILL saker!
Vad som har hänt har jag ingen aning om. Det är bara så underbart!
Jag kände till och med häromdagen att byxorna satt lösare, trots att jag ätit ganska mycket på sistone då jag, uppgiven och trött och rasande efter dietförsök nr 1034 inte orkade pissa i motvind mer, gav upp och sket i allt. Jag har alltså sedan jul inte alls varit nyttig men ändå fått mer plats i brallorna.
Så jag vägde mig hos min väninna, vars våg jag alltid väger mig på och upptäckte att jag gått ner nästan 5 kg sen jag var hos henne sist för ca 6 veckor sen.
Är det något kemiskt i mitt huvud som har ändrats? Är det helt enkelt så att jag mått så kasst att vikten gått uppåt pga psykiska anledningar. Att jag helt enkelt haft en urusel förbränning för att jag mått skit? Äh jag har ingen aning, jag vet bara att jag välkomnar denna känsla för jag har verkligen inte känt igen mig själv ett bra tag nu. Jag vågar inte hoppas att viktminskningen ska fortsätta för då blir jag kanske bara besviken. Men om den gör det så är det en jäkla bonus :-)
Mitt i detta, när jag börjat känna att jag mår toppen så ringer en före detta kollega, som nu jobbar på en socialförvaltning i en stad som ligger ca 10 minuter bort och erbjuder mig en heltidstjänst, med början IMORGON. Säger att hon tänkte direkt på mig när tjänsten dök upp på hennes arbetsplats, för att hon vet vad jag går för och vilken kompetens jag har och hur insiktsfull och analytisk jag är. Förstår någon hur glad jag blev. Hur mycket det betydde.
Hon sa -"Vi vill ha DIG".
Detta kommer jag leva på LÄNGE.
Jag var helt extatisk, hjärtat slog och lyckan var total. Tills vi pratade lite till och jag insåg att jag skulle behöva körkort för den tjänst hon erbjöd mig. Vi jobbade på avdelningarna bredvid varandra och pratade mycket i egenskap av kollegor och vikarier och såg varandra i arbete hela tiden då avdelningarna var förbundna men hon hade helt missat att jag inte hade körkort.
Så hon sa -"Se till att ta en intensivkurs NU, ta kortet på några veckor så har jag en heltidstjänst här åt dig". Jag tänker inte förlita mig på det, för hon kan såklart inte hålla en tjänst åt mig, det förstår jag ju och det gjorde maken också men han sa "-Go for it" för vi inser ju båda att jag faktiskt måste ta körkortet nu om jag ska kunna få ett jobb. Jag har inte många månader kvar med a-kassa och jag kan i dagsläget bara söka ca 15 % av socionomjobben som finns pga bristen på körkort. Jag söker ju även alla jobb som personlig assistent jag kan finna, där körkort inte krävs. Med körkortet hade jag inom det yrket nästan inte haft några begränsningar alls eftersom jag förutom min socionomutbildning har en undersköterskeutbildning i botten.
Så jag har ikväll suttit och mailat runt till olika körskolor i landet, där dom erbjuder intensivkurs + gratis boende. Jag vill åka iväg och göra det, så att inget distraherar + att jag vet hur jag är och inte kommer vilja övningsköra här hemma ifall någon ser mig. Lite fjantig får man väl vara ;-)
Jag tror faktiskt det är bättre att åka iväg, för upplägget är ju att man kör från 8-18 och sedan har teori på kvällarna i två veckor och däremellan ska man hinna med att plugga teori, vilket man gör på deras datorer och i boken. Vecka två gör man även riskettan och halkkörning, för att någon av de första dagarna på v.3 skriva upp och köra upp.
Hemma är jag alldeles för bekväm och kan lura mig själv och hitta på ursäkter att slippa behöva ge mig ut och ta mig till körskolan för att jag är trött, livrädd (vilket jag kommer vara), hellre vill mysa med familjen, har något annat att hitta på osv, så nä, åka iväg är nödvändigt för mig. Maken och barnen får lite egentid med varandra på köpet :-) Det kan dom behöva med tanke på hur lite tid de har spenderat tillsammans de senaste månaderna.
Visst kostar det en nätt summa, men det kommer troligtvis kännas som de mest välinvesterade pengarna någonsin.
Förstår ni att jag kommer att få det jäkla körkortet! Det tar 2,5 vecka, men sedan har jag det.
För mig låter det nästan overkligt. Jag har varit livrädd för att ta körkort pga en korkad körskollärare jag hade när jag var i 18-årsåldern och gjort det till något omöjligt i huvudet.
Men just nu känns ingenting omöjligt.
Jag SKA göra detta och jag SKA inom kort komma hem genom denna dörren MED en lapp i handen :-)
Watch out världen. Nu är jag tillbaks!
Och vem vet... Kanske lyckas jag t.om bli av med alla kilon jag går och släpar på. En dag kanske jag även kommer vilja börja träna och orka fortsätta med det. En dag...
Ja vad fasen! En dag kanske det här är jag ;-)
Okej, efter en massa kilo och ett stort antal operationer då. ;-)
Vi säger det. Det här är jag 2014, vid världens vackraste strand, min Google Earth-favoritstrand. Jajamen jag har letat mig runt varenda kust i hela världen med hjälp av Google Earth för att hitta den finaste :-)
Titta och njut. Min favoritstrand. Frankrike, Atlantkusten, Bretagne. Kan det bli vackrare?
Och vet ni vad? JAG SKA KÖRA DIT :-D
Jag känner det i hela kroppen!
Jag har energi, självförtroendet är höjt, jag orkar göra saker, jag känner att jag klarar av det jag föresätter mig och jag känner att jag VILL saker!
Vad som har hänt har jag ingen aning om. Det är bara så underbart!
Jag kände till och med häromdagen att byxorna satt lösare, trots att jag ätit ganska mycket på sistone då jag, uppgiven och trött och rasande efter dietförsök nr 1034 inte orkade pissa i motvind mer, gav upp och sket i allt. Jag har alltså sedan jul inte alls varit nyttig men ändå fått mer plats i brallorna.
Så jag vägde mig hos min väninna, vars våg jag alltid väger mig på och upptäckte att jag gått ner nästan 5 kg sen jag var hos henne sist för ca 6 veckor sen.
Är det något kemiskt i mitt huvud som har ändrats? Är det helt enkelt så att jag mått så kasst att vikten gått uppåt pga psykiska anledningar. Att jag helt enkelt haft en urusel förbränning för att jag mått skit? Äh jag har ingen aning, jag vet bara att jag välkomnar denna känsla för jag har verkligen inte känt igen mig själv ett bra tag nu. Jag vågar inte hoppas att viktminskningen ska fortsätta för då blir jag kanske bara besviken. Men om den gör det så är det en jäkla bonus :-)
Mitt i detta, när jag börjat känna att jag mår toppen så ringer en före detta kollega, som nu jobbar på en socialförvaltning i en stad som ligger ca 10 minuter bort och erbjuder mig en heltidstjänst, med början IMORGON. Säger att hon tänkte direkt på mig när tjänsten dök upp på hennes arbetsplats, för att hon vet vad jag går för och vilken kompetens jag har och hur insiktsfull och analytisk jag är. Förstår någon hur glad jag blev. Hur mycket det betydde.
Hon sa -"Vi vill ha DIG".
Detta kommer jag leva på LÄNGE.
