Sliter sliter sliter...

Kämpar på här hemma för att få iordning till på tisdag så att här ska se NÅGORLUNDA ut när inspektionen av hemmet äger rum.

Men fy, det är så mycket. Vet ju inte var jag ska börja. Inte bara det att det är ett renovringshus vi bor i. Jag vet ju tyvärr inte hur eller vad som ska göras så jag kan inte sätta igång. :-(

Här är är ju så mycket skit, så många kartonger, så mycket ofärdigt. Lamputtag där sladdar pekar ner från taket, inga brandvarnare har hamnat på plats ännu (skäms verkligen över det, det är inte klokt), och en massa annat sådant som MÅSTE göras.

Igår tillbringade jag dagen med att städa städa städa (ingen skillnad mot andra dagar kanske) och skruva upp gardinstänger. Gardinerna är dock ej uppe ännu. Men snart.

Idag har jag skruvat upp hissgardiner i pojkarnas rum och möblerat om det ena och städat städat städat.

Är helt slut!

Min pappa är här oxå men tyvärr ser vi inte honom så mycket eftersom han alltid bor hos min andra syster. Idag blev jag riktigt ledsen över det faktiskt. Vi har väntat hela dagen på att de skulle komma hem, då de skulle till stan på förmiddagen, som blev eftermiddag. Barnen har tjatat hela förmiddagen om att vi ska gå till morfar och äta middag med morfar som jag tog för givet att vi skulle då vi har möjlighet till EN ENDA familjemiddag tillsammans.

Pratade nyss med min syster som, när hon förstår att vi trott vi skulle äta där, säger -Men oj, det räcker inte. De hade inte alls tänkt detta!

Kändes som att vi inte är viktiga. Ingen räknade in oss! Mina barn har väntat hela jä..la dagen på detta och nu får vi några usla timmar på eftermiddagen eftersom de snart ska hem och lägga sig igen och jag är just nu så ledsen att jag har lust att skita i det.

Hos min syster är barnen inte ens hemma, men mina barn ÄR hemma. Är dom inte värda att få träffa sin morfar och äta en mysig middag med honom?

Ledsen och arg men mest så jä..la besviken.