Lite besviken...

Idag kom ett brev på posten från Tingsrätten.

Vår förhandling har blivit framskjuten från den 2 december till den 25 januari. Jag ringde upp juristen direkt och undrade hur detta kan komma sig och fick svaret att säljarnas advokat troligtvis behöver mer tid och därför har sagt att han är på semester, hmm... Detta vet man väl innan, eller? Datumet har ju varit bestämt sedan länge...

Jag är superirriterad, för vi skulle ha fått skadeståndet innan jul, vilket vi VERKLIGEN behöver. OM jag får jobbet som dagbarnvårdare (ja, dagmamma alltså) så måste vi ju hinna göra iordning åtminstone, golv och väggar i matsal o v-rum inklusive lägga in det nya golvet, fixa trappan och hallen så att vårt hem ser "respektabelt" nog ut för att föräldrar ska vilja lämna sina barn här hos oss.

Jag är riktigt superbesviken nu, för jag hoppas på det här jobbet och ser verkligen fram emot det! Jag vet att det hade passat mig och jag pratade med barnen om det idag, om hur det kan vara då, att här är barn när de går till skolan och när de kommer hem. De var enbart positiva.

Äldste sonen sa bara en enda sak som tydde på lite tveksamhet (kan ju bero på hans otroligt förstörande småsyskon) och det var "-De får väl inte vara på MITT rum". Självklart inte älskade unge.

En otäck sak hände förresten idag!

Äldste sonen sprang lite för snabbt ner för trappan, som svänger som ett U och precis vid första svängen snubblar han och voltar ner för HELA resten av trappan. Jag bara vrålade ungefär.

Det såg så grymt otäckt ut och han slog dessutom i sin panna i väggen/trappsteget, vet inte vilket. Han var lagom skakig efteråt även om han sa att han inte hade ont. Jag var mer än skakig. I två sekunder tänkte jag, "-han bryter nacken, neeeej". Ja usch, det var fruktansvärt otäckt!

ALDRIG något mer springande i trapporna i detta huset!

Åh jag vill få IORDNING här. Jag vill ha det fint omkring mig så att det känns givande och roligt att hålla iordning, så att jag kan få njuta av mitt hem, tycka att vi har det fint och mysigt.

Dålig ekonomi, fult hemma, oordning, alla dessa saker bidrar till att jag inte pallar bry mig om hur här ser ut och jag VILL bry mig. Jag VILL orka.

Fick ett ryck och vek och lade in nästan all tvätt häromdagen och det kändes så bra. Men allt annat! Alla kartonger i allrummet, det fula, målarfärgstänkta golvet där nere, den fula trappan, vår skitfula skrivbordsavdelning, det vidriga köket, de skitfula, slitna, skitiga väggarna, avsaknaden av tavlor och gardiner.

Allt sammantaget gör mig helt uppgiven.

Påminner om känslorna för vikten! Det för många kilon så jag ger upp, lurar mig själv att jag inte bryr mig. Samma med detta. Det är för mycket oordning, för fult, för mycket stök, så jag skiter i allt, blundar och låtsas att jag inte ser det.

Jag måste ha varit en struts i ett tidigare liv? ;-)

Åh vad jag hoppas på det här jobbet! Verkligen...

Jag trodde inte att lusten att jobba skulle komma tillbaka, nånsin efter all skit jag var med om på förra stället, men otroligt nog så har den återvänt i och med detta jobbet. En härlig känsla.

Jag hoppas att lite av min glädje och trivsel med mig själv ska återvända om jag slipper vara arbetslös och känner att jag gör "nytta".

Nu ska jag hoppa i säng... natti natti