Jag svär mycket. Det är ju skitdumt när man är mamma och jag hör det tyvärr inte alltid själv. Inser ju att jag måste vänja mig av med det men det är inte lätt. Maken svär oxå för mycket. (ännu en gång white-trash-varning på oss, hehe).
Alldeles nyss satt vi vid våra datorer och tittade på inredning till vårt blivande, skitsnygga kök och jag utbrister -F...n vilket snyggt kakel, varpå minstingen säger -Du sa f..n mamma. Man får inte säga f..n.
Jag vänder mig om till honom, ger honom min fulla uppmärksamhet och säger superpedagogiskt -"Nä det har du verkligen rätt i. Förlåt så mycket. Mamma måste sluta svära för det är så fult. Jag är SÅ glad att du och Alice är så duktiga och inte säger fula ord".
Minstingen tittar oskuldsfullt på mig säger sedan med sockersöt röst.
-"Okej FAN"!
Hur skulle jag kunnat låta bli att börja skratta!?
Jag är världens sämsta föredöme... ;-)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Ha ha ha! Sött ja, kan ju inte hjälpas! Har aldrig hört Erik säga ett svorord, så gissa om jag blev förvånad när hans far sa vad han sagt vid matbordet en dag: "ta bort det där jävla smöret"... tydligen ville han inte ha smör på mackan... inget stolt ögonblick kanske & en gnutta oro inför framtiden, men mest skratt att det ens är möjligt...Vill verkligen påpeka att jag aaaldrig svär själv... hi hi... (rätt så sant faktiskt, nuförtiden... annat var det förr...oj oj oj). Tänkte bara flika in med denna lilla berättelse för pojkarna är ju rätt så jämngamla i a f (nästan).
Kram Helene (Ijas bästis ;) om du nu skulle tveka...
Skicka en kommentar