Jag var helt extatisk, hjärtat slog och lyckan var total. Tills vi pratade lite till och jag insåg att jag skulle behöva körkort för den tjänst hon erbjöd mig. Vi jobbade på avdelningarna bredvid varandra och pratade mycket i egenskap av kollegor och vikarier och såg varandra i arbete hela tiden då avdelningarna var förbundna men hon hade helt missat att jag inte hade körkort.
Så hon sa -"Se till att ta en intensivkurs NU, ta kortet på några veckor så har jag en heltidstjänst här åt dig". Jag tänker inte förlita mig på det, för hon kan såklart inte hålla en tjänst åt mig, det förstår jag ju och det gjorde maken också men han sa "-Go for it" för vi inser ju båda att jag faktiskt måste ta körkortet nu om jag ska kunna få ett jobb. Jag har inte många månader kvar med a-kassa och jag kan i dagsläget bara söka ca 15 % av socionomjobben som finns pga bristen på körkort. Jag söker ju även alla jobb som personlig assistent jag kan finna, där körkort inte krävs. Med körkortet hade jag inom det yrket nästan inte haft några begränsningar alls eftersom jag förutom min socionomutbildning har en undersköterskeutbildning i botten.
Så jag har ikväll suttit och mailat runt till olika körskolor i landet, där dom erbjuder intensivkurs + gratis boende. Jag vill åka iväg och göra det, så att inget distraherar + att jag vet hur jag är och inte kommer vilja övningsköra här hemma ifall någon ser mig. Lite fjantig får man väl vara ;-)
Jag tror faktiskt det är bättre att åka iväg, för upplägget är ju att man kör från 8-18 och sedan har teori på kvällarna i två veckor och däremellan ska man hinna med att plugga teori, vilket man gör på deras datorer och i boken. Vecka två gör man även riskettan och halkkörning, för att någon av de första dagarna på v.3 skriva upp och köra upp.
Hemma är jag alldeles för bekväm och kan lura mig själv och hitta på ursäkter att slippa behöva ge mig ut och ta mig till körskolan för att jag är trött, livrädd (vilket jag kommer vara), hellre vill mysa med familjen, har något annat att hitta på osv, så nä, åka iväg är nödvändigt för mig. Maken och barnen får lite egentid med varandra på köpet :-) Det kan dom behöva med tanke på hur lite tid de har spenderat tillsammans de senaste månaderna.
Visst kostar det en nätt summa, men det kommer troligtvis kännas som de mest välinvesterade pengarna någonsin.
Förstår ni att jag kommer att få det jäkla körkortet! Det tar 2,5 vecka, men sedan har jag det.
För mig låter det nästan overkligt. Jag har varit livrädd för att ta körkort pga en korkad körskollärare jag hade när jag var i 18-årsåldern och gjort det till något omöjligt i huvudet.
Men just nu känns ingenting omöjligt.
Jag SKA göra detta och jag SKA inom kort komma hem genom denna dörren MED en lapp i handen :-)
Watch out världen. Nu är jag tillbaks!
Och vem vet... Kanske lyckas jag t.om bli av med alla kilon jag går och släpar på. En dag kanske jag även kommer vilja börja träna och orka fortsätta med det. En dag...
Ja vad fasen! En dag kanske det här är jag ;-)
Vi säger det. Det här är jag 2014, vid världens vackraste strand, min Google Earth-favoritstrand. Jajamen jag har letat mig runt varenda kust i hela världen med hjälp av Google Earth för att hitta den finaste :-)
Titta och njut. Min favoritstrand. Frankrike, Atlantkusten, Bretagne. Kan det bli vackrare?
Och vet ni vad? JAG SKA KÖRA DIT :-D
tisdag 8 februari 2011
Snabb rapport!
Jag hinner inte blogga just nu!
Jag har fått min iphone 4. ÄLSKAR den! Det gör barnen med :-)
Haha, nä, det är inte riktigt därför jag inte har tid att blogga. Det händer mycket just nu, med barnen, med mig, med livet! Så jag har inte haft ork eller lust helt enkelt.
Fick en kallelse från arbetsförmedlingen idag. Ska dit i övermorgon. Har tydligen fått en ny handläggare! Genast får jag lite ångest och undrar VARFÖR, vad är det nu?
Varför är jag så ångestfylld? Fattar det inte! Jag vet ju att jag inte kan hjälpa att jag är arbetslös men jag känner mig ändå så trängd när dom "jagar" mig. Det må låta knäppt eftersom jag gör vad jag kan, men så känns det.
Nu lite Smallville innan läggdags!
Säsongspremiären var i fredags och avsnittet måste ses om nu! Det är dags. Fyra dagar är en lång tid ;-)
Jag har fått min iphone 4. ÄLSKAR den! Det gör barnen med :-)
Haha, nä, det är inte riktigt därför jag inte har tid att blogga. Det händer mycket just nu, med barnen, med mig, med livet! Så jag har inte haft ork eller lust helt enkelt.
Fick en kallelse från arbetsförmedlingen idag. Ska dit i övermorgon. Har tydligen fått en ny handläggare! Genast får jag lite ångest och undrar VARFÖR, vad är det nu?
Varför är jag så ångestfylld? Fattar det inte! Jag vet ju att jag inte kan hjälpa att jag är arbetslös men jag känner mig ändå så trängd när dom "jagar" mig. Det må låta knäppt eftersom jag gör vad jag kan, men så känns det.
Nu lite Smallville innan läggdags!
Säsongspremiären var i fredags och avsnittet måste ses om nu! Det är dags. Fyra dagar är en lång tid ;-)
onsdag 2 februari 2011
På bloggfronten intet nytt
Det är väldigt dåligt med bloggandet just nu!
Till stor del beror detta på att jag söker sjukt mycket jobb just nu. Lusten har verkligen kommit över mig och jag känner ÄNTLIGEN och VERKLIGEN att JAG VILL JOBBA. Jag vill jättemycket!
Denna känsla har jag ju längtat efter och börjat frukta att jag aldrig skulle känna igen. Men det tog väl tid att ta sig igenom de saker jag har jobbat med under det senaste året.
Jag inser mer och mer hur mycket jag bryr mig om vad andra tycker när jag egentligen borde ge fan i människor som inte gillar mig eller som inte tycker att jag duger.
Jag vet ju vad jag går för, att jag är duktig, kompetent, snäll, trevlig, social och allt det där, men så fort någon visar att dom inte tycker att jag är "värd" deras gunst så blir jag osäker. Varför?
Jag har tänkt mycket på det här och även talat mycket om detta med psykologen jag gick hos! Vad GÖR att vissa personer har pondus, att vissa automatiskt signalerar RESPEKTERA MIG medan andra signalerar, "mig kan du köra över".
Jag har testat att fejka ett beteende som inte alls är mitt och få helt annan respons från omvärlden. SÅ himla sjukt!
Om jag struntar i att le mot en människa jag pratar med och istället är allvarlig och lite "kortfattad/ointresserad" så blir den människan så otroligt trevlig, pratsam och "underdånig" medan om jag är mig själv, dvs ler, är trevlig, pratglad, hjälpsam och rar så som jag brukar vara, så får jag inte alls samma uppmärksamma bemötande, utan folk verkar "läsa in" att man inte är någon som behöver respekteras lika mycket. Det är som med hundar och blottade strupar!
HELT SJUKT men så otroligt verkligt. Jag har testat detta flertalet gånger och det är häpnadsväckande!
För tillfället söker jag främst jobb som personlig assistent. Det finns många och jag är säker på att det, åtminstone under en period, hade passat mig utmärkt. Helst skulle jag vilja jobba natt. Inte bara för att det passar min dygnsrytm utan av en hel del orsaker.
1. Vi hade aldrig behövt VAB:a.
2. Barnen hade kunnat komma hem direkt efter skolan varje dag.
3. Jag hade tjänat BETYDLIGT mer pengar
4. Jag har jobbat natt förr och trivdes med "lugnet" och att vara lite ifred och gå och pula vilket jag tror hade passat mig just nu.
5. Det är färre arbetstillfällen. En heltid är 12 nätter ungefär per månad.
6. Vi hade kunnat skaffa hundvalp och den hade inte behövt vara ensam på dagarna alls ;-)
Men fy så få nattjobb det verkar finnas. Jag är ju dessutom mer begränsad när det gäller nattjobben eftersom det då krävs att det är i staden där jag bor. Jag måste ju hinna hem och ge barnen frukost och skicka dem till skolan/ta minstingen till dagis eftersom maken åker hemifrån 6.30. De hade blivit ensamma i en timme ungefär men nu är de stora nog att klara det tror jag.
Ja det är mina tankar för närvarande.
Om ni hör om något nattjobb, VAD SOM HELST i stan, eller har idéer om vart man kan ringa och höra efter intresset, så skriv jättegärna en kommentar här! Alla tips är värdefulla :-)
Jag tittade in här bara för att rapportera om kökets framskridande egentligen och så blev det en lång berättelse istället.
Jo, ni förstår, maken har satt upp alla skåp på ena väggen nu och imorgon tippar jag att han sätter upp dem på andra sidan. Köket är SNART KLART!
Däremot har han strängeligen förbjudit mig att lägga ut bilder på köket. Han blev riktigt tjurig häromdagen när jag fotograferade köket. Det får honom att känna sig stressad och han tycker det är jobbigt.
Så jag får bärga mig tills det är klart! Huuuu så jobbigt.
Men snaaaaaaart :-)
Till stor del beror detta på att jag söker sjukt mycket jobb just nu. Lusten har verkligen kommit över mig och jag känner ÄNTLIGEN och VERKLIGEN att JAG VILL JOBBA. Jag vill jättemycket!
Denna känsla har jag ju längtat efter och börjat frukta att jag aldrig skulle känna igen. Men det tog väl tid att ta sig igenom de saker jag har jobbat med under det senaste året.
Jag inser mer och mer hur mycket jag bryr mig om vad andra tycker när jag egentligen borde ge fan i människor som inte gillar mig eller som inte tycker att jag duger.
Jag vet ju vad jag går för, att jag är duktig, kompetent, snäll, trevlig, social och allt det där, men så fort någon visar att dom inte tycker att jag är "värd" deras gunst så blir jag osäker. Varför?
Jag har tänkt mycket på det här och även talat mycket om detta med psykologen jag gick hos! Vad GÖR att vissa personer har pondus, att vissa automatiskt signalerar RESPEKTERA MIG medan andra signalerar, "mig kan du köra över".
Jag har testat att fejka ett beteende som inte alls är mitt och få helt annan respons från omvärlden. SÅ himla sjukt!
Om jag struntar i att le mot en människa jag pratar med och istället är allvarlig och lite "kortfattad/ointresserad" så blir den människan så otroligt trevlig, pratsam och "underdånig" medan om jag är mig själv, dvs ler, är trevlig, pratglad, hjälpsam och rar så som jag brukar vara, så får jag inte alls samma uppmärksamma bemötande, utan folk verkar "läsa in" att man inte är någon som behöver respekteras lika mycket. Det är som med hundar och blottade strupar!
HELT SJUKT men så otroligt verkligt. Jag har testat detta flertalet gånger och det är häpnadsväckande!
För tillfället söker jag främst jobb som personlig assistent. Det finns många och jag är säker på att det, åtminstone under en period, hade passat mig utmärkt. Helst skulle jag vilja jobba natt. Inte bara för att det passar min dygnsrytm utan av en hel del orsaker.
1. Vi hade aldrig behövt VAB:a.
2. Barnen hade kunnat komma hem direkt efter skolan varje dag.
3. Jag hade tjänat BETYDLIGT mer pengar
4. Jag har jobbat natt förr och trivdes med "lugnet" och att vara lite ifred och gå och pula vilket jag tror hade passat mig just nu.
5. Det är färre arbetstillfällen. En heltid är 12 nätter ungefär per månad.
6. Vi hade kunnat skaffa hundvalp och den hade inte behövt vara ensam på dagarna alls ;-)
Men fy så få nattjobb det verkar finnas. Jag är ju dessutom mer begränsad när det gäller nattjobben eftersom det då krävs att det är i staden där jag bor. Jag måste ju hinna hem och ge barnen frukost och skicka dem till skolan/ta minstingen till dagis eftersom maken åker hemifrån 6.30. De hade blivit ensamma i en timme ungefär men nu är de stora nog att klara det tror jag.
Ja det är mina tankar för närvarande.
Om ni hör om något nattjobb, VAD SOM HELST i stan, eller har idéer om vart man kan ringa och höra efter intresset, så skriv jättegärna en kommentar här! Alla tips är värdefulla :-)
Jag tittade in här bara för att rapportera om kökets framskridande egentligen och så blev det en lång berättelse istället.
Jo, ni förstår, maken har satt upp alla skåp på ena väggen nu och imorgon tippar jag att han sätter upp dem på andra sidan. Köket är SNART KLART!
Däremot har han strängeligen förbjudit mig att lägga ut bilder på köket. Han blev riktigt tjurig häromdagen när jag fotograferade köket. Det får honom att känna sig stressad och han tycker det är jobbigt.
Så jag får bärga mig tills det är klart! Huuuu så jobbigt.
Men snaaaaaaart :-)
tisdag 25 januari 2011
Basilika och Timjan
Jag ringde stans djurbutik innan idag, efter att jag fått ett ryck och äntligen diskat alla våra hamstergrejor sedan älskade lilla Chilis bortgång.
Jag frågade om han möjligtvis hade några ryska vintervita dvärghamstrar hemma. Han berättade att han hade två ungar. Två honor. Vi som skulle ha två hanar som skulle heta Whisky och Konjak.
Jag har läst att honor är mer benägna att slåss/bråka med varandra, men dessa två bodde tillsammans, bara de två, i en bur och kom bra överens.
Bra var nog en underdrift! De kelar nästan med varandra, pussas, och vilar tätt tillsammans. Urgulliga!
De är vitare än Chili. De har vinterpäls, vilket vintervita dvärghamstrar brukar få under vinterhalvåret. Jag nämnde detta för butiksinnehavaren som frågade om vi var säkra på att Chili verkligen var en vintervit. Detta har jag funderat på tidigare. Kanske var hon en Campbell, med tanke på att hon var ganska "bitig". Inte så att hon bets hårt, hon nafsade mest, men dessa två bits inte alls. Vi har ännu inte lyft upp dem då de ska få vänja in sig i sitt bo, men när djurbutiksinnehavaren tog upp dem och kelade med dem och la dem i en låda till oss så var de fullständigt superlugna, vana vid att handskas av människor och försökte inte ens nafsa en gång.
De är ofattbart söta och riktigt sociala och nyfikna krabater men just nu ligger de och sover i varsitt bo. Timjan som är den största tog det stora boet medan lilla Basilika fick det lite mindre. Det var nog energikrävande att forslas hem på bussen och bli installerade i ett helt nytt bo med nya saker. De undersökte sitt hem länge och väl när vi släppt ner dem.
