Femårig tonåring?

Finns det något som heter femårig tonåring?

Vi har en sådan här hemma iallafall. Jag fattar inte hur det är möjligt att någon kan ha så mycket vilja, vara så envis och framför allt fattar jag inte hur NÅGON kan få till de höga toner som denna flicka kan!

Mina trumhinnor är, efter en fruktanvärd hämtning på dagis, ett minne blott. Det ringer i öronen minst sagt!

Dottern började direkt när jag kom, att tjata om att hon ville gå hem till en kompis som bor en bit bort, en dagiskamrat som hon aldrig har varit hemma hos, vars föräldrar jag upplever som den typen av föräldrar som vill bestämma dagen innan, ifall barnen ska leka. Kan vara mina fördomar men de känns inte som de spontana föräldrar som skulle uppskatta att det ringde på dörren liksom...

När jag förklarade för dottern att det inte blir någon lek med denna flicka just idag men att vi kan ordna så att de leker en annan dag så tog det hus i hel...ete! Hon vrålade, skrek, slog, bets, sparkade så att jag skämdes LAGOM mycket när dagispersonal och andra föräldrar låtsades som ingenting.

Försökte tala lugnt med henne men blev till slut riktigt arg. Under de 45 minuter som hämtningen tog idag så skrek dottern konstant, under hela vägen hem skrek hon och grät om vartannat. "-Jag VIIIIILLLL leka med xxx, jag VIIIIILLLL leka med xxx..." heeeeela vägen hem.

När vi kom hem vägrade hon gå in, hon vrålade som en stucken gris. När vi kommit in så förklarade jag väldigt bestämt (läs argt) att om hon inte slutar skrika och lär sig att ett nej är ett nej så får hon gå upp på sitt rum, för mina öron klarar inte av mer. Då räcks tungan ut och hon skriker "-NEEEEJ, jag tänker INTE gå upp. Du bestämmer inte över mig"!!

WHAT!

Här tog jag dottern under armen, bar upp henne, in i rummet, medan hon sparkade, slog och skrek att jag var den dummaste mamman i världen samtidigt som hon försökte bita mig.

När jag satt ner henne på sängen och förklarade med tillkämpat lugn och undertryckt ilska, att nu stannar du här och vilar lite, för det tror jag att du behöver och "-Du kommer inte ner igen så länge du skriker och beter dig på detta vis".

Detta leder till att dottern tillbringar tio minuter med att ligga (precis intill väggen till grannen ofcourse) och skrika "-Paaaaapppppaaaaaa, paaaappppppaaaaa, paaapppppaaaaa, jag vill ha min paaaaappppppaaaaa" med en sån där hemsk gråtdarrig röst som bryts i varje ord. Hjärtskärande!

Hade jag hört någon annans barn skrika så så hade jag trott att det var misshandel på gång, typ!

Efter att hon skrikit ett tag och inget händer så börjar hon kasta runt sina möbler, så jag vill inte ens tänka på hur det ser ut där uppe nu.

När ingenting hände då heller så kommer hon nersläntrande för trappan. Jag låtsas som ingenting. Sedan tittar jag på henne. Bara detta räckte tydligen för att få henne ur balans igen!

När jag tittar på henne så skriker hon med samma intensiva styrka "-Jag VIIIIIIILLLL leka med xxx".

Så då var vi tillbaks till början igen!

Jahapp...

Blir jätteroligt om en stund när jag talar om för henne att hon ska gå upp och städa sitt rum innan hon gör någonting annat.

Inte riktigt vad man har lust med efter en dag med superdryga, nedslående, trista, omständliga telefonsamtal och pappersarbete...

Nu ska jag ta tag i köket som ser ut som hej kom och hjälp, men först ska jag slänga ihop en bacon- och broccolipaj. Vissa dagar kräver mer än andra utav ens psyke, men så ska det väl vara antar jag. Att vara förälder är trots allt det bästa som finns :-)