Tredje gången gillt...

Idag har vi tillbringat 2,5 timme på Vårdcentralen jag och dottern. Hon var så duktig trots att det var supertråkigt och jobbigt för henne. All väntan! Kan man inte slippa den när man kommer med sjuka barn? Det är ju en sak för vuxna att vänta, men för barn, som dessutom inte mår bra är det inte ett dugg roligt.

Efter en ganska lång väntan fick vi komma in till en doktor som lyssnade på hela min redogörelse (varför får man alltid känslan av att dom tänker, jaja, nojjig förälder, suck suck och inte riktigt tror att det är något?).

Doktorn tittade i öronen, där var rött och svullet fortfarande men det var när han tittade på datumet då vi först var på vårdcentralen pga denna öronåkomma, som han reagerade. Jag trodde det var två veckor sedan, men det var ännu mer. Vi var där den 8:e maj. Dottern har alltså haft feber som gått upp och ner och ont i öronen i 19 dagar!!!

Jag berättade om hela denna vinter/vår, om alla sjukdomar, om dotterns orkeslöshet, hennes ständiga klagan på ont överallt och hennes mottaglighet för smittor. Vi fick ett papper som var fullt av olika tester som skulle göras och så fick vi ta en nummerlapp till och sätta oss och vänta på provtagning.

Det blev 6-7 olika blodprov, ett urinprov och ett näsprov. Dottern var så otroligt duktig men fy så läskigt JAG tyckte att näsprovet var. Det var ju en helt vidrig lång grej som dom förde upp i näsan. Jag riktigt ryser när jag tänker på det.

När proverna var klara så fick vi komma in till läkaren igen. Han såg riktigt förvånad ut. Det visade sig att CRP:t som ska ligga under 8, låg på över 90. När dottern för några år sedan fick den penicillinkur som hittills varit den enda hon har ätit, då hon faktiskt hade "riktig" öroninflammation, så låg hennes CRP på 13.

Alltså stillade inte detta min oro speciellt mycket. Massor av jobbiga tankar dyker upp men jag vägrar måla f..n på väggen.

Vi fick penicillin Amimox som ska tas i en vecka. Denna var riktigt god enligt dottern, med jordgubb/citronsmak. Jag sa att jag vägrar ge henne Kåvepenin som är det absolut vidrigaste som finns i medicinväg. Efter det ska vi tillbaka, ta ett CRP till och är det inte lägre (normalt) då så får dottern utredas mer grundligt.

Vi blir troligtvis hemma resten av veckan. Som det är nu orkar hon ingenting. Hon är glad och go till humöret, men hon är så trött gumman och hon äter i princip ingenting. Det går att se på henne att hon minskat i vikt.

Jag lät henne välja precis vad hon ville till frukost när vi gick i affären. Hon valde ostfralla, kladdkakemuffin med spritsad glasyr på, köttbullar, rödbetssallad och en god korv. När vi väl kom hem så dukade vi upp det fint, satte oss till bords. Dottern tog en tugga i sin fralla sedan orkade hon inte mer. Eftersom jag vill att hon ska få i sig någonting så lät jag henne ta sin kladdkaka. Hon tog en tugga, sen bad hon om att få gå och lägga sig.

Detta är inte roligt. Min pigga, vakna, sprudlande tjej är bara trött. Jag vill verkligen att penicillinet ska funka, att CRP:t ska vara normalt efter detta och att dottern ska vara sig själv, må bra, få tillbaka orken och åter igen bli en sån där piggelin som hon alltid annars varit.

Vårflitig...

Medan dottern har legat i soffan och vilat och tittat på film så som sig bör när man är sjuk, så har jag röjt i trädgården, klippt gräs, rensat ogräs, oljat in trädgårdsbordet, sopat trädäck och stengång och hällt ut ättika för att slippa katter som hela tiden kommer in här (här har bott en katt).

Det blåser en del men det är ganska soligt och skönt. Jag behöver inte heller plågas av dåligt samvete över att vara hemma från jobbet med sjukt barn, för detta är faktiskt min LEDIGA dag, efter jobbhelgen.

Jag kommer att få VAB:a minst imorgon också. Om inte febern går ner så kommer jag att gå till vårdcentralen på morgonen då det är öppen mottagning och kräva antibiotika. Inatt har dottern inte gråtit lika mycket som tidigare, eller behövt extra smärtstillande dock, så kanske kanske är det på rätt väg.

Så har det varit flera gånger tidigare under februari och mars. Men eftersom hon har varit så trött, hängig och orkeslös ända sedan den sjukdomstäta perioden vi hade de månaderna, så undrar jag om det verkligen går över helt eller om det bara ligger och vilar, för så fort hon går ut i blåst utan mössa så återkommer det. Personligen tror jag verkligen att hon behöver en kur antibiotika för att bli av med det här. Jag vill inte ens tänka på att hon inte skulle kunna bada eller gå utan mössa på vår semester. Vi åker ju om 2,5 vecka!

Önskar jag hade min kamerasladd än en gång för jag tog före- och efterbilder i trädgården. Var kan den vara?

Talade jag om...

att jag beställde bikinin, den översta :-)

Nä det glömde jag nog! Och jaa, fick ju även besked om att videokameran kommer imorgon (idag). Mycket trevligt...

Då kan vi filma dotterns födelsedag nu i veckan! Ja, vad kul det är med tekniska prylar. Är jag den enda som tycker det. Blir helt galen när jag läser pdf-sidor med teknisk information. Vill gärna sitta och läsa och jämföra i oändlighet. Maken tycker det är skittråkigt. Han vill bara titta på bilder.

Alltså måste han vara den ytlige av oss, medan jag går på innehåll ;-)

Oj, men vänta, vad säger det isåfall om mig?

Att jag är skitsnygg såklart. Vem bryr sig om personlighet. Det är ju ett läckert yttre som räknas.

Moaahahahaha...

(Märks det att jag är mycket trött? Nu måste jag gå upp och ge dottern alvedon så febern går ner lite).

Jag tjatar vidare...

om mina espressomaskiner.

Nu hade maken varit på Media Markt och där sett en maskin som han fick känslor för. Den var liten (jämfört med andra helautomatiska espressomaskiner alltså. Ingen av dem är ju tyvärr så liten som man skulle önska) och så stilren och fanns i en massa läckra kulörer.

Titta och njut...Ganska läckra va?

Maken säger drömmande att han har tittat på den gula. Jag ser ingen gul. En lång diskussion uppstår, som sig bör. Det handlar ju om mig och maken. Då blir det diskussioner. Den här diskussionen handlade om hur färgen gul ser ut. Jag hävdar att färgen heter creme eller vanilj. Maken hävdar att den är gul.

Vi hittar sedan en färgkarta, där alla Juras Ena 5 (modellen heter så) är listade. Färgerna heter vackra saker som Cherry Blossom, men ingen av dem är gul. Däremot finns där en som heter Creme, som självklart är den "gula" maskinen.

Så, älskling, självklart ska vi ha den GULA espressomaskinen om det gör dig lycklig :-)

Alltså har vi ÄNTLIGEN bestämt vilken maskin vi ska ha och det är en stor lättnad. Det började bli riktigt jobbigt att gå och våndas, undra, vela fram och tillbaka, känna sig obeslutsam och osäker. Nu kan jag sova gott. Dagens stora I-landsproblem är löst.

Vi kan ju inte köpa den ännu. Får vänta och se hur mycket pengar köksrenoveringen slukar. Men i vårt nya kök SKA det finnas en helautomatisk espressomaskin. Sanna mina ord. Det är livskvalité!

Förstummad...

Det är inte ofta jag blir mållös men ikväll hände det nästan ;-)

Vi fick mail från vår jurist där han berättade att säljaren nu har hört av sig till honom. Hon frånsäger sig allt ansvar för vad hon har gjort och tänker bestrida vårt krav på kompensation.

Hon hävdar inte bara att hon har informerat oss om värmekostnaden, utan säger även att hon gav oss chansen att häva köpet och tillägger att hon tycker att vi har gjort en på tok för bra affär redan (hihi som vi garvade åt detta uttalande. Stället var det risigaste, mest nedgångna, slitna, skitiga, ja rent av äckliga, ni kan tänka er och absolut ingenting fungerade).

Jag tillstår att vi kommer att få ett ypperligt boende NÄR VI ÄR KLARA, när vi lagt ut åtskilliga kronor (läs ca 250.000 kr) på stället, men att säljaren gjort en stor blunder är ju bara ett faktum och inte fasen ska hon komma undan med det.

Det galna är ju att det är ord mot ord men efter dessa lögner så är jag mer laddad än tidigare och de tvivel jag hade, för att jag får så jä..la dåligt samvete alltid, även när jag bara kräver det som är mitt eller står för mina egna rättigheter, är som bortblåsta.

En femårings önskelista

Prinsessklänning

Prinsesstäcke

Prinsessfilm

Hello Kitty pysselbok

Hello Kitty såpbubblor

"Flick"lego

Törnrosatröja

Drömfångare

Att hon ens visste vad drömfångare är förvånade mig. I övrigt, en mycket prinsessig önskelista. Modern har nu beställt dessa åt sin älskade dotter.

När vi gjort önskelistan säger dottern. -"Men mamma, får jag inte önska mig några pojksaker. Jag ÄLSKAR ju pojksaker. -"Jo visst" säger jag -"Du får ju önska dig precis vad du vill.

Hon kom dock inte på några pojksaker som hon ville ha utan satt tyst en lång stund. Vi bestämde att hon kan tänka en stund till och säga till mig om något dyker upp ;-)

Uppdatering

Dottern hade inte öroninflammation (vilket jag verkligen tvivlar på) men det var rejält rött och svullet i hennes öron. Jag har nu suttit hos henne i över en halvtimme, gett alvedon och tröstat, låtit henne somna sittande hos mig. Hon sover med kuddar så att hon endast halvligger i sängen. Hon snyftar och gråter i sömnen för att hon har så ont trots smärtstillande.

Hur länge ska det pågå?

Vi var på Vårdcentralen med henne redan dagen efter detta började för drygt 1,5 vecka sedan, men det slutar ju inte. Hon har hög feber och har idag enligt maken sovit ungefär halva dagen och varit helt slut.

Jag ska VAB:a imorgon, är ledig på tisdag och lär ju få VAB:a även onsdag. När ska man skrika högt och BEGÄRA antibiotika? För detta verkar ju vara något som kroppen inte kan bekämpa själv.

Enligt en vän som har öronbarn är det mycket svårt att se om barn har öroninflammation eller inte. Varför vet inte allmänläkare detta. Måste man gå till en öronspecialist för att få den informationen? Det borde väl vara något som alla läkare borde veta och ta hänsyn till. Om man söker läkarvård med sitt barn två gånger med nästan 2 veckors mellanrum för samma sak, borde man då inte tänka att det "faktiskt kanske" är något som måste medicineras.

Jag vet att man är restriktiva med antibiotika och det tycker jag är bra men ibland så behövs det kanske, även i de fall som inte är "textbook". Och ett ihållande öronont med feber som pågår så här länge borde väl, om något, få en läkare att skriva ut antibiotika?

Är så trött på att se dottern ha så här ont, vara så här ledsen och hängig och trött. Är även mycket trött pga att vi vuxna inte får sova på nätterna p ga detta. (Det lät väldigt ego, jag inser det, men så är det ju faktiskt).

Hon fyller år den här veckan. Jag vill att hon ska bli frisk nu...

Insåg nu här i kväll att jag kanske inte ens kommer kunna ta mig iväg och handla presenter åt henne, så nu har jag iallafall beställt två filmer. Det blev Törnrosa och Jasmin. De enda två prinsessfilmer hon inte har tror jag.

Och det är verkligen en liten prinsessa vi har!

Snabbt marscherat...

Jag tycker om Jourläkarcentralen. Jag föredrar dem stort framför vårdcentralen dit man ringer och får sitta i kö i en halvtimme, får luddiga svar, ofta får man tala med en sjuksköterska som säger att det inte ÄR något, att man ska återkomma om några dagar ifall det inte blir bättre.

På Jourläkarcentralen ikväll var jag samtal nr 2. Det var min tur inom fem minuter. Jag rabblade upp personnummer och symptom (tog endast upp öron och feber) och fick en tid en kvart senare.

Fick rusa upp, väcka dottern, ta på henne kläder medan hon mer eller mindre sov. Stackarn grät och bara hängde i min famn och försökte lägga sig gång på gång. Men nu är dom iväg. Jag hoppas att hon piggnar till och slutar vara ledsen på vägen dit.

Jag har gett maken noggranna instruktioner om att han måste förklara hur dottern har mått det senaste halvåret, att hennes immunförsvar varit nedsatt, att hon varit sjuk i stort sett jämt och hur hon har klagat över trötthet, magont och huvudvärk de senaste två månaderna.

Det värsta är att det till stor del är mina jobbtider som har gjort det så förbaskat jobbigt för oss att "ta tag i saken" och ta oss till en vårdcentral. Man är så in i bängens uppbokad varenda ledig sekund och man är oftast själv med alla barnen. Om det skulle vara något allvarligt fel på min älskade flicka så kommer jag aldrig att förlåta mig själv för att jag inte tagit ledigt för att gå med henne.

När man är vikarie och har VAB:at så mycket som jag har varit tvungen att göra under denna termin så drar man sig för att behöva be om ytterligare VAB.

Så korkat! Vad kan vara viktigare än ens barn? Knappast jobbet iallafall, hur viktigt det än är.

Ibland vill jag verkligen slå mig själv :-(

Jourläkarcentralen nästa...

Vår dotter har mått dåligt i princip hela våren. Haft ont i huvudet var och varannan dag, klagar på magont i princip varenda gång vi har ätit och är trött jämt jämt. Hela tiden har vi haft något att relatera det till som att -hon har ju precis haft magsjuka, hon har ju nyligen varit förkyld (för det har varit sanslöst mycket sjukdomar denna vinter/vår).

Idag har hon varit på kalas och hon hade varit ledsen och haft ont i princip hela tiden, i både huvud och mage.

Jag blir så orolig. Tänker det värsta och får sådan ångest att jag skjuter bort tankarna och försöker än en gång tänka att "det är nog bara..." men tänk om det inte är det?

Hon sover nu, febern är nere och det örononda som hon hade inatt är borta. Nu klagar hon "endast" på huvudvärk.

Vad kan magont, huvudvärk och trötthet bero på hos ett barn? Ett tag upplevde jag att hon alltid fick ont i magen då hon ätit mjölkmat så just nu testar vi att ge henne mjölkfri kost men det verkar inte göra någon skillnad.

Fasen så orolig jag blir...

Ska ringa sjukvårdscentralen nu, så får maken åka in med henne. Nu vaknade hon precis och skrek och grät och har jätteont i sina öron. Het som attan är hon också.

Min fina lilla gumma...

To-do-list

Jag har en lista. En lista över saker som ska göras, saker som ska inhandlas och saker som ska packas innan resan.

Det jag har mest "panik" över är BIKINI till mig själv. Övriga familjemedlemmar är normalviktiga och kan ha vad sjutton som helst men en bikini till mig står ingenstans att finna. Jag har nu hittat dessa, som FINNS att beställa i min storlek.

Behöver er hjälp att välja! Vilken ser ut att sitta bäst på en överviktig person :-) och ge bäst stöd åt byst, sitta skönt i ryggen, sitta bäst på en mage med fettvalkar. Jag tror att alla skulle kunna funka. De trosor med fold-over-kant brukar sitta bra. Men vilken är snyggast! Alla åsikter är välkomna.

Själv lutar jag nog åt den nedersta...

Smidigt...

Nu har jag upptäckt http://www.airshoppen.com/

Vilken underbar sajt :-)

Man kan inte bara handla saker inför flygresan dit och hem! Man kan även välja platser i planet.

Jag satt och stirrade på planritningen av flygplanet i 40 minuter medan tankarna virrade hit och dit. Så långt bort från motorerna som möjligt, nära en nödutgång, vi vill absolut ha fönster, nära toaletterna. Sedan var jag ju även tvungen att undvika handikappsplatserna, platserna som är för barn under 2 år och de platser med extra benutrymme som kostade dubbelt så mycket som de vanliga. Efter att nästan ha bestämt mig och klickat i fem platser upptäckte jag en liten rund symbol bredvid den raden. INGA fönster! Näää det går ju inte. Man vill ju kunna titta ut!

Sedan upptäckte jag att det fanns tv i ryggen på sätena framför på vissa rader. Det lät ju toppen. Men de platserna låg så dumt. Då hade vi varit tvungna att ta två handikappsplatser. När jag nästan valt igen, en rad precis vid nödutgång, fick jag se att barn under 12 år absolut inte får sitta på raden närmst nödutgångarna.

Det slutade med att jag loggade ut...

Nu sitter jag och känner mig lite småstressad. OM jag INTE väljer platser, kommer vi då hamna längst bak i planet, långt borta från nödutgångar och längst bort från utgången när vi landat. Kommer vi att hamna precis intill motorerna som min syster gjorde på ett flyg till Umeå en gång, vilket gav henne tinnitus, som hon nu får leva med. Nä, jag tror att jag MÅSTE välja platser. Jag gör det bara inte idag.

Pust, dessa beslut! Det är tufft ;-)

Och allt detta för en resa som tar 2,5 timme :-D

Jag är duktig...

på att komma hem med MYCKET mer än jag tänkt när jag shoppar.

Varför?

Tja, jag vet inte. Det beror INTE på mina föräldrar. Dom är raka motsatsen (när jag tänker på det så kanske det trots allt beror på dem. Någon slags revolt eller nåt) ;-)

Iallfall så åkte jag och Jenny till en massa olika växtbutiker, vilket var trevligt. Såg en massa jag ville ha men orkade inte plantera idag så jag kunde faktiskt hålla mig. Väl på Plantagen hittade jag solstolarna jag ville ha och slängde på två stycken i svart på kärran.