Sonen är så glad! Det är härligt att se. Men vi saknar fortfarande Chili. Söta söta lilla nafsiga Chili.
Jag ställde nog universums dummaste fråga i djuraffären! Jag frågade om det var någon fara för hamstrarna när de bara var i en liten tunn pappkartong, då vi skulle gå en bit till bussen och sedan från bussen och hem. I samma ögonblick som jag ställt frågan insåg jag att detta är ryska (sk sibiriska) vintervita dvärghamstrar.
De lever i SIBIRIEN. Jag började skratta åt mig själv och sa "Glöm det, dom är ju från Sibirien". Djurgubben skrattade riktigt gott åt mig ;-) hehe
Basilika
Jag frågade om han möjligtvis hade några ryska vintervita dvärghamstrar hemma. Han berättade att han hade två ungar. Två honor. Vi som skulle ha två hanar som skulle heta Whisky och Konjak.
Jag har läst att honor är mer benägna att slåss/bråka med varandra, men dessa två bodde tillsammans, bara de två, i en bur och kom bra överens.
Bra var nog en underdrift! De kelar nästan med varandra, pussas, och vilar tätt tillsammans. Urgulliga!
De är vitare än Chili. De har vinterpäls, vilket vintervita dvärghamstrar brukar få under vinterhalvåret. Jag nämnde detta för butiksinnehavaren som frågade om vi var säkra på att Chili verkligen var en vintervit. Detta har jag funderat på tidigare. Kanske var hon en Campbell, med tanke på att hon var ganska "bitig". Inte så att hon bets hårt, hon nafsade mest, men dessa två bits inte alls. Vi har ännu inte lyft upp dem då de ska få vänja in sig i sitt bo, men när djurbutiksinnehavaren tog upp dem och kelade med dem och la dem i en låda till oss så var de fullständigt superlugna, vana vid att handskas av människor och försökte inte ens nafsa en gång.
De är ofattbart söta och riktigt sociala och nyfikna krabater men just nu ligger de och sover i varsitt bo. Timjan som är den största tog det stora boet medan lilla Basilika fick det lite mindre. Det var nog energikrävande att forslas hem på bussen och bli installerade i ett helt nytt bo med nya saker. De undersökte sitt hem länge och väl när vi släppt ner dem.
Sonen är så glad! Det är härligt att se. Men vi saknar fortfarande Chili. Söta söta lilla nafsiga Chili.
Jag ställde nog universums dummaste fråga i djuraffären! Jag frågade om det var någon fara för hamstrarna när de bara var i en liten tunn pappkartong, då vi skulle gå en bit till bussen och sedan från bussen och hem. I samma ögonblick som jag ställt frågan insåg jag att detta är ryska (sk sibiriska) vintervita dvärghamstrar.
De lever i SIBIRIEN. Jag började skratta åt mig själv och sa "Glöm det, dom är ju från Sibirien". Djurgubben skrattade riktigt gott åt mig ;-) hehe
Timjan och Basilika
Basilika i badet och Timjan vid matskålen
Basilika
Timjan
tisdag 18 januari 2011
Och nu kräks dottern...
Medan jag skrev förra inlägget så fick jag rusa iväg två gånger för att dottern började kräka.
Självklart!
Ni trodde väl inte att något av barnen skulle slippa undan?
Maken har varit hemma idag och ska vara hemma imorgon också då han också blev smittad. Nu återstår jag!
Mina kräksjukor är, när jag tänker efter ganska få! Jag fick det en gång 1993 (Calici) och en gång 2005 (eller 2006) också den gången calici, men förutom dessa två gånger kan jag inte minnas att jag varit kräksjuk som vuxen!
PEPPAR PEPPAR TA I TRÄ!
Jag har slukat vitpepparkorn men tyvärr tycker jag mig känna en viss oro och värk i magtrakten.
Denna dagen har tyvärr varit ganska tråkig i vår familj!
Självklart!
Ni trodde väl inte att något av barnen skulle slippa undan?
Maken har varit hemma idag och ska vara hemma imorgon också då han också blev smittad. Nu återstår jag!
Mina kräksjukor är, när jag tänker efter ganska få! Jag fick det en gång 1993 (Calici) och en gång 2005 (eller 2006) också den gången calici, men förutom dessa två gånger kan jag inte minnas att jag varit kräksjuk som vuxen!
PEPPAR PEPPAR TA I TRÄ!
Jag har slukat vitpepparkorn men tyvärr tycker jag mig känna en viss oro och värk i magtrakten.
Denna dagen har tyvärr varit ganska tråkig i vår familj!
R.I.P Chili
För inte länge sedan skrev jag ett inlägg då min mammas hund dött, visserligen av ålderdom, men lika sorgligt för det. Sedan var det en gammal vän sedan förr som dog alldeles för ung.
Ikväll när äldste sonen gått upp för att lägga sig ropade han plötsligt på mig att jag skulle komma. Jag frågade om han inte kunde säga vad det var men hörde på hans röst att det var viktigt. Jag sprang upp och fann honom gråtandes helt hjärtskärande. Han snyftade fram att -"Chili är död".
Jag tittade ner i buren och såg henne ligga i sitt bo, lite på sidan med slutna ögon och sina små tassar under "hakan", som att hon bad tyckte sonen.
Vår fina Chili!
Hon var bara 9 månader och har inte visat tecken på att må dåligt. Jag sa till sonen för en liten tid sedan att jag tyckte att hon blivit smalare/lättare när jag lyfte upp henne, men hennes beteende har varit som vanligt. Pigg, social och aktiv.
Nu finns du inte hos oss mer sötaste sötaste Chili och jag trodde inte att jag kunde bli så ledsen över en dvärghamsters bortgång men jag har gråtit hela kvällen till och ifrån.
Jag och sonen tittade på foton av henne och grät tillsammans.
Så himla orättvist. Hans allra första husdjur! Han tyckte så mycket om henne och var så stolt att hon blivit så tam och social. Hon stod och hoppade och ville upp när man gick förbi.
Vi kommer verkligen sakna dig Chili!
Så här fridfullt låg du inuti boet när Emil lyfte bort det. Han sa att han visste redan när du inte kom då han öppnade gallret eller kallade på dig, eller då han försiktigt knackade på ditt bo. Du brukade ju alltid dyka upp som gubben i lådan när man öppnade buren.
På en bit tyg lade vi dig och sedan i en ask. Imorgon ska vi begrava dig på något fint ställe.
Så fin så fin. Dina små tassar låg över varandra under ditt söta huvud. Jag kan inte sluta gråta :-(
Ikväll när äldste sonen gått upp för att lägga sig ropade han plötsligt på mig att jag skulle komma. Jag frågade om han inte kunde säga vad det var men hörde på hans röst att det var viktigt. Jag sprang upp och fann honom gråtandes helt hjärtskärande. Han snyftade fram att -"Chili är död".
Jag tittade ner i buren och såg henne ligga i sitt bo, lite på sidan med slutna ögon och sina små tassar under "hakan", som att hon bad tyckte sonen.
Vår fina Chili!
Hon var bara 9 månader och har inte visat tecken på att må dåligt. Jag sa till sonen för en liten tid sedan att jag tyckte att hon blivit smalare/lättare när jag lyfte upp henne, men hennes beteende har varit som vanligt. Pigg, social och aktiv.
Nu finns du inte hos oss mer sötaste sötaste Chili och jag trodde inte att jag kunde bli så ledsen över en dvärghamsters bortgång men jag har gråtit hela kvällen till och ifrån.
