gick ju ungefär som väntat, förutom att minstingen var blygare än jag nånsin sett honom då vi träffade läkaren. Det ska erkännas att jag reagerade på denna läkare jag med. En äldre kvinna, som var så otroligt socialt inkompetent, eller kanske bara "underlig" att jag inte visste hur jag skulle bemöta henne. Hon ställde konstiga frågor och var misstänksam och nästan "förhörde" mig. När jag svarade trevligt och käckt sådär som man gör, så mumlade/fnös hon eller bara slutade lyssna och började med något annat.
Det var verkligen skumt! Jag blir lite utmattad av såna personer! Hon var inte rakt av otrevlig men gränsen var hårfin! Jag tror verkligen inte att hon menade att vara det, utan hon var nog bara kufig och socialt handikappad.
Iallafall så vägrade sonen att hoppa på ett ben eller göra någonting som hon bad om, varpå hon bara tittade rakt ut i luften och sa ingenting. Sedan fick vi gå till sköterskan.
Hon är supergo, så trevlig, pratglad, skämtsam och har nära till skratt så där var han mer "sig själv", inte så blyg. Men hon gjorde misstaget att börja berätta om sprutan redan innan hon förberett den. Ojoj. Redan när hon nämnde den så blev han tvärilsk och som sköterska ville hon såklart vara pedagogisk och förklara för honom. Det går inte så bra med denna lilla kille för han slutar lyssna när känslorna tar över. Då kan han inte ta in någon info alls.
Jag hade berättat för honom på vägen så han visste ju men hon visade sprutan när hon berättade och sonen blev ett monster. Helt hysteriskt vansinnesarg. Ni som har sett honom så vet jag pratar om!
Han är stark som en liten oxe dessutom.
I det läget kan man hålla på lirka om man vill, men med min minsting hade utbrottet inte gått över så länge "hotet" om sprutan kvarstått så det hade bara varit löjligt.
Jag sa till henne att -"Jag håller honom, så ger du bara sprutan snabbt" vilket var lättare sagt än gjort. Vi fick båda hålla, han var så jäkla arg/rädd/panikslagen/ledsen/vansinnig att hon fick hålla hans ben mellan sina medan jag hade fullt sjå med att hålla fast det lilla muskelknippet.
Sprutan tog en sekund så det var snabbt över. Men han var så rasande arg att han knappt kunde andas! Han stod på golvet, spänd som en fiolsträng, med knutna nävar och så plötsligt släppte det. Han började banka vettlöst på mig och skrek så att ALLA på vårdcentralen hörde honom (troligtvis) -"Jävla mamma, du är dum i huvudet" med en röst så arg, på gränsen att börja gråta. Han slutade slå mig en stund. Sedan började han igen. Tills han slutligen började gråta och tillät kramar och tröst.
Alltid samma visa med denna underbara unge. Känslorna vet inte vart dom ska ta vägen och vett och sans flyger ut genom dörren. Vissa saker går att förklara, går att bolla med honom, andra inte. Att ta spruta är en sån sak som aldrig hade gått om vi skulle ha pratat om det.
Då hade vi fått åka hem utan.
I helgen hade vi en dust minstingen och jag som tog LÅNG tid att lösa. Han ville något som han inte fick. Han vägrade acceptera mitt svar, eftersom det inte var rätt svar. Efter ett par chanser sa jag åt honom att gå upp på sitt rum, vilket han vägrade, så jag fick släpa upp honom. Han sprang ner igen, vansinnig. Jag släpade upp honom. Han sprang ner, ännu mer vanisnnig, skrikandes, vrålandes. Till slut blev jag riktigt arg. Släpade upp honom en tredje gång, pratade lugnt med honom hela tiden och förklarade men han förstod verkligen inte. Jag stannade hos honom i ett par minuter och pratade med honom och förklarade att nu stannar du här tills du har slutat skrika och bete dig illa för du stör dina syskon.
Men han bara ältar orsaken till bråket och är helt förstörd. Han VILL. Det är det enda han upprepar. "-Men jag VILL, eller Jag VILL INTE" beroende på vad det handlar om.
Oavsett hur man vinklar, förklarar, talar om så går vissa saker inte in! Jag får hela tiden upprepa att det inte är han som bestämmer just den saken. Detta gör honom helt vild!
Till slut sa jag åt honom att han kunde komma ner när han lugnat ner sig, att jag inte var arg men att han uppfört sig så illa att han inte får vara där nere förrän han sagt förlåt.
Han fick ytterligare ett utbrott pga det.
Jag gick ner. Jag dammsög, förberedde middagen, fixade disken och tvätten. När jag stod där i tvättstugan, ca en timme efter att jag varit uppe hos honom, så kom han, snabb som en iller, slängde sig om mina ben och mumlade "-Förlåt mamma".
Men jag undrar alltid i mitt stilla sinne. Är det en "seger" för oss båda eller är det bara hans känslor, hans person som blir kuvad?