Men sedan, sedan hände det där som ALLTID händer, när jag inte ska eller bör shoppa alltför mycket. Med tanke på vår stundande resa som kommer att sluka pengar och med tanke på att jag inom en mycket snar framtid blir arbetslös, för att inte tala om att vi snart ska slå ut köket och då måste ha råd med att köpa ett nytt, så var det kanske inte det smartaste jag gjort, MEN jag är nöjd ändå och tro det eller ej, men när jag kom hem med sex stycken SKITSNYGGA utestolar i svart mattlackad aluminium och svart textilene, så blev maken mycket nöjd med sin hustru och skrek och svor inte en enda gång, utan log bara milt och hjälpte snällt till att bära in dem i trädgården.

Om jag haft kamerasladd (jag hann inte köpa någon) så hade jag kunnat visa hur jag njutit i min solstol i eftermiddag med en ÖL i handen. Japp, jag blev så dåsig efter 1,5 dl öl att jag i princip somnade i halvsolen. Hur skönt som helst. Men, nu har jag ingen kamerasladd så ni får stå ut med mitt babblande och hålla till godo med en bild på våra utestolar, från Plantagens hemsida.

Nu fattas bara att vi måste olja teakbordet som ser ganska trist ut efter att ha stått ute hela vintern, och så fattas en stor, härlig parasoll över bordet. Sedan ska det ätas ute varenda dag, oavsett väder ;-)

Lillprinsen har ikväll fått flytta in i sitt rum. Det är så fint på ovanvåningen nu (om man inte räknar allrummet där vi fortfarande har travar av kartonger och annan skit). Han är supernöjd och leker för tillfället i det nya rummet.

Det ska bli hur kul som helst att få fixa och göra iordning deras rum. En ny säng ska införskaffas till honom och spjälsängen som han fortfarande sover i, vid fyra års ålder, ska slängas. Lite bra förvaring till leksaker ska införskaffas. Vi funderar på att köpa köksskåp från ikea och fästa på väggen. Det blir nog bra! Undertill ska det vara lagom mycket utrymme så att man får in rullbackarna med lego och brio tågbana osv.

Vi har precis haft "fredagsmys" (jag jobbar kväll imorgon så då missar vi normalt sett myset), tittat på film och ätit gott och nu ska jag gå upp och natta de små. Fadern och äldste sonen tittar på ytterligare en film (för lite större barn) och myser vidare. Själv ska jag snart sätta mig och kolla missade avsnitt av Private Practice. Jag har det oförskämt bra för tillfället.

Tänk om man kunde komma på något att tjäna pengar på, som man kunde göra hemifrån med minimal ansträngning? Kan man få betalt för att shoppa, surfa på internet, titta på Greys Anatomy, sola, mysa med familjen och fika med vänner? Om någon vet ett sätt så hör av er. Det vore ett toppenjobb för mig!

(Fast jag hade nog tröttnat efter ett tag) ;-)

(Nu undrar maken vad sjutton jag kan ha att skriva om så länge och det undrar faktiskt jag också).

Ledig dag

och jag har precis rengjort badrummet här nere, dammsugat och röjt lite.

Äldste sonen ska till en kompis. Dottern ska på kalas. Maken har precis lagt klart allt golv på ovanvåningen så att lillprins Bus kan få flytta in i sitt rum, yeey :-)

Själv blir jag snart hämtad av min kära vän Jenny för en tripp till Plantagen där solstolar ska inhandlas. I en sådan hade jag tänkt tillbringa min lediga dag, men förmiddagen som började så bra med strålande sol och värme har nu övergått till att vara molning och kylig. Sedan jobbar jag hela helgen. Typiskt!

Det är nog inte meningen att jag ska få sola? Det är förvisso säkert bra, eftersom det inte är ett enda dugg hälsosamt ;-)

Hej så länge

(kanske hinner jag springa in på Media Markt och köpa en sladd till min kamera så jag slipper blogga utan bilder, eftersom det är så otroligt tråkigt).

Storleken har betydelse

Iallafall när man, som jag precis gjort, köper en videokamera.

Jag har suttit och lusläst i djungeln av videokameror, gått igenom olika test, läst om dv-kameror, dvd-kameror, hårddisk-kameror och minneskortkameror och vad sjutton kan jag säga? Jag vet inte vilket som är bäst, men det verkar ju som att det är hårddisk eller minneskort och filmer i full-HD som gäller nu så jag valde det jag tyckte var enklast och den kamera som jag tyckte hade fått bäst recensioner/kritik och som verkade vara vad VI behöver.

Det blev den här lilla sötnosen och japp, vikten och storleken hade betydelse (inte stor, men liten betydelse ;-). Priset var också helt okej, även om det inte handlar om småsummor. Jag inser att varenda elektronikpryl jag har köpt de senaste åren är av märket Canon. Å andra sidan så är jag så nöjd att jag inte ser någon anledning att köpa något annat. Det stod att Canon leder marknaden vad gäller bildkvalitet på videokameror så då kör vi på det.

Visst är den fin?
Så här liten är den i jämförelse med ett bankkort. Väger ca 300 g. Jag kan absolut stå ut med att gå omkring med den på semestern. Dessutom kan man ju ta vanliga kort med den oxå, så då slipper vi kånka runt på den vanliga kameran. En liten extern dvd-brännare köpte jag till, så att man kan föra över från minneskortet direkt till dvd-skiva och sedan tömma minneskortet. Kanske onödigt, men det kostade inte så mycket mer än om jag hade köpt ett större, eller ett extra minneskort.http://www.canon.se/For_Home/Product_Finder/Camcorders/High_Definition_HD/LEGRIA_HF_200/index.asp

En riktigt skön dag...

är precis vad jag har haft idag.

Tack söta Anne och Gabbi för en helt underbar dag på stan. Vad kan vara bättre än en god frukost i solen med två underbara brudar som ni :-)

Lyckades även köpa sandaler till grabbarna och ett par högklackade silverskor åt mig själv, inför faderns bröllop. Hoppas jag kan lära mig gå på klackarna. Övade lite innan idag och har skapligt ont i hålfoten nu, haha.

Önskar jag kunnat lägga in foton, för då hade jag kunnat visa er min raggarbränna. Jag satt nämligen med min vänstra sida mot solen under vår 2,5-timmar långa frukostfika på stan. Min arm är illans röd, med en skarp linje där t-shirten slutade (ovanför kanten är det fisblekt och under är det kräftrött). Mycket klädsamt! Den andra armen har ingen bränna alls.

Det är inte det värsta heller, då mitt ansikte även visar upp en mycket snedfördelad solbränna där vänstra sidan av mitt ansikte är påtagligt solröd medan den högra är ganska ofärgad. Kanske blir det en ny modetrend?

Baden Baden...

ska införskaffas snarast.

Det blir denna från Plantagen.

Längtar redan efter att få sitta ute i vår lummiga trädgård, på trädäcket i min sköna solstol och njuta, med kaffemuggen i handen. Finns det något skönare än att sitta i solens hetta, bli sådär skönt soldåsig och slumra till en stund. Underbart!

Bortsprungen kamerasladd

Jag är så trött på att leva i ett hem fullproppat med kartonger. Jag hittar ju INGENTING!

Idag har vi monterat och borrat upp alla garderoberna. Shit så fint det blev och så UNDERBART att ha en massa förvaring. Imorgon börjar uppackandet av alla kläder, lakan och handdukar som ska organiseras och läggas in, fint vikta i dessa, våra splajs nya, fina garderober.

Jag har tagit foton (såklart) som jag vill lägga in här men det är inte lätt när sladden till kameran är puts väck och kan ligga i, i princip, vilken kartong som helst!

Nu ska jag göra mig lite D-caff och krypa upp i soffan framför Greys Anatomy. Plöjer än en gång igenom mina boxar. Eller vad ska jag säga, så fort jag är klar så börjar jag ju om, så det är onödigt att tala om att jag har börjat om eftersom jag aldrig slutar. Även maken har tittat lite med mig på sistone. Hur mysigt som helst. Men nu när han fått upp sin dator och vi har fått igång internet så är det endast Battlefield som gäller för honom. Hur man nu kan välja det framför Greys?

Ganska ofattbart!

(speciellt m tanke på att man får se så mycket fint i denna underbara serie)

Nedräkningen

inför resan har börjat nu minst sagt!

Har hämtat alla pass, så nu är hela familjen resklar. Solklänningarna har kommit (se tidigare inlägg) och ska hämtas imorgon. Hoppas de passar.

En hel del måste fixas men nu är det mindre än en månad kvar och jag vet ju hur sanslöst snabbt en månad går! Ska för EN GÅNGS SKULL försöka vara ute i lite god tid när det gäller packande och fixande.

Bokade förresten tid för fransk nagelbyggning i juli, dagen innan vi åker upp till min pappas bröllop. Är man överviktig så kan man åtminstone få ha snygga naglar för man känner sig ju inte så snygg i kläder. ;-) Ska boka en tid för att klippa håret också. Hittade ett par jättefina högglackade remskor i silver på dinsko. Dem ska jag nog köpa. Inte så hög klack heller och går till vilken färg som helst :-)

I övrigt går jag på viktväktarna och har gjort sedan 10 april. Har hittills gått ner 7 kilo. Känns bra men det är MÅNGA kilon kvar. Har fortfarande ett BMI på över 30, vilket inte är så skoj då det räknas som FETMA. Men vänta bara. Jag säger bara beach 2010 :-D

Det går SAKTA men säkert och det FÅR gå sakta. Har lyckats ändra mitt tänk riktigt bra, bättre än jag trodde jag skulle kunna. Tillåter mig lite glass på fredagar och är inte sååå strikt på lördagar heller, äter några bitar smågodis.