Jag och sonen tittade på foton av henne och grät tillsammans.
Så himla orättvist. Hans allra första husdjur! Han tyckte så mycket om henne och var så stolt att hon blivit så tam och social. Hon stod och hoppade och ville upp när man gick förbi.
Vi kommer verkligen sakna dig Chili!
Så här fridfullt låg du inuti boet när Emil lyfte bort det. Han sa att han visste redan när du inte kom då han öppnade gallret eller kallade på dig, eller då han försiktigt knackade på ditt bo. Du brukade ju alltid dyka upp som gubben i lådan när man öppnade buren.
söndag 16 januari 2011
Glömde jag säga peppar peppar?
Jag undrar om jag har gjort något speciellt för att förtjäna detta, eller om det vilar någon sorts kräksjukeförbannelse över vår familj.
Imorse vid sextiden började Emil kräkas. Så det var någon form utav maginfluensa trots allt.
Jag som lät minstingen sova mellan mig och Daniel i sängen i natt. Förhoppningsvis smittade ju inte HAN längre iallafall eftersom det smittar mest innan det bryter ut och medan man kräks.
Maken har nämligen galet mycket jobb denna veckan och ska jobba både dagar och kvällar ända fram till torsdag då han har ett jobb som helt enkelt måste bli klart!
Så KRÄKSJUKAN är fortfarande kvar och nu väntar vi in nästa person som ska sätta igång och ulka.
Ytterligare en rolig sak som jag glömt nämna är att Alice har haft en prick vid munnen, som en liten blåsa först som sedan växt. I förrgår fick jag inse att det faktiskt var en svinkoppa då den växt till 1 cm i diameter med stor tjock gul skorpa. Så nu behandlar vi den oxå.
Så 2 av mina 3 nojjor (smittor) finns i huset just nu. Vi välkomnar springmask oxå för att göra listan komplett. Varför inte lite huvudlöss oxå!
COME ON!
Låter jag bitter? ;-)
Imorse vid sextiden började Emil kräkas. Så det var någon form utav maginfluensa trots allt.
Jag som lät minstingen sova mellan mig och Daniel i sängen i natt. Förhoppningsvis smittade ju inte HAN längre iallafall eftersom det smittar mest innan det bryter ut och medan man kräks.
Maken har nämligen galet mycket jobb denna veckan och ska jobba både dagar och kvällar ända fram till torsdag då han har ett jobb som helt enkelt måste bli klart!
Så KRÄKSJUKAN är fortfarande kvar och nu väntar vi in nästa person som ska sätta igång och ulka.
Ytterligare en rolig sak som jag glömt nämna är att Alice har haft en prick vid munnen, som en liten blåsa först som sedan växt. I förrgår fick jag inse att det faktiskt var en svinkoppa då den växt till 1 cm i diameter med stor tjock gul skorpa. Så nu behandlar vi den oxå.
Så 2 av mina 3 nojjor (smittor) finns i huset just nu. Vi välkomnar springmask oxå för att göra listan komplett. Varför inte lite huvudlöss oxå!
COME ON!
Låter jag bitter? ;-)
Nu har jag bestämt mig
och bara för att visa mig själv att jag nu inte kan ändra mig så har jag beställt ett:
Skydd till iPhone 4, Mjukplast - Siliconskydd - Teknikproffset
och ett skärmskydd, sånt man "klistrar" på displayen för att den inte ska bli repig.
Inte för att det är några stora summor 39 kr + 19 kr, men det gör ändå att jag känner att min inre diskussion är över. Har även suttit och tittat på appar för iPhone och känner mig fruktansvärt nöjd och LÄNGTAR massor.
Har jag berättat att jag är helt utan mobiltelefon sedan nästan 2 månader och LIDER utav detta på en hyfsat hög nivå? ;-)
Ps. Visste ni att det finns en Smallville app? Vissa saker är helt enkelt avgörande. ;-)
Skydd till iPhone 4, Mjukplast - Siliconskydd - Teknikproffset
och ett skärmskydd, sånt man "klistrar" på displayen för att den inte ska bli repig.
Inte för att det är några stora summor 39 kr + 19 kr, men det gör ändå att jag känner att min inre diskussion är över. Har även suttit och tittat på appar för iPhone och känner mig fruktansvärt nöjd och LÄNGTAR massor.
Har jag berättat att jag är helt utan mobiltelefon sedan nästan 2 månader och LIDER utav detta på en hyfsat hög nivå? ;-)
Ps. Visste ni att det finns en Smallville app? Vissa saker är helt enkelt avgörande. ;-)
Inget mer kräkande + JAG kräker av mig
Inget mer hände/har hänt på kräksjukefronten och jag är benägen att tro att minstingen faktiskt bara fått i sig något.
Han vägrade äta frukost men jag funderar på om han kanske fick i sig frukt vid fruktstunden som ej var tillräckligt välsköljd (för jag utgår ju från att dom sköljer frukten på dagis!!!).
Han kräkte på dagis, men inte hemma, så jag slapp all panik och rengöring, yey. Duktig pojke ;-)
Nu har det gått 2,5 dygn sedan dess och jag ska inte ropa hej, men av någon anledning så tror jag inte riktigt att detta var någon maginfluensa.
Vi får la se...
Imorgon är dottern bjuden på kalas. Bowlingkalas. Hon vill så gärna gå men jag känner mig kluven!
Det är på andra sidan stan, jag få ta två bussar för att köra henne dit och då lämna pojkarna hemma själva eftersom maken jobbar. Tänk om dottern mot all förmodan skulle börja kräkas på kalaset! Det tar mig ju en timme att komma dit i värsta fall beroende på bussarna, en söndag. Sedan ska jag åka hem med en kräksjuk dotter på bussen.
För det är ju inte precis så att man kan ringa någon och be dem hämta ett kräksjukt barn.
Jag får så dåligt samvete för hon vill så otroligt gärna gå. Förra gången det var kalas i klassen så kunde hon inte heller och hon behöver verkligen detta eftersom hon har haft problem att komma in i klassen pga en dålig start.
Jag vet faktiskt inte om jag har skrivit om detta här inne men det har varit mycket plågsamt i skolan för dottern och hon blir som en helt annan människa när jag ska lämna henne där. Hon lyckas inte komma in i gruppen och tydligen hade det varit värre än någonsin nu efter lovet.
När dottern blir osäker/ledsen så gör hon tokiga saker. Hon rymmer, hon blir störig, hon provocerar och "tigger" uppmärksamhet och som förälder är det hemskt att se. Hon är ju så go, så smart, så snäll och så duktig! Men hon verkar inte alls förstå hur hon ska göra för att bli omtyckt. Allt detta efter att hon lekt med "fel" flicka under den första skoltiden. En flicka som de sedan flyttade på just p g a detta.
Sedan hjälper det ju inte mycket att hon var särbehandlad under dagistiden. Hon fick ju aldrig hjälp att bli "en av alla i gruppen" utan var en av fröknarnas kelgris så hon behövde aldrig lära sig att leka med de andra.
De gjorde en grov miss när de envisades med att flytta upp Alice från småbarnsavdelningen redan när hon var dryga 2 år för att hon var så duktig, så framåt så "före sig". När hon flyttades från sin trygga, mysiga avdelning där hon hade det så bra och mådde toppen, till en avdelning där barnen var mellan 4-6 år (hon var knappa 2,5 år) så blev hon plötsligt den som kunde minst, där var ett helt annat tempo, barnen fick klara sig mycket mer själva, fler barn, mer högljutt osv.
Vi märkte extrem skillnad på hennes mående nästan direkt, men då var det för sent. Istället blev hon den ena fröknens kelgris och jag har många gånger undrat om denna människa har pedagogisk utbildning "på riktigt". Jag vet att hon har det, men jag kan inte fatta att det är sant för hon är en av de mest pedagogiskt "korkade" människor jag någonsin mött.
Usch, jag vill egentligen inte kräka ur mig om detta här men det gör mig arg, ledsen och orolig.
Jag vill ju bara att dottern ska få en bra skolstart! :-(
Vi ska ha elevvårdskonferens snart och diskutera vad vi kan göra för henne. Lärarna står frågande och är oroade och vill att det ska ordna sig NU och det vill ju vi oxå. De har under första terminen, sedan den andra flickan flyttades, testat olika taktiker, med olika resultat men inget har varit toppen. Dottern mår helt enkelt inte bra. Själv säger hon att hon trivs och att hon har lekt och haft roligt, när man frågar henne men sedan får vi en helt annan version utav fröknarna. Tack och lov är dom bra och engagerade och pedagogiska och vill verkligen göra detta bra.
Jag blir så arg, för just det där med att dottern fick en "dålig" stämpel från början genom att hon lekte med den andra flickan och drogs in i diverse helt vansinniga saker, som hon sedan grät över på kvällarna, för att hon egentligen inte ville, har ju gjort att de andra flickorna drar sig undan henne och tror att hon är "dum"/bråkig etc.
VAD FASEN GÖR MAN?
Vi pratar ju helt öppet om detta hemma med henne men försöker ändå att inte göra en stor grej av det. Vi boostar, stärker, uppmuntrar är positiva till skolan/fröknarna osv.
Jag ska försöka få till en playdate med någon tjej i klassen snart. Detta tyckte lärarna att vi måste fixa. Där är en helt underbar, go, rar, lugn flicka som har fattat tycke för Alice. De lekte mycket innan jullovet. Lärarna vill gärna att vi försöker uppmuntra den vänskapen då tjejerna leker superbra och Alice då blir den hon egentligen ÄR.
Usch måtte det bara lösa sig. Det oroar mig mycket.
Just därför vet jag inte vad jag ska ta mig till angående det här kalaset. Jag känner ju egentligen att hon behöver det. Samtidigt så hade jag själv inte uppskattat om någon lämnat ett barn, vars syskon varit kräksjukt 2-3 dagar innan. Vad hade ni gjort?
Han vägrade äta frukost men jag funderar på om han kanske fick i sig frukt vid fruktstunden som ej var tillräckligt välsköljd (för jag utgår ju från att dom sköljer frukten på dagis!!!).
Han kräkte på dagis, men inte hemma, så jag slapp all panik och rengöring, yey. Duktig pojke ;-)
Nu har det gått 2,5 dygn sedan dess och jag ska inte ropa hej, men av någon anledning så tror jag inte riktigt att detta var någon maginfluensa.
Vi får la se...
Imorgon är dottern bjuden på kalas. Bowlingkalas. Hon vill så gärna gå men jag känner mig kluven!
Det är på andra sidan stan, jag få ta två bussar för att köra henne dit och då lämna pojkarna hemma själva eftersom maken jobbar. Tänk om dottern mot all förmodan skulle börja kräkas på kalaset! Det tar mig ju en timme att komma dit i värsta fall beroende på bussarna, en söndag. Sedan ska jag åka hem med en kräksjuk dotter på bussen.
För det är ju inte precis så att man kan ringa någon och be dem hämta ett kräksjukt barn.
Jag får så dåligt samvete för hon vill så otroligt gärna gå. Förra gången det var kalas i klassen så kunde hon inte heller och hon behöver verkligen detta eftersom hon har haft problem att komma in i klassen pga en dålig start.
Jag vet faktiskt inte om jag har skrivit om detta här inne men det har varit mycket plågsamt i skolan för dottern och hon blir som en helt annan människa när jag ska lämna henne där. Hon lyckas inte komma in i gruppen och tydligen hade det varit värre än någonsin nu efter lovet.
När dottern blir osäker/ledsen så gör hon tokiga saker. Hon rymmer, hon blir störig, hon provocerar och "tigger" uppmärksamhet och som förälder är det hemskt att se. Hon är ju så go, så smart, så snäll och så duktig! Men hon verkar inte alls förstå hur hon ska göra för att bli omtyckt. Allt detta efter att hon lekt med "fel" flicka under den första skoltiden. En flicka som de sedan flyttade på just p g a detta.
Sedan hjälper det ju inte mycket att hon var särbehandlad under dagistiden. Hon fick ju aldrig hjälp att bli "en av alla i gruppen" utan var en av fröknarnas kelgris så hon behövde aldrig lära sig att leka med de andra.
De gjorde en grov miss när de envisades med att flytta upp Alice från småbarnsavdelningen redan när hon var dryga 2 år för att hon var så duktig, så framåt så "före sig". När hon flyttades från sin trygga, mysiga avdelning där hon hade det så bra och mådde toppen, till en avdelning där barnen var mellan 4-6 år (hon var knappa 2,5 år) så blev hon plötsligt den som kunde minst, där var ett helt annat tempo, barnen fick klara sig mycket mer själva, fler barn, mer högljutt osv.
Vi märkte extrem skillnad på hennes mående nästan direkt, men då var det för sent. Istället blev hon den ena fröknens kelgris och jag har många gånger undrat om denna människa har pedagogisk utbildning "på riktigt". Jag vet att hon har det, men jag kan inte fatta att det är sant för hon är en av de mest pedagogiskt "korkade" människor jag någonsin mött.
Usch, jag vill egentligen inte kräka ur mig om detta här men det gör mig arg, ledsen och orolig.
Jag vill ju bara att dottern ska få en bra skolstart! :-(
Vi ska ha elevvårdskonferens snart och diskutera vad vi kan göra för henne. Lärarna står frågande och är oroade och vill att det ska ordna sig NU och det vill ju vi oxå. De har under första terminen, sedan den andra flickan flyttades, testat olika taktiker, med olika resultat men inget har varit toppen. Dottern mår helt enkelt inte bra. Själv säger hon att hon trivs och att hon har lekt och haft roligt, när man frågar henne men sedan får vi en helt annan version utav fröknarna. Tack och lov är dom bra och engagerade och pedagogiska och vill verkligen göra detta bra.
Jag blir så arg, för just det där med att dottern fick en "dålig" stämpel från början genom att hon lekte med den andra flickan och drogs in i diverse helt vansinniga saker, som hon sedan grät över på kvällarna, för att hon egentligen inte ville, har ju gjort att de andra flickorna drar sig undan henne och tror att hon är "dum"/bråkig etc.
VAD FASEN GÖR MAN?
Vi pratar ju helt öppet om detta hemma med henne men försöker ändå att inte göra en stor grej av det. Vi boostar, stärker, uppmuntrar är positiva till skolan/fröknarna osv.
Jag ska försöka få till en playdate med någon tjej i klassen snart. Detta tyckte lärarna att vi måste fixa. Där är en helt underbar, go, rar, lugn flicka som har fattat tycke för Alice. De lekte mycket innan jullovet. Lärarna vill gärna att vi försöker uppmuntra den vänskapen då tjejerna leker superbra och Alice då blir den hon egentligen ÄR.
Usch måtte det bara lösa sig. Det oroar mig mycket.
Just därför vet jag inte vad jag ska ta mig till angående det här kalaset. Jag känner ju egentligen att hon behöver det. Samtidigt så hade jag själv inte uppskattat om någon lämnat ett barn, vars syskon varit kräksjukt 2-3 dagar innan. Vad hade ni gjort?
lördag 15 januari 2011
Jag har en plan...
...eller något liknande tänkte jag nog precis innan jag klantade till det ;-)
Snart fyller maken år, HELA 38 sådana!
Ofattbart att man om två år kommer ha en FYRTIOÅRIG make, eller att vi är i den åldern överhuvudtaget.
När vi blev tillsammans 1990 (oh my G...d) så var han 17, liten och späd med typ tre hårstrån vid varje bröstvårta. Han vägde runt 55-60 kg *asg* och var så söt så. Nu är han hårig som fasen (på kroppen), har högt hårfäste och arbetarnävar. Tiden går och ibland tycker jag att det är lite läskigt!
Jag har ordnat en present, något som han förhoppningsvis blir glad för, men jag har alltså KLANTAT till det ganska ordentligt så jag hoppas att han uppskattar den, om så bara för mina ansträngningar ;-)
Ser fram emot att få berätta här inne, haha. :-D
Ibland undrar jag var jag har min hjärna när jag gör saker! Man kan nog säga att det är en riktig Anjagrej och för att lösa det hela har jag fått blanda in både en och annan person i mina affärer ;-)
Oj så nyfiken maken är nu.
Bara för det så kanske han tror att det är något enormt och superfyndigt och väntar sig guld och gröna skogar, men ack, riktigt SÅ fantastiskt är det inte älskling <3
Mest klantigt faktiskt! :-)
En överraskning, något spännande och något man kan leka med.
Så här överraskad blir jag på MIN födelsedag:
Helt klart makens sätt att överraska, minus tårtan då.
Cold feet!
Nu när dagen närmar sig med stormsteg och en iPhone4 snart är min ägo börjar jag tvivla. Vill jag ha en HTC Desire HD istället?
Jag har nog läst 100-tals recensioner, plöjt igenom ett 20-tal forum, tittat på lika många youtube-klipp där dom visar och jämför dessa två telefoner. Även Samsung galaxy S har varit med på ett hörn, mest pga att dess skärm är större än iPhonens och dessutom har Super Amoledskärm på 4" med väldigt bra färgåtergivning som dessutom kräver mycket mindre batteri än vad iPhones skärm gör.
Dock har jag förkastat Samsung pga att den är så ful och i mitt tycke, plastig.
HTC:n tycker jag faktiskt ser trevligare ut än iPhone4, om man inte räknar det fula kameraögat på baksidan som faktiskt förstör intrycket. just att den är lite tyngre, rundare i formen gör att jag tycker den ser ut att ligga skönare i handen än den kantiga iPhonen som ser väldigt "oskön" ut för handen.
Sedan är ju Apple betydligt mer låst än Android och många tror att, trots att Apple har fler appar just nu, så kommer Android att gå om så småningom just pga att så många telefoner använder sig av det. Apple har ju några fler år på nacken och ligger just nu i ledningen vad gäller appar.
Sedan har jag förstått att det som lyfter iPhonen är att den aldrig laggar eller strular. Den ska vara "enklare" medan telefoner med Android ska vara "roligare" och mer personliga men kräva lite mer pill och installationer. Jag är personligen ganska såld på HTC sense och alla widgets som iPhonen saknar.
En sak som jag verkligen stör mig på är att iPhone inte har någon fm-radio? Varför? Jag lyssnar ju jämt på radio i min mobil, en viktig funktion för mig. Kanske är det så att man genom en app kan fixa detta. Säkert, men det har jag inte tagit reda på ännu.
Fasen så jobbigt det är att bestämma sig. Det tar mycket tid och kraft just nu ;-) men jag får väl helt enkelt läsa vidare, glo vidare och väga för och emot och låta mig påverkas av alla geaks på dessa superroliga forum. Vissa trådar är riktigt lustiga med värsta pajkastningen mellan Applefanboys och Androidfantaster. Hur lustigt som helst ;-)
Jag är medveten om iPhonens styrkor som mängden appar, flytet och skärmen. Även kameran sägs vara bra. Den är även den mer stilrena av de två. Men är den inte lite opersonlig, lite stel, lite tråkig? Alla har en iPhone, det har blivit en sådan trend, men är den egentligen överlägsen alla andra smartphones?
Äh, jag är så jäkla fånig när jag ska köpa något som är så dyrt. Även om jag ska ha telefonen med abonnemang så att jag inte betalar en större summa på en gång, så vet jag ju att denna telefon ska jag ha i MINST 2 år framöver och sånt gör mig lite ambivalent. Jag MÅSTE ju välja rätt nu ;-)
Haha snacka om I-landsproblem...
Vilken skulle du köpa?
Jag har nog läst 100-tals recensioner, plöjt igenom ett 20-tal forum, tittat på lika många youtube-klipp där dom visar och jämför dessa två telefoner. Även Samsung galaxy S har varit med på ett hörn, mest pga att dess skärm är större än iPhonens och dessutom har Super Amoledskärm på 4" med väldigt bra färgåtergivning som dessutom kräver mycket mindre batteri än vad iPhones skärm gör.
Dock har jag förkastat Samsung pga att den är så ful och i mitt tycke, plastig.
HTC:n tycker jag faktiskt ser trevligare ut än iPhone4, om man inte räknar det fula kameraögat på baksidan som faktiskt förstör intrycket. just att den är lite tyngre, rundare i formen gör att jag tycker den ser ut att ligga skönare i handen än den kantiga iPhonen som ser väldigt "oskön" ut för handen.
Sedan är ju Apple betydligt mer låst än Android och många tror att, trots att Apple har fler appar just nu, så kommer Android att gå om så småningom just pga att så många telefoner använder sig av det. Apple har ju några fler år på nacken och ligger just nu i ledningen vad gäller appar.
Sedan har jag förstått att det som lyfter iPhonen är att den aldrig laggar eller strular. Den ska vara "enklare" medan telefoner med Android ska vara "roligare" och mer personliga men kräva lite mer pill och installationer. Jag är personligen ganska såld på HTC sense och alla widgets som iPhonen saknar.
En sak som jag verkligen stör mig på är att iPhone inte har någon fm-radio? Varför? Jag lyssnar ju jämt på radio i min mobil, en viktig funktion för mig. Kanske är det så att man genom en app kan fixa detta. Säkert, men det har jag inte tagit reda på ännu.
Fasen så jobbigt det är att bestämma sig. Det tar mycket tid och kraft just nu ;-) men jag får väl helt enkelt läsa vidare, glo vidare och väga för och emot och låta mig påverkas av alla geaks på dessa superroliga forum. Vissa trådar är riktigt lustiga med värsta pajkastningen mellan Applefanboys och Androidfantaster. Hur lustigt som helst ;-)
Jag är medveten om iPhonens styrkor som mängden appar, flytet och skärmen. Även kameran sägs vara bra. Den är även den mer stilrena av de två. Men är den inte lite opersonlig, lite stel, lite tråkig? Alla har en iPhone, det har blivit en sådan trend, men är den egentligen överlägsen alla andra smartphones?
Äh, jag är så jäkla fånig när jag ska köpa något som är så dyrt. Även om jag ska ha telefonen med abonnemang så att jag inte betalar en större summa på en gång, så vet jag ju att denna telefon ska jag ha i MINST 2 år framöver och sånt gör mig lite ambivalent. Jag MÅSTE ju välja rätt nu ;-)
Haha snacka om I-landsproblem...
Vilken skulle du köpa?
Mormorsruta, försök 1
Jag satt uppe sent i natt full av tankar. Gick inte och la mig förrän vid 4-5-tiden. Medan jag satt uppe försökte jag göra en mormorsruta. Jag hittade äntligen en beskrivning som var på BASIC-nivå, dvs beskrev vartenda steg.
Jag vill ju inte påstå att den är snygg, men man ser att det ska föreställa en mormorruta iallafall ;-)
Jag vill ju inte påstå att den är snygg, men man ser att det ska föreställa en mormorruta iallafall ;-)
Jag tror att jag virkar för hårt för det blir så tjockt och kompakt? För liten virknål kanske?
Det ofattbara
På högstadiet hade jag en tjejkompis som hette Tina. Hon "tillhörde" ett tjejgäng som mitt tjejgäng brukade hänga med. De var ett år yngre än oss och "vår motsvarighet" typ "coolgänget" (inte för att jag faktiskt VAR cool men jag tillhörde det gänget trots allt, haha) i årskursen under.
Hon och jag hade vansinnigt roligt ihop och umgicks mycket, även lite grann när jag flyttat och börjat gymnasiet. Sedan gled vi ifrån varandra.
Sedan kom facebook!
Facebook är helt enkelt ett genialiskt forum. Jag har fått kontakt med så många av mina gamla underbara vänner, klasskompisar och bekanta där inne och det är superkul!
Igårkväll pratade jag och Tina inne på facebook. Hon frågade om vi inte kunde ses snart. Jag sa att det ville jag absolut, så fort kräksjukan försvinner här hemma. Hon skrev att det skulle göra henne "jätte jätteglad".
Ett par timmar efter detta tog Tina tabletter.
Nu finns hon inte mer!
En gemensam kompis ringde och berättade det i eftermiddags och jag går omkring med en overklighetskänsla! Känner mig så ledsen, fast vi inte haft kontakt på så länge!
Ni vet att man kan ha människor i sitt förflutna som man ofta tänker på, ofta undrar över hur de har det och vad de gör och tänker på saker man hittade på tillsammans. Tina var en sådan kompis.
Hon var sprallig, busig och ganska galen, men samtidigt en tänkare. Kanske hade hon ett mörker inom sig som blev övermäktigt. Jag vet ju inte!
Jag hann inte ens träffa henne igen. Jag sörjer det och jag sörjer att världen inte längre har kvar henne.
Att man kan finnas i den ena sekunden och vara borta i nästa är så ofattbart och läskigt. Att någon kan man så dåligt att de ser döden som en utväg, en väg de hellre tar är så fruktansvärt! Så dåligt måste ju Tina ha mått.
Hennes sista statusuppdatering handlade om hennes hopp att år 2011 skulle bli bättre än 2010 och att hon längtade, såg fram emot det och att hon kände glädje. Samma dag hade hon även bokat en två veckors semesterresa åt sig själv och sin sambo till Medelhavet i maj.
Jag tänker på Tinas familj, hennes sambo som fann henne och alla hennes vänner och närstående. Det är så fel när unga människor dör.
Helt fel...
Hoppas att du funnit ro Tina <3
Hon och jag hade vansinnigt roligt ihop och umgicks mycket, även lite grann när jag flyttat och börjat gymnasiet. Sedan gled vi ifrån varandra.
Sedan kom facebook!
Facebook är helt enkelt ett genialiskt forum. Jag har fått kontakt med så många av mina gamla underbara vänner, klasskompisar och bekanta där inne och det är superkul!
Igårkväll pratade jag och Tina inne på facebook. Hon frågade om vi inte kunde ses snart. Jag sa att det ville jag absolut, så fort kräksjukan försvinner här hemma. Hon skrev att det skulle göra henne "jätte jätteglad".
Ett par timmar efter detta tog Tina tabletter.
Nu finns hon inte mer!
En gemensam kompis ringde och berättade det i eftermiddags och jag går omkring med en overklighetskänsla! Känner mig så ledsen, fast vi inte haft kontakt på så länge!
Ni vet att man kan ha människor i sitt förflutna som man ofta tänker på, ofta undrar över hur de har det och vad de gör och tänker på saker man hittade på tillsammans. Tina var en sådan kompis.
Hon var sprallig, busig och ganska galen, men samtidigt en tänkare. Kanske hade hon ett mörker inom sig som blev övermäktigt. Jag vet ju inte!
Jag hann inte ens träffa henne igen. Jag sörjer det och jag sörjer att världen inte längre har kvar henne.
Att man kan finnas i den ena sekunden och vara borta i nästa är så ofattbart och läskigt. Att någon kan man så dåligt att de ser döden som en utväg, en väg de hellre tar är så fruktansvärt! Så dåligt måste ju Tina ha mått.
Hennes sista statusuppdatering handlade om hennes hopp att år 2011 skulle bli bättre än 2010 och att hon längtade, såg fram emot det och att hon kände glädje. Samma dag hade hon även bokat en två veckors semesterresa åt sig själv och sin sambo till Medelhavet i maj.
Jag tänker på Tinas familj, hennes sambo som fann henne och alla hennes vänner och närstående. Det är så fel när unga människor dör.
Helt fel...
Hoppas att du funnit ro Tina <3
torsdag 13 januari 2011
Råspont
Min kärlek till allt vad shabby chic heter har väl inte undgått någon och att jag nu får vårt kök mycket mer åt det håll jag alltid velat gör mig så glad. Tror även att maken är nöjd med våra val även om han från början ville ha en mycket mer modern look :-)
Men nu känner jag att jag vill ha vitmålad råspont på ena sidan av köket, den med den långa arbetsbänken där det liggande fönstret är. Det skulle bli så jäkla snyggt och ge köket det där extra!
Oh my G...d! Jag vill!
Vågar inte ens säga det till honom *asg*
Men titta på bilderna och NJUT!
Det kan nog kännas lite för mycket om man inte gillar detta stuket, när det finns i både tak och på väggar + att man har trägolv. Men tänk er bara på en vägg, så som man har kakel ovanför en arbetsbänk. Jag tror att det hade blivit grymt snyggt!
(alla bilder är lånade från internet)
I köket här ovanför har man råspont på den här väggen medan man har vitt kakel, ungefär sådant som vi ska ha, fast blankt på andra sidan, där spisen är. Så det går definitivt att kombinera utan att det ser minsta lilla fult eller dumt ut.
Men nu känner jag att jag vill ha vitmålad råspont på ena sidan av köket, den med den långa arbetsbänken där det liggande fönstret är. Det skulle bli så jäkla snyggt och ge köket det där extra!
Oh my G...d! Jag vill!
Vågar inte ens säga det till honom *asg*
Men titta på bilderna och NJUT!
Det kan nog kännas lite för mycket om man inte gillar detta stuket, när det finns i både tak och på väggar + att man har trägolv. Men tänk er bara på en vägg, så som man har kakel ovanför en arbetsbänk. Jag tror att det hade blivit grymt snyggt!
(alla bilder är lånade från internet)
Det hade ju även gjort att maken hade sluppit spackla, slipa och måla kring fönstret ;-)
Det är alltså denna vägg det handlar om. Det blir ju bara halva väggen (2,5 m) eftersom vi har högskåp + kyl och frys till höger om arbetsbänken. Vad hade varit snyggast? Liggande råspont eller stående?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