Sedan vi flyttade har viktminskningen inte gått lika fort. Detta skyller jag helt på att vi faktiskt lever i ett hem där vi inte använder köket. Vi grillar eller använder micron, så det blir många färdigrätter. Är lagom trött på det. När vi fått nytt kök så blir det andra bullar (ja, inte kanelBULLAR då alltså) ;-)

Ikväll ska jag gå ut och dricka lite vin med en gammal gymnasiekompis. Ska bli riktigt trevligt. Var åratal sedan jag gick ut (känns det som iallafall). Skiter i hur många points vinet blir faktiskt. Ska bara njuta av att få sitta och prata skit och dricka gott. :-)

Tyvärr har jag vägdag på fredagar så imorgon blir nog inte viktnedgången så jättestor. Vägde mig imorse också för att se om det ens blir någon skillnad till imorgon. Ska bli intressant att se. I normala fall så sköter jag mig ju i veckorna.

Nu ska jag sluta tjafsa och göra något vettigt istället.

Adressändring och annan skit

är ytterligare en sak som säljaren inte har gjort. Undrar om hon ens reagerar på att hon inte längre får någon post? All post kommer nämligen hit och vi har inte hennes adress heller. NÅGOT tröttsamt!

Juristen skrev ett brev till henne med ett krav från oss och det, upptäckte jag igår när jag gick igenom posthögen, ligger också här hemma. Hon skulle fått det för en vecka sedan. Så typiskt!

I övrigt är jag fortfarande i ett risigt tillstånd, minst sagt. Kan sova lite bättre nu men ligger hela tiden och vrider och vänder mig och innan jag somnar så ältar jag, såklart! Hur jobbigt som helst. Ibland önskar jag att jag INTE var en person som analyserade saker sönder och samman. Tänk så lätt livet hade varit! Å andra sidan hade man säkerligen mått sämre om man inte hade den förmågan.

Det hemska är att jag blir så ARG. Jag är så jä..la arg hela tiden att jag känner att JAG som privatperson inte alls är någon trevlig person att ha att göra med. Jag har noll stubin med barnen, jag pallar inte minsta tjafs från maken och jag pallar knappt befatta mig med vanliga, dagliga sysslor. Enda stället där jag är "bra" är på jobbet. Det ställe som MINST av allt förtjänar att jag anstränger mig.

Hur fasen kan man motivera att kasta ut någon ur en verksamhet för att man TROR ATT DOM MÅR DÅLIGT. Skulle jag må bättre nu? Är det omtanke? Om jag är så trevlig och sååå duktig på mitt jobb som de sa, hur kan man motivera det med att det verkar som att jag är stressad och har mycket omkring mig i mitt privatliv.

Det är väl KLART JAG HAR. Jag har tre barn och har precis flyttat! En liten jä..la hint hade varit sjysst att få, istället för att enbart under två år fått höra hur bra jag är, hur mycket alla tycker om mig och att de ser mig som en ordinarie personal.

Tydligen ska de ha tyckt att jag de senaste månaderna har verkat må dåligt och känts stressad. Jaha, så gulligt att någon frågade hur jag mådde, eller tog upp det. Så rart att någon gick till chefen och berättade detta med tanke på hur hon kan svänga på en femöring.

F..n jag blir argare och argare för varje dag. Har inte blivit något annat än lurad och nedvärderad på den här arbetsplatsen. Menar inte av kollegor utan av hela verksamhetens "attityd". Man är under lupp och varenda sak man säger bedöms, tydligen även efter att man varit "jättebra" i två år. Då kan man plötsligt omvärderas och bytas ut. Man betyder ingenting för någon. Ingen bryr sig, ingen frågar om det är något fel, om det finns något att göra.

Om jag var så omtyckt, så bra, då hade man ju velat hjälpa mig och man hade definitivt velat ha mig kvar. Min enda slutsats är alltså att allt är skitsnack. Tröstande ord som inte betyder något, för det är helt omöjligt att man gör sig av med någon som är duktig och bra för att man tror att dom mår dåligt.

På sistone har jag börjat säga vad jag tycker, precis vad jag tycker och tänker. Kritisera de stela, sjuka saker som finns på jobbet. Kanske blev jag obekväm? Antar att det är den slutsats jag får dra. När jag har tagit upp saker som berör alla, som jag tycker är galna, så har det blivit underligt tyst.

När jag talat om JUST DET som oroar mig och som fått mig att må ruskigt dåligt de senaste månaderna, nämligen jobbet och huruvida det skulle bli fler vikariat eller om jag skulle bli arbetslös, så är det ingen som har lugnat mig eller sagt att det ordnar sig. Ni som känner mig förstår ju att jag då tjatar och babblar ÄNNU mer om just detta i jakt på att få SVAR. Chefen är det inte lönt att vända sig till för hon säger en sak ena dagen och en annan nästa dag så jag har vänt mig till dem jag litat på, mina kollegor.

Jag antar att det inte är ok att tala öppet om sådant som berör ens egen person och att man bara ska rätta in sig i leden. Vara en opersonlig robot, en allvarlig tråkmåns.

Det tänker jag banne mig ALDRIG göra och inte tänker jag ändra min personlighet heller för den duger bra som den är. Tänk att det kan finnas sådan trångsynthet i ett sådant yrke som mitt!

Är riktigt jä..la SKITARG och blir argare hela tiden! Man kanske ska stämma fler människor när man ändå är igång? Även om jag bara fick muntliga löften, VID TVÅ tillfällen, så är det ju ändå ett löfte, ett löfte som gjorde att vi vågade köpa en dyrare bostad till exempel.

Nu får ni verkligen ursäkta att jag ältar och skäller och gormar inne på min blogg, men detta är vad som tar upp 99% av mina tankar just nu och får jag inte UT det så blir jag nog galen. På jobbet går jag omkring i en dimma, gör mitt jobb, talar med kollegor om allmänna saker som inte rör mig själv, undviker chefen och är allmänt ALLDAGLIG (något jag inte ens trodde att jag förmådde vara) och inuti kokar jag av ilska, förnedring och helt ärligt en helt enormt stor SORG över ett svek som jag inte i min vildaste fantasi trodde att jag skulle råka ut för.

De andra på jobbet låtsas som ingenting och är till synes oberörda och verkar inte bry sig ett dugg om det som hände förra onsdagen, eller om mig. De fattade ett beslut som förändrade våra liv och som gör hela vår framtid osäker trots att de visste att just detta oroade mig sönder och samman och ingen frågar ens hur jag mår. Jag har verkligen känt mig som en i gänget, som att jag hörde hemma här, som att jag var SJÄLVKLAR. Det är vad jag fått höra i TVÅ HELA ÅR. Tänk så fel man kan ha!

Nu har vi internet igen!

Fast jag hade börjat vänja mig. Har suttit vid tv:n och plöjt Greys Anatomy i en vecka nu och tro det eller ej. Maken har tittat med mig. Han har tidigare ALDRIG tittat med mig, utan enbart sagt att det är SKIT. Kanske var det så att han efter att, utav ren tristess, ha sett ett avsnitt med mig, blev "hooked", vilket varje normal person borde bli. Eller så är det utav ren omtanke och oro, då jag mått ganska dåligt sedan förra onsdagen då jag fick veta att min chef, som lovat mig ett vikariat på ett år, vid två tillfällen och sagt att jag inte behövde oroa mig angående framtiden på jobbet, att de ABSOLUT ville ha mig, plötsligt svängt om och nu har gett vikariatet till någon annan. Det suger fett och jag oroar mig hela tiden. Ältar saker i huvudet, ligger vaken och känner mig allmänt värdelös.

Jag vill inte behöva flytta igen. Jag känner äntligen att vi har hittat rätt. Detta är VÅRT DRÖMHEM! Jag vill inte, jag orkar inte.

Önskar att jag ska klara att bearbeta detta och komma över det så att jag kan få må bra igen. Har mått uselt i flera månader, ända sedan den fasta tjänsten, som jag verkligen trodde jag skulle få, gick till en kollega (som är underbar) och jag började tvivla på mig själv och känna ilska över hur lite jag kände mig värdesatt på jobbet.

Någon annan som varit timvikarie i en evighet med sämst lön utav alla på jobbet, fruktansvärd ovisshet och osäkerhet om framtiden, som vill berätta för mig hur ni lyckats "avskärma" er från oron och ångesten som detta medför? Skulle mycket gärna vilja veta, för det jag trodde skulle leda till en fast tjänst i förlängningen, har nu lämnat mig ARBETSLÖS och jag måste börja om från början, med sämre självförtroende än jag gick in med.

Fy f..n för arbetsmarknaden just nu och fy f..n för nedskärningar och fy f..n för regeringen